OM KONTRASTER OCH ATT HÅLLA UT

Nästa ultralopp känns avlägset. Målet är att stå på startlinjen till Madeira Island Ultra Trail den 23 april 2016. Starten sker i Porto Moniz och sen är det bara att gnata på 115 kilometer och 7000 höjmeter. Sammanlagt blir det 14000 höjdmeter som skall avverkas om man räknar både positiv och negativ lutning, vilket jag tycker man bör göra. Man ska inte bara upp, man ska ner också. Loppet sträcker sej över hela ön och förhoppningsvis ska vi ta oss i mål i Forum Machico på en tid under 32 timmar. 
Det känns väldigt avlägset.

Målet just nu är att ta sej till start den 23 april och kontrasterna till det som väntar är enorma. Träningsförhållandena nu är usla. Glashalt och kolmörkt. Själva mörkret tycker jag är ett tryggt och välbekant element att träna i och eftersom det kommer vara kolsvart under stora delar av loppet så är det bara bra att få den biten tillgodosedd just nu. Det som gör mej frustrerad är isen och halkan som gör att dom flesta skogsstigar är så gott som oframkomliga här uppe i norr. Det blir till att hänga på gym och nöta asfalt i stället. Det känns segt ibland, men det är samtidigt bra med variation till traillöpningen.


Jag står här.

Det som väntar är det här.

Källa: www.madeiraultratrail.com

Det jag har just nu är det här.

Det är hit jag vill.

Källa: www.madeiraultratrail.com

Faktum är att det är starten som är målet. Både Björn och jag har våra registreringar klara till Madeira Island Ultra trail som ingår i Världs touren för ultralöpning och det finns liksom inga kryphål längre. Varje gång jag springer där ensam ute i skogen, på isiga, hala och mörka stigar är det målbilden om värmen, dom vackra bergen och den underbara upplevelsen Madeira Island Ultra trail kommer bli som håller mej motiverad. Annars skulle det aldrig gå. Jag springer för att nå startlinjen. Det är min belöning när jag klarat av denna kontrast jag befinner mej i nu. Det är bara att hålla ut. 
Det är alltid värt insatsen.

ATT SPRINGA I MÖRKER

Det känns alltid lite galet att dyka rakt in i det nattsvarta buskaget när övriga löpare väljer att hålla sej till upplysta vägbanor och motionsstigar. Det blev extra påtagligt vilka härligt galna människor det är som ägnar sej åt traillöpning under det senaste träningspasset tillsammans med K trail och friluft i Larsmo. Det visade sej att en annan grupp löpare startade samtidigt som vårt fina gäng och redan då var skillnaden mellan landsvägslöparna och skogstrollen uppenbar. När de övriga knallade i väg längs den upplysta asfalterade gångbanan tände vi våra pannlampor, rättade till ryggsäckarna och styrde in mellan dom täta grankvistarna. Färden gick över blöta diken, hala klipphällar, leriga vattenlegor och vassa stenblock. Vi var ett gäng knasbollar som glatt kutade in i den becksvarta Österbottniska skogen. Det var inte den lättaste rundan vi tog, men  helt klart den roligaste!

Under våra höstpass har många löpare ofta uttryck en osäkerhet och rädsla inför träningspass som startat i mörkret. Visst kan det kännas lite obekvämt att springa i skogen kvällstid så här års. Mörkret lägger sej allt tidigare på eftermiddagen och snart är det så gott som omöjligt att kunna träna utomhus i dagsljus. Det är då det gäller att bita ihop, tvinga sej ut och faktiskt se till att komma sej ut i skog och mark för att få den sköna träning som traillöpningen erbjuder.

För några veckor sedan stod jag på en varm strand i Portugal och diskuterade friluftssporternas gemensamma väsen tillsammans med en garvad surfare. "You have to get out there and feel the nature, feel the force and not think of anything else. Feel it. Bee it, sade han. Oändligt hav, men här och nu.
Precis så är det med mörkerlöpning. Oändlig mörk skog, men här och nu.
För några veckor sedan när vi avverkat ungefär 10 kilometer i en becksvart skog tillsammans med några ivriga löpare stannade vi till vid kanten av ett skogstjärn och släkte våra lampor. Vi stod alldeles stilla, andandes dimma, och lyssnade till skogen. Sen kom tankarna och orden som beskrev det vi just då upplevde. Det blev hela livet som knöts ihop till stunden där och då. Stora ord som landade i mossan där vi stod. 

När man dyker in i mörkret och följer stigen allt längre in i skogen blir allt väldigt här och nu. Världen krymper och fokus finns enbart i ljuskäglan framför dej. Precis som i vågsurfingen, off pist skidåkningen eller forspaddlingen där det gäller att hålla linjen och tänka bort allt det stora och oändliga som omger en. Fokus måste ligga på din direkta närhet, blicken ska vara fäst två till tre meter framför dej i din färdriktning. Allt annat är ovidkommande. Allt annat får vara som det är. Där det är. Det finns, men det når inte fram. Det enda som betyder något är ljuset, din andning och i din kropps rörelser i naturen. Känslan.

Gemensamt för alla löpare som följt våra kvällsrundor i mörkret är att de upplevt en storhet i att springa i mörkret. Kanske upplevelsen blir större när tröskeln för att ge sej ut känns högre. Inputen blir den samma som outputen. Det som har krävt lite mer, ger lite mer tillbaka. 
Så våga dyk in mellan grenarna där mörkret är som tätast. Upplev, feel it, bee it. Låt mörkret hjälpa dej fokusera rätt.

TRAILLÖPNING I PORTUGAL

Det ger en alltid en liten extra kick att få löpa i ett nytt land. Den här gången stod Portugal på tur och Team K hade några sköna avslappnade dagar utan tävlingar eller lopp. Bara skön träning i fin miljö. 
Sprang två pass så gott som dagligen. Utan klocka, utan att veta antalet kilometrar. Det var ganska planlösa rundor utan varken mål eller prestationskrav. Litade bara på känslan i benen när passet avslutats efter otaliga sega backar och tekniskt krävande stigar. När tröttheten slog till var det bara att vända och springa hem igen. När utsikten var vacker fick jag stanna och bara suga i mej allt det fina och känna friheten i den stora ensamheten som bara nås genom långt löpande i orörd natur. Vår traillöpningsvecka i Portugal var ren och skär semesterlöpning som förvandlades till bra träning och en mental första förberedelse inför Madeira Island Ultra trail.

Jag hade den stora förmånen att ha tre tuppar utanför mitt sovrumsfönster som väckte mej lagom tidigt varje morgon. När tupparna gol var det bara att hoppa i löpmunderingen och möta gryningen. Den lilla byn där vi bodde fanns i en stor gryta omgiven av berg på alla sidor så varje löprunda började med en brant stigning och en lagom väckning för kroppen innan den höga kusten invid Atlanten bredde ut sej med oändligt många ensliga stigar.

Portugal är ett riktigt trailmecka och fastän vi befann oss på Algarvekusten var det inga problem att hitta höjdskillnader och tekniska passager. Det är sällan man löper alldeles på kanten till ett högt och brant stup och samtidigt möter ett oändligt hav som bjuder härligt saltstänk och en doft av tång. Den Portugisiska kusten är en  ganska ultimat träningsmiljö för höstslokande nordbor

Stigarna längs kuststräckan tar en i princip så långt man bara orkar springa. Det finns hur många alternativ som helst och det är bara vid ett fåtal ställen man behöver springa snuttar på asfalt. I övrigt är det slingrande, steniga stigar som bjuder motstånd både uppför och utför.

Under alla mina löprundor i Portugal var det bara vid ett tillfälle jag råkade illa ut. Det var längs en sträckning jag hade sprungit någon dag tidigare som gick längs ett mycket brant parti med ett stup som hade negativ lutning och ett högt metallstängsel alldeles invid stigen. Jag sprang alltså på en smal bergsremsa med stupet till vänster och det höga stängslet till höger om mej. Det fanns bara två alternativ när jag skulle välja färdriktning, framåt eller bakåt. 
Under min första runda längs sträckningen hade jag känt ett visst obehag av att löpa just denna sträcka eftersom det fanns tre stora schäfrar som följde mej gläfsande i hälarna direkt på andra sidan stängslet. Jag är hundvän, men jag kände mej verkligen inte välkommen när jag snabbt ilade fram längs den smala stigen. 

Under min andra runda längs samma sträckning hörde jag gläfsandet i ryggen när jag kom till samma parti av stigen. Men när jag kastade en blick över axeln så jag till min stora fasa att dom tre stora hundarna befann sej på samma sida av stängslet som jag. Dom satte fart rakt mot mej i full hastighet och det enda jag såg var deras snabba tassar i dammet och dom glimmande vita tänderna i deras stora käftar. 
Det är väl så det känns när livet stannar. 
Bara att välja, hoppa till vänster eller klättra till höger. Jag sansade mej och försökte behålla lugnet. Slutade springa och började gå i stället. 
Då stannade hundarna också.
Jag tog mej i makligt tempo förbi det branta partiet och försökte hålla koll på hundarna. De höll sej fortfarande på ett litet avstånd. Visste att det gick en väg en bit längre fram och jag tog sikte på den. Det var långa metrar fram till asfalten men jag nådde mej oskadd fram och när jag tittade bakåt såg jag inte längre till hundarna. 

I det skedet hade en vanlig löpare kanske valt det asfalterade alternativet för att ta sej tillbaka till byn. Icke jag. Jag vände om och började springa tillbaka längs samma stig. Hundarna var borta och det vara bara att löpa på. 
Adrenalinet steg ganska högt under den rundan, men jag hade rejält bra fart under dojorna tillbaka till byn.

Det skönaste med alla morgonrundor som startade när tupparna satte igång att gala var känslan att löpa den långa sega utförsbacken ner till byn igen. Benen var alltid lagom möra och den disiga morgonen övergick sakta till dag. Varje morgon när jag närmade mej gatan med dom tre tupparna spred sej en härligt doft av nygräddade frallor och croissanter från kvarterets bageri. Varje morgon klev jag in svettig och dammig och fyllde en papperspåse med frukostbröd. Vilken underbar lyx!
Alltid den bästa starten på dagen som ger en längtan till nästa löprunda, kvällspasset.

DELAD GLÄDJE...

I kväll har TeamK tagit steget ut och börjat jobba för att sprida traillöpningen i Österbotten. Vi drog igång med en första traillöparkväll ute vid Fäboda och det var ett ivrigt gäng både erfarna och nya löpare som slöt upp. Vi tränade löpning på klippor, sand och stigar dessutom slipade vi också  lite löpteknik genom fartövningar och konkreta tips. 

Kvällens pass räckte ungefär en timme och 30 minuter och vi hann både prata om upplägg inför ett längre pass, lite tips på utrustning och vad man bör tänka på för att spara energi under sitt löppass. Eftersom kursen startade 18.30 hann det bli alldeles kolsvart i skogen innan vi hittade fram till bilarna. För många var det en ny erfarenhet att springa längs stigar i mörkret i enbart pannlampans sken och jag tror vi alla fick upp adrenalinet en aning. 

Det känns så underbart roligt att få lotsa nya löpare in i denna fantastiska värld. Glöm snacket om tider, glöm din fokusering på kilometrar, bara spring och njut. Det var en vacker höstkväll ute vid havet och dagens pass gjorde gott för både kropp och själ. Att få träffa nya intressanta människor är alltid kul och bara genom denna delade upplevelse kom vi ett steg närmare varandra. Jag hoppas vi blir fler som sluter upp i fortsättningen, det finns hur mycket plats i skogen som helst. Idag var det ungefär 10 löpare som sprang med K trail och friluft och vi är glada över den enormt positiva respons vi får. 

Vi delar gärna med oss av den glädje vi känner ute på stigarna i våra löpdojor. Välkommen med nästa tisdag! Känslan finns där och väntar på dej, jag lovar.

LITE REKLAM OM K TRAIL OCH FRILUFTS EVENEMANG:

Kom och lyssna till TeamK:s tankar om traillöpning och träning. Vi hoppas inspirera dej att löpa lite längre och lite högre...Boka in den 27.10 i Ahlbeckssalen i Nykarleby. 

Föreläsning den 27.10


Titta också in på vår Facebook sida. K trail och friluft drar igång trailskolor och events nu i höst. Första löpkvällen håller vi den 29.9 kl 18.30 vid Lillsand i Jakobstad. Varmt välkomna!

K trail och friluft

Den rätta lätta ryggsäcken

Det finns två saker som är absolut avgörande för hur din löpupplevelse ute på berget eller i skogen kommer te sej. Valet av skor är naturligtvis det ena som du bör tänka extra noga på. Det andra är valet av ryggsäck.

Under min första ultraloppstävling hade jag valt rätt skor, men fel ryggsäck. Resultatet var en ömmande rygg i 35 kilometer samt skavsår som gjorde sej påminda flera veckor efter tävlingen.

Björn som har en bredare och längre rygg har länge tyckt att en vanlig löpryggsäck med midjebälte och tunn vadderad stoppning i bärremmarna funkat bra. Själv övergav jag det konceptet i ett tidigt skede eftersom jag ville ha en ryggsäck som satt bra och som inte orsakade skavsår. Efter lite efterforskningar och tips av elitlöpare slog jag till och köpte en Salomon S-lab löpväst som jag varit otroligt nöjd med. Den har hängt med länge nu och funkar bra för både längre och kortare traillopp. 

För en person med lång och bred rygg lämpar sej kanske en vanlig ryggsäck med axel- och midjeremmar bra. 

Som tjej och vän av smidiga och komfortabla plagg finns inget annat alternativ än löpväst.

Trenden går nu mot att allt fler använder sej av löpväst ute på sina rundor. Det är helt förståeligt eftersom passformen är suverän, vikten är minimal och dom flesta modeller har smidiga lösningar med många små fickor där man kan förvara energigel och dricksflaskor. Även under loppet Tierra Arctic Ultra där jag sprang över 100 kilometer utan vätska- eller energistationer funkade den lilla löpvästen på 12 liter väl. 

Det är egentligen bara när jag sprungit sträckor där jag varit ute över 24 h och övernattat till fjälls där jag haft behov av en mera rejäl och rymlig ryggsäck. Då har jag använt mej av två olika varianter. En Haglöfs säck på endast 7 liter, som varit mera packvänlig och lik en vanlig ryggsäck samt en Lowe Alpine som är 20 liter. Det är inte så vidare angenämt att springa med en 20 liters säck på ryggen, men är man ute på stuglöpning så krävs ändå en del grejer så det är bara att bita ihop. Vid dagsturer går det alltid att lämna den packning man inte behöver vid stugan, så det har funkat helt okej.

Min Haglöfs Gram 7 funkar bra vid längre turer där jag övernattar till fjälls.

Den är lite otymplig att springa med men lätt att packa.

Vid riktigt långa turer där jag behöver mycket proviant och prylar för övernattning använder jag mej av en Lowe Alpine säck som rymmer 20 liter. Inte alls angenäm att springa med, men smidig och lätt och helt okej att använda när det är en större mängd prylar som måste med på turen.

Det viktigaste att tänka på vid valet av ryggsäck är vad som är ditt främsta användningsområde och att den sitter bra. Den mesta användbara ryggsäcken för traillöpning är en löpväst och eftersom den är designad för löpning i utsatta förhållanden där du ska ha allt lättillgängligt och inom räckhåll så är det alltid värt att satsa på att ha åtminstone en sådan i utrustningsgarderoben. För de längre fjällrundorna som sträcker sej över flera dygn kan det vara värt att ha en ryggsäck som är mera rymlig. Fundera alltså på vilken typ av löpning du ägnar dej åt och prova olika varianter innan du slår till. Löpvästar är aningens dyrare, men ingen annan ryggsäck slår den när det gäller komfort och användarvänlighet. En löpväst är helt klart värt pengarna.

Salomon S lab, 12 l får full pott!

Salomon Agile 12 l är en ryggsäck som funkar väl och rymmer mycket packning. 

Den har tunna smidiga bärremmar och små fickor för energigel och vätska.

Fina höstrundor i Österbotten

Hösten är den absolut bästa årstiden för traillöpning tycker jag. Luften är krispig och sval, naturens färger lyser som aldrig förr och dofterna är friska och fräscha. Fastän kvällarna blir kyligare och mörkare är det bara att löpa på. Släpp inte taget om löpningen fastän vintern är i antågande. Det går utmärkt att springa året om och bara man vänjer kroppen vartefter temperaturen sjunker så är det inga som helst problem att springa även under dom kalla vintermånaderna. Det är bara att klä sej i ett lager till, trä fötterna i lite mera rejäla skor och njuta av att man faktiskt känner av väderleken, på riktigt.

I Österbotten där jag bor för tillfället finns många fina löprundor som faktiskt är extra vackra nu under höstmånaderna. Eftersom intresset för traillöpning fullkomligen exploderat här i våra trakter tänkte jag dela med mej av mina pärlor, så kanske vi blir fler som nöter samma stigar och får uppleva samma fina natur. En bra sammanställning över alla vandringsleder hittar du även här.

1. FÄBODA VADNRIGNSLED, Jakobstad

Den absolut bästa löpslingan är Fäboda vandringsled som kan kombineras med stigar ända från Ådö fiskehamn ut till Svedja. Kombinerar man olika rutter och stigar kommer man faktiskt upp till ultrasträckor på 50-60 kilometer, vilket är väldigt unikt i våra trakter. Under den sträckningen springer du både längs klippiga havsstränder, i sammetsskog med tall och sandåsar och helt vanlig granskog. Stigens kvalitet kan variera en aning men leden är väl märkt och bra kartor finns att ladda ner via Sju broars skärgårds hemsida. Bra kartor finns också att köpa på turistbyrån. 

Fäboda vandringsled har nyligen fräschats upp och leden är i gott skick.

Härlig strandlöpning på både sand och klippor längs Fäboda vandringsled.

2. UTTERLEDEN, Pedersöre

En annan bra led att springa är Utterleden som finns i Pedersöre. Vissa sträckor kan vara väldigt blöta och ibland är man tvungen att springa ganska långt längs grus- och landsvägar, vilket inte ger den där riktiga trailkänslan. Bitvis är leden dock mycket vacker och naturen bjuder fina löpupplevelser. Mera information om den nästan 50 kilometer långa leden hittar du på Pedersöre kommuns hemsidor.

3. VANDRINGSLEDER I LARSMO

De vandringsleder jag främst förlägger mina träningsrundor till i Larsmo är Bosund vandringsled och Holm vandringsled som går ut till Molnviken. Rundorna är ganska korta och kan inte kombineras med andra leder men som en kort kvällsrunda funkar lederna som är mellan 5 och 12 kilometer riktigt bra. De är också sköna att springa som komplement till de rundor man annars löper i närområdet. Mera detaljerad information hittas här.

                               

4. ÖJA VANDRINGSLED, Karleby

I Öja finns också en fin led som är utmärkt för löpning. Leden kan kombineras genom många olika ruttval och springer man hela sträckningen kommer man upp till ungefär 20-25 kilometer. I bland måste man dock springa lite längs grus- eller landsväg. Mera info hittas här.

5. SANDSUND VANDRINGLED + BACKLÖPNING I ROSKISBACKEN, Pedersöre

Ett perfekt helgpass är en runda runt Sandsund vandringsled med start från Roskisbacken. Löprundan är ungefär 13 kilometer lång och som avslutning kör man 10-15 varv i roskisbacken. Det bästa stället här i trakten att träna utförslöpning på. Hastigheten hinner bli ganska hög trots att höjdmetrarna inte är så många. Detta är en ultimat runda med perfekt avslutning för den inbitne traillöparen.  En beskrivning av rutten hittas här.

                         

Skön löpning längs Sandsund vandringsled.

Backträning i Roskisbackan. Perfekt avslutning på Sandsundrundan.

 6. GUSTAVSRUNDAN, Kronoby

Gustavsrundan är en led i Kronoby som totalt bildar en sträckning på 21 kilometer. Leden startar vid Söderpåras och går ända till Bäckby i Esse. Vintertid går ett fint skidspår längs samma led och tyvärr är det svårt att hitta märkningen för leden sommartid. Fram till Lillträsket är leden i toppenbra skick och den lämpar sej utmärkt för tempolöpning i terräng. I ungefär 10 kilometer har man fin skogsstig där det är bra att få upp farten. Terrängen är också lite lätt kuperad. Mera info om leden finns här.

7. SÅKA - OIVO - VITSAR VANDRINGSLED, Karleby

Vandringsleden som startar i Såka och sträcker sej till Oivo är ungefär 13 kilometer lång och går genom fina skogar, gräsbevuxna åkrar och ställvis midjehögt gräs som kräver en rejäl temposänkning för att kunna passera. Leden är perfekt för en kvälls- eller eftermiddagsrunda och vill man springa långt går det ypperligt att kombinera med en löprunda ända från Vitsar i Karleby. Totalt bildar då leden en sträcka på över 20 kilometer och vill man göra extra rundor kan man öka kilometerantalet ytterligare. Mera info om leden hittar du här.

8. LEDER I VASA MED OMNEJD

Fina leder i Vasa med omnejd jag sprungit på är stigarna runt Molnträsket i Korsholm samt vandringsleden ute i Björkö-Panike på Replot. 

Söker man höjdskillnader i Vasatrakten för backträning och träning av utförslöpning är det Öjberget som gäller. Inte så högt, man får helt enkelt springa flera varv i stället.

Detta är bara ett litet axplock av alla de fina löprutter som finns i Österbotten. Jag hoppas du hittar en fin runda nära dej där du kan känna dej trygg i din löpning och där det är lätt att ge sej ut på ett fint träningspass. Börja där och fortsätt sedan utforska större skogar, högre berg och längre stigar. Var inte rädd att ge dej ut i naturen. Bara spring. Njut av de vackra naturupplevelserna hösten bjuder och låt benen löpa fritt. Glöm bara inte att slänga ner pannlampan i din packning. Den kommer väl till pass så här års. Sköna löprundor önskar jag dej! 

Utrustning

Det har kommit en del frågor om utrustningen vi har när vi springer våra långlopp. Det är framför allt skor och ryggsäckar som folk undrar över. Vad gäller övrig utrustning skiljer den sig inte nämnvärt från annan löpning. Vi börjar med skorna.

Skor

Det finns hur mycket skor som helst för traillöpning. Viktigast är att de sitter bra på foten och passar för den typen av löpning man tänker ägna sig åt. Vissa skor lämpar sig bättre för löpning i väldigt krävande terräng och andra för löpning där man blandar traillöpning och löpning efter vägar. Det betyder ju förstås att man i slutändan behöver flera par. Vi har hittills använt tre olika modeller som skiljer sig ganska mycket från varandra. 

The North Face Ultra Trail

Denna sko fick pris av tidningen Outside som Trailrunning shoe of the year ifjol. En suverän sko med fantastisk löpkänsla. Den sitter som gjuten på foten och väger nästan ingenting. För löpning på torra stigar och inte alltför ojämn terräng  är denna sko perfekt. Den är ganska mjuk upptill och ger inte väldigt mycket skydd mot stenar och rötter. Framsulan på skon är tunn och vid löpning under mer än fem timmar börjar det kännas. Denna sko passar också på kortare asfaltsträckor. En mycket bra allround sko. The North Face har en ny modell för i år som heter Ultra Trail MT och även den verkar mycket bra. Har inte testat den ännu tyvärr. Denna använde vi under Höga Kusten Trail 43 km och Ultra Trail Lago ´d Orta 30 km. 

Salomon Speedcross 3

En klassiker från Salomon som hängt med i många år. Detta är en sko som många använder som fritidssko. Men den är inget annat än en mycket bra trailsko. Denna sko har mera drop än Ultra Trailen och har betydligt mera dämpning. Den är robust och skyddar bra mot stenar och rötter. Detta gör att den passar bra till långa löppass eftersom fötterna inte blir lika trötta tack vare dämpningen. Tyvärr är inte löpkänslan lika bra som i de övriga skorna vi testat. Speedcrossen är en bra nybörjarmodell. Skon har Salomons suveräna snabbsnörningssystem som gör att du inte behöver knyta skorna utan bara dra åt dem med en dragsko som du sedan gömmer i en liten ficka. Speedcross har mycket grov sula och är inget för asfalt. Det har kommit en uppdaterad modell som heter Speedcross Pro som ser lockande ut. Speedcross 3 använde vi under Dolomiti Extreme Trail 53 km.

Salomon Fellraiser

Fellraiser är en robust sko med väldigt grov sula. Den lämpar sig för löpning i mycket krävande förhållanden. Den har ett suveränt grepp och väldigt bra löpkänsla. Den är också väldigt skyddande mot stenar och rötter. Inte lika mycket dämpning som Speedcrossen och inte heller lika mycket drop. Denna har också samma smarta snörningssystem. Ingenting för asfalt eller långa sträckor på grusvägar. Fellraiser har lite konstig form och passar inte för alla fötter. Tåboxen är stor och tårna kan röras ganska mycket. Denna använde vi under Tierra Arctic Ultra 106 km. Vet inte om det var den långa sträckan eller skorna, men våra fötter mådde inte bra efter loppet. Tånaglarna var blåa och jag fick skavsår, något som jag aldrig annars har problem med. 

Löper man mycket trail kan det löna sig att ha åtminstone två par. Ett par för lättare stiglöpningar och ett par för lite mera krävande förhållanden. Vill man använda dem året runt lämpar de sig väl som vinterlöpningskor i snöiga och isiga förhållanden. 

Återkommer med mera prylar senare :)

Björn

Tierra Arctic Ultra, ogripbart och fullkomligt glasklart.

Det är exakt fyra dygn sedan jag korsade mållinjen efter att ha avverkat 105 kilometer fjällöpning i Tierra Arctic Ultra. Jag hade sprungit i 17 timmar och 35 minuter och kom i mål med ett stort leende på läpparna. Jag ler ofta när jag springer trail och ibland måste man bara stanna för att för ett ögonblick ta in allt det stora som finns runtomkring en, också det stora som sker inom en. 

Jag har fortfarande inte kunnat ta in vad jag varit med om. Resan längs Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko blev plötsligt så mycket mer än jag hade väntat mej. Området är bekant sedan tidigare och jag kände på mej att det egentligen inte skulle bli några större problem att ta sej i mål bara jag höll mej oskadd. Kanske det fanns plats för något annat under loppet på grund av allt runtomkring var så välbekant. Kanske tryggheten i att färdas i ett för mej bekant landskap gav utrymme för en annan resa. En resa som fortfarande är ogripbar. Resan inåt.

Team K sprang tillsammans under hela loppet och jag gick ut hårt från början. Innan loppet bad jag min man välja ett mantra vi skulle springa efter denna gång. "Pain is weakness leaving the body", valde han. Det lät väl aningen makabert tyckte jag, men det visade sej bli ett mantra som skulle behövas många gånger under loppet.

Vi tog oss till Kebnekajse fjällstation på två timmar och fortsatte att ånga på i skapligt tempo. En bra stund låg jag på andra plats bland damerna på 100 km och det kändes häftigt att nosa där uppe i täten fastän mitt egentliga mål var att fullfölja loppet. Fram till 50 kilometer gick allt som en dans. Eftersom det inte fanns någon service alls under loppet var vi tvungna att bära med oss all energi. Vi hade också mycket extra packning i form av säkerhetsutrustning som var ett absolut krav från arrangörernas sida för att överhuvudtaget få starta. Jag har aldrig sprungit med så mycket grejor på ryggen under ett lopp. Fördelen var dock att tillgången till vatten var näst intill obegränsad, så där slapp man lite tyngd i alla fall.

Loppet var naturligt indelat i sju väldigt lagom långa etapper och det var ett tacksamt tänk att dela in sträckan i avstånd mellan stugorna längs Kungsleden. Vi sprang alltså Nicka-Kebnekaise-Singi-Sälka-Tjätka-Alesjaure-Kieron-Abisko och etapperna mellan stugorna låg mellan 14 till 20 kilometer. Perfekta målsekvenser att beta av för att slutligen komma upp till 105 kilometer, vilket var den korta bansträckningen. Den längre var 125 km.

Det var efter Tjätka som problemen började hopa sej. Björn fick först en känning i sitt knä som han brottats med under en längre tid, sedan gick en löpryggsäck sönder och vi försökte lappa ihop dragkedjan så gott det gick. Det är otympligt att springa med en söndrig ryggsäck och det blev en hel del meck med att få alla saker att hållas på plats. Naturligtvis blev det också ett stort irritationsmoment under dom 60 kilometrarna som återstod. 

Trots det kunde vi inget annat än gnata på och avverka kilometer efter kilometer. 

Strax innan Alesjaure fick också jag problem med mitt högra knä och det blev outhärdligt att springa. Vi hade 40 kilometer till målet, alternativet att vända skulle betyda 65 kilometer löpning i motsatt håll. Beslutet var enkelt. Jag lindade mitt knä så hårt jag förmådde och slängde in så mycket värkmedicin jag vågade. Sen var det bar att bita ihop. Vi kutade på och försökte hinna så långt vi kunde innan skymningen skulle falla. Vi hade varit ute över 12 timmar. 15 timmar utan sömn eller vila. Vi stannade bara till för att fylla på vatten eller uträtta toalettbestyr. Totalt 14 utan mat. Vi hade gått runt på energigel, russin och bananer och vi började känna oss lite möra och sega.

Fötterna ömmade och varje gång man slog i en sten med foten strålade smärtan upp i kroppen så man fick stålsätta sej för att inte stanna utan bara sega på. Jag frös och mitt knä värkte till för varje steg jag tog. Pain is weakness leaving the body. Pain is weakness leaving thebody. Pain is weakness...

I 40 kilometer tänkte jag så. 

Aldrig mer, sade vi båda två. Aldrig mer ska vi utsätta oss för detta. Aldrig.

Så såg vi Abiskojoure skymta mellan trädtopparna och ett litet hopp föddes. Från den sista checkpointen var sträckan bara 17 kilometer. Det klarar vi. Yes, nu kör vi.

Den sista biten minns jag inte så mycket av. Vi bara sprang, utan att tänka. Sprang i ett halvdunklet sken, tog oss ner från fjället, ner i skogspartiet och längs med sjön med sikte mot Abisko. Tråkig terräng, tråkiga spänger att springa på och en stig som aldrig aldrig tog slut. Ett steg i taget. Pain is weakness leaving the body. 

Sen hörde vi bruset från Canjonen i Abisko. Då gick det inte att hålla tårarna tillbaka. Fasen, vi kommer att klara det. Vi kommer att nå ända fram. Sen ser vi turiststationen som reser sej ljus och mäktig i augustinatten. Vi hade 17 timmar och 35 minuter löpning i benen och plötsligt när man stod där i målfållan med en filt omkring sej och dricker svartvinbärssaft är allt så förbaskat underbart. 

Jag är inte ens så värst nöjd med att ha fullföljt loppet. Spelar ingen större roll att jag kom trea. Det som spelar roll är det som jag inte riktigt förstått. Det ogripbara som gör det så underbart.

När jag springer långt, riktigt långt är jag tvungen att vidröra områden i mej som finns där allra längst in. Under ett ultra lopp vidrör jag topparna precis på samma sätt som jag vidrör dalarna. Det är klart att energigelen hjälper till att hålla tankarna på den positiva sidan, det är liksom det som är grejen. Ändå när man ser på ett lopp i backspegeln blir det med ens så klart. Att fånga det med ord går inte. Det blir för smått att låsa in det i bokstäver. Det blir liksom själva livet inbäddat i en kristallkula. 

Dagen efter loppet satt vi på fjällstationen och pratade bort hela dagen med ett annat par som också sprungit loppet. Mellan våra ord och analyser glimmade det till allt som oftast, den där orsaken till att man ställer sej på startlinjen, den där orsaken till att allt plötligt tystnar och blir så glasklart, den där känslan av här och nu, jag med naturen. Bara det. Inget annat.

Trots alla skavsår, trots svullna fötter och styva ben. Trots mitt onda knä och trots att jag dyrt och heligt lovade aldrig mer blir det oerhört svårt att motså. Fast jag inte riktigt ännu vet vad jag varit med om, vart resan tog mej, så vet jag att jag kommer att stå där igen. På startlinjen till ett ultralopp. Beredd och samtidigt oförberedd på att möta det ogripbara som trots allt är så fullkomligt glasklart.