fredag 18 januari 2019

Back to basic

BACK TO BASIC




Ett nytt år betyder ofta nya tankar, nya mål och fräscha vindar. Inför år 2019 känns det inte riktigt så. År 2019 blir mera stop, stanna, gör om, gör rätt när det gäller löpningen, min träningsfilosofi och livspusslet överlag. 

Jag tränar i medeltal 15 timmar i veckan och för att hinna med är det arbetstiden som fått krympas ner avsevärt. Numera kan jag träna i dagsljus, då jag är pigg och utan att känna stress. Jag kan själv lägga upp mina träningsrundor och har också hittat tillbaka till mitt enkla grundrecept jag följde tidigare där väder, vind, dagsform och känsla långt styr mina passupplägg. Numera är det inga problem att snitta 120 km i veckan, men trots det träna smart med både intervaller och styrka. Jag tvingar mej själv till mera vila och att också prioritera maten. Rätt sorts mat är viktigt och jag har också börjat min resa mot No Meat Athlete. Vi får väl se hur det går, men lite back to Basic med allt just nu. 
Hitta flowet, hitta glädjen och bli mera ett med både natur och kropp igen. 

Bland alla de ultralopp jag sprungit under dom senaste fem åren finns det två stycken DNF som spökar. Det är bara två mållinjer jag inte lyckats korsa. Den ena är Madeira Island Ultra Trail och den andra är Ultra Trail Mont Blanc. 
Det är mina två mål för i år. 
Back to basic även där. 
Gör om, gör rätt. 
Den 27 april springer jag Madeira Island Ultra Trail med sina 115 kilometer och 7200 höjdmeter. Jag ser oerhört mycket fram emot loppet och Madeira är så fantastiskt fint samtidigt som jag vet att både vädret och banan kan vara verkligt brutala. Kan inte vänta på att få ställa mej på startlinjen och ge mej ut i bergen. Denna gång mera mentalt förberedd. Denna gång med målet att springa med känsla, från början till slut. 





I höst väntar också det fantastiska Ultra Trail Mont Blanc på 170 kilometer och 10 000 höjdmeter. Den 30 augusti ställer jag mej på startlinjen igen för att försöka besegra banan. Ett varv till runt berget får det bli. Jag skulle kunna starta redan i morgon. Så redo är jag. 
That's it. Fler lopp har jag inte anmält mej till. Det blir all in på dessa två som fortfarande väntar på att besegras. 
Back to basic. Stop, stanna, gör om, gör rätt.




Det mest fantastiska detta år är att Team K kör på enligt gamla rutiner igen. Björn joinar på nästan alla träningsrundor numera och vi kommer resa ner till Chamonix tillsammans för att njuta av UTMB veckan. Han hade också den stora turen att få startplats till OCC så nu är full fokus på det. Ska bli så kul att få sikta på detta tillsammans igen. Team K is back! :-) ...en massa andra galenskaper i bergen ska vi naturligtvis också hinna med. Lite resor, lite småtävlingar och många nya stigar som skall nötas. 






Sen kan det naturligtvis hända att vi båda dras med i NUTS karusellen och springer lite Karhunkierros och Nuts Ylläs Pallas också...bara för är det är så himla kul...och bra träning. 

Självklart blir det också en massa härlig löpning med Team Nordic Trail runtom i världen. Lite som ett trailliv kan man säga. Kanske jag snart nått mitt mål att få andas, leva och tänka löpning...jo, jag är faktiskt kanske där nu när jag tänker efter. Biten av trailflugan Big time! :-)




Lite nytt har ändå kommit in i bilden. Från och 2019 fungerar jag som ambassadör för Salomon vilket känns otroligt roligt och stort. Ta gärna en titt på deras fantastiska löpkläder och skor. Skapade av löpare, för löpare. 

Back to basic och lagom mycket nytt som stärker det gamla beprövade jag en gång trott på. 
Känslan i löpningen. Du måsten fånga den. 
Annars finns glädjen inte där. 
Keep on running. 







söndag 16 december 2018

VAD HÄNDE EGENTLIGEN?

Löpåret 2018 går mot sitt slut och trots att tankarna redan är långt inne på 2019 är det alltid hälsosamt att blicka tillbaka och se vad som hänt under året som gått. Vad gick bra? Vad gick mindre bra? När det gäller löpning är det trots allt en ständigt process i att lära sej mer om sej själv, sin kropp och sin mentala kapacitet när det gäller att prestera. Att få allt detta synkat och maximerat är fruktansvärt svårt och ju mer man försöker förstå desto mer inser man också hur lite man vet. Det är mycket slit men verkligen också mycket flyt som behövs för att allt skall klaffa.





2018 var ett konstigt år. Egentligen en riktigt katastrofal djupdykning när det kommer till prestationer under lopp och att kassera in träningstimmar. Det började med ett oerhört segt Trans Gran Canaria lopp i februari och slutade med ett DNF i NUTS Ylläs Pallas, sen gav jag upp. I mitt senaste blogginlägg i augusti skrev jag att jag efter ett träningspass satte mej på trappan med ansiktet gömt i händerna och skickade ett SMS till min PT "Jag måste ta en paus. Det går inte längre."
Sen den dagen i augusti då det tog stop med löpningen har mitt huvud varit fullt av tvivel, osunda tankar och benhård rannsakan av vad jag gjort fel. 
Jag fortsatte träna. Hasade mej runt mina rundor. Drog mina backpass och körde till och med en Ultra-intervall camp mitt i den oerhörda tröttheten.
Det var inte förrän under en runda ute på Ramundberget i Svenska Härjedalsfjällen då min man såg hur det var fatt med mej som jag tog tag i det på riktigt. 
Väl hemma tog jag kontakt med en hälsovårdare som även är professionell idrottade och jag blev genast remitterad till en ordentlig koll av alla mina blodvärden. Några veckor efter skulle jag också åka till Marocko och riva av en vecka med 100 km löpning och många 1000 höjdmeter. Jag måste få tillbaka min kropp. Jag måste börja känna mina ben igen. Jag måste få andningen att funka. Jag ville få tillbaka drivet i steget. Känslan i löpningen och glädjen som alltid är så viktig i varje runda jag gör. 
Väntade ivrigt på provsvaren. Jag minns det med lättnad ännu idag. 
- Ida, ditt Hemoglobinvärde ligger på 76! Det är väldigt lågt, vi kontaktar en läkare. 
76!!!...och här kör jag en träningsmängd på 100 km löpning i veckan. Inte bra. 
Jag fick en dunderkur med järn och slängde in så mycket kroppen tålde den närmaste veckan. Pausade med träningen och i det läget förstod jag verkligen allvaret och drog ner på löpningen rejält. Efter en veckas totalvila började jag småningom testa med lite kortare rundor. 
Jag minns den första som en total känsla av lycka. 
Benen var med mej.
Känslan var tillbaka.
Drivet fanns kvar.
...och det bästa av allt. Det fanns en konkret orsak till att 2018 varit en lång rad av DNF och sega uppförsbackar. Så oerhört skönt det var att också veta att det fanns hjälp att få och att jag inom loppet av några veckor kommer vara i form igen. 


När jag sprang längs stigarna i Atlasbergen hade jag hittat löpningen igen. Känslan, drivet och viljan att bara springa på fanns där och det var bara att sväva fram. 
Under hösten har jag ökat träningen igen och någonstans vågat hoppas på att jag kommer klara av att springa långa utmanande ultralopp igen. 
Redan i april väntar den första riktigt svettiga tävlingen på Ultra Trail Världstouren då jag tar mej an Madeira Island Ultra Trial igen. Ett lopp på 115 km och 7200 höjdmeter. 


Poängen till UTMB 2019 har jag och om två dagar öppnar anmälan till lotteriet. Min lycka i dragningen där kommer långt att forma upplägget för 2019. Det finns många lopp jag vill springa. Alternativen till uppläggen är klara. Nu är det bara tålamod som gäller. 
Tills jag vet om det åter en gång är dags att spänna bågen för Ultra Trail Mont Blanc tänker jag bara njuta av att kunna träna som vanligt igen. Känna in drivet och fånga känslan. Det bästa jag vet. 
Året 2018 har kanske inte varit det bästa när man ser till de ultralopp jag hade planerat genomföra men när jag blickar tillbaka är det ändå ett oerhört häftigt år jag har bakom mej.
Jag har fått springa på Gran Canaria, Madeira, runt Mont Blanc, i Marocko och på en mängd olika ställen både i finska Lappland och i dom Svenska fjällen. Året 2018 är också året då jag gjort traillöpningen till mitt yrke. Jag lever på löpningen nu. Det är inte pålägg på brödet varje dag, men det går.
Så fastän dom fysiska mållinjerna tyvärr inte kunde korsas så många gånger jag önskat denna säsong är det andra mål jag uppnått i stället. Mål som på ett sitt sätt är en större utmaning att uppfylla än genom att springa. 
Det är stora livsval jag gjort. Det är många sömnlösa nätter, diskussioner och tankar som snurrat innan vågat språnget att satsa helhjärtat på Team Nordic Trail och att bygga verksamheten i Finland. 
Nu lever jag min dröm och efter ett tufft 2018 är jag mer än redo för 2019. 
Jag livnär mej på min löpning nu och min kropp är tillbaka där jag vill ha den. 
Tack 2018. Du var en sjuhelsikes lärdom. 2019 - Nu kör vi.

LOPPEN 2018
Trans Gran Canaria
MIUT DNF
NUTS Karhunkierros
Ultra Trail Verbier DNS
NUTS Ylläs Pallas DNF

ÖVRIG LÖPNING
Tour Mont Blanc, 180 km 11 000 hm
Jämtlandstriangeln
Atlasbergen och Marocko, 120 km, 7000 hm 
Fjällöpning i både Finland och Sverige


lördag 18 augusti 2018

På tunga ben mot helt nya mål



Det har varit en seg och motig säsong där inget stämt. Förra veckan satte jag mej på trappan efter ett pass och gömde huvudet i händerna. Tog fram min telefon och skickade ett sms till min PT, "Jag måste ta paus från alla schemalagda pass. Jag måste hitta känslan." 
Fan alltså. Jag hade som mål att satsa på löpningen denna säsong och trodde i min enfald att det skulle gå på räls. Dom senaste tre åren har alla Ultralopp betats av bara av farten och det tog med hela vägen till UTMB. Sprang omkring i bergen lite hög på alla upplevelser och trodde både kroppen och hjärnan bara kunde mata på...oavbrutet mil efter mil. 
Det kan den, bara jag har känslan med i det jag gör. Det måste vara rätt. Det måste sitta och för att klara av sträckor över 100 km måste framför allt hjärnan var med. Jag måste vara taggad, jag måste vara beredd att offra mej, jag måste vara hungrig på att ge mej in i de extrema äventyr ultralöpningen innebär. 



I år har jag helt enkelt inte varit på bettet. Jag har DNF:at otaliga gånger. Satt mej på en sten mitt bergen eller i skogen alldeles övertygad om att det är rätt beslut att sätta sej ner där och ringa efter nån som kan plocka upp mej och köra mej hem till min sköna säng. 
Med den inställningen avverkar man inga ultralopp. 
Det blev en långlunch med min PT. 
En lunch där jag radade upp en massa osammanhängande ursäkter och där fina Eric levererade sanning efter sanning om både mej som person och också som löpare. Han hittade ett fack där jag passade in och där jag inte är ensam om att vara. Åtminstone vet jag nu vem jag är som löpare. 




Trots att det idrottsmässigt och resultatmässigt varit en motig säsong blev det en säsong där jag lärt mej oerhört mycket. En resa där jag stångat mej blodig, mött besvikelse och gång efter annan slängt skorna långt ner för källartrappan för att aldrig mer plocka upp dem. 
Ändå kliver jag i dem igen, så gott som varje dag. Springer i regn, springer i sol, springer i hetta och äntligen också i svala höstkvällar. 
Nu stryker jag alla tävlingar ur kalendern. Tvingar mej att lägga skorna på hyllan en hel vecka i september. Bryta och komma igen. 
Nu är det äventyr och njutlöpning som gäller resten av året. Löpning jag älskar. Löpning utan tidtagning. Löpning utan ITRA poäng. 
Plockar fram en hemlig dröm jag nu ska försöka förverkliga i höst. Bara springa långt in i vildmarken, helt ensam med höstvinden vinandes runt huvudet och blicken fäst på horisonten. Längtar efter att få springa riktigt långt, alldeles ensam, utan support. 
Kommer också få springa en del i Svenska fjällen och göra en trip till Atlasbergen i Marocko.  Hösten kommer fyllas av mycket löpning ändå. Fina vackra turer med härliga människor. Förutsättningarna till att hitta känslan finns verkligen där. 


                           

Jag måste hitta tillbaka till det jag vet att bär. Det som egentligen alltid ha funnits där men som tappat ton i jakten på något annat. Måste hitta tillbaka till känslan, kärleken till löpningen och begäret att få löpa fritt i orörd och vacker natur som fått mej löpa mil efter mil efter mil...
Känslan som väller över en så stark att tårarna rinner och löpstegen bara pumpar fram ur kroppen och får en flyga fram. Den finns där. Jag känner den. 
Jag måste få löpa fritt som den vildhäst jag är.
Bryta och komma igen. 

                             

                                       

måndag 16 juli 2018

NUTS YLLÄS PALLAS 134 km


Tusan. Ännu en DNF och till en början kändes det som att alla timmar jag lagt ner på träningen under vintern och våren är fullständigt bortkastade. Vad har hänt? Jag fixade ju samma bana i fjol. 134 km och 4000 höjdmeter. Vad är det som inte funkar nu? Varför skiter det sej hela tiden?



Hade en ganska dålig uppladdning innan start där jag inte kunde fokusera på själva loppet alls. Rent fysiskt är jag på topp. Har kunna träna oerhört bra nu i sommar och har haft förmånen att kunna springa i Alperna och på Sardinien så i flera veckor ha jag kunnat förlägga all löpning till bergsterräng med fina miljöer och suveräna träningsmöjligheter. Om jag är ärlig hade jag ganska stora förväntningar på mej själv inför loppet. Jag skulle springa under 24 h och jag skulle försöka göra det med en bekväm känsla under hela loppet. 
Så var tanken. 
Det är också djupt under den känslan orsaken till mina DNF ligger. Det är ur dem jag håller på att utvecklas och det är kanske först nu jag riktigt börjat fatta vad det är min PT Eric Storvall försöker lära mej. 

                                   


Ett ultralopp kan man faktiskt hasa sej igenom på ren och skär vilja om man är i någorlunda form. Det har jag gjort många gånger. Halvsovandes i ett tillstånd där jag inte riktigt är medveten om tid och rum. Jag har korsat mållinjen och på ett plan känt mej oerhört nöjd över prestationen samtidigt som kroppen inte känts stark under själva loppet. Det är den känslan jag söker nu. Jag vill springa på riktigt. 
Det är det som min PT kanske någonstans försöker få mej att inse. Någonstans känns det som att det inte är målgång som räknas längre. Nånstans under vintern och våren har jag steppat upp ett plan mentalt utan att riktigt förstå det själv. Jag vill springa på riktigt. 
Först idag insåg jag hur rätt det kändes att hålla fast vid mitt beslut att bryta vid Pahtavuoma trots att funktionärerna försökte övertyga mej om att fortsätta eftersom jag sannolikt skulle ha hunnit ta mej i mål. Det handlade inte om det. Jag ville göra ett bra lopp. 
För att kunna göra det framöver är det smartare att kliva av och spara resurser och köra fullt ut med träningen istället. Ingen kunde övertala mej att fortsätta efter att jag åter en gång spytt upp både vätska och energi. 43 kilometer fick räcka. Det blev ett lagom träningspass. Bra så!



Nu är det bara att samla alla tankar och intryck och ta lärdom. 
Fick ändå uppleva mycket fint under NUTS Ylläs Pallas och det är någonting magiskt över att få springa över dom vackra fjällen med midnattssolen som sällskap. Jag fick träffa många löparvänner och ta del av en fantastisk trailfest och jag tror faktiskt att det aldrig känts så bra att bryta. Jag vet var mitt mål ligger. Mitt fokus ligger på det. 
Tack NUTS Ylläs Pallas. 

Jag springer vidare.

Foto: NUTS

söndag 3 juni 2018

NUTS Karhunkierros ur ett nytt perspektiv


Löpningen bjuder alltid på nya utmaningar. 
Sen jag klev på ultraloppskarusellen för snart fem år sedan har livet plötsligt fyllts av en mängd härliga upplevelser och oanade människomöten. För en dryg vecka sedan var det dags igen. 



Den här gången var det lite extra pirrigt eftersom jag för första gången hade paketerat ihop en trailresa för Team Nordic Trail där många löpare skulle ge se ut för att göra nya personbästa i hur långt dom sprungit. Hela ledarteamet i TNT har jobbat fantastskt bra under vårt första verksamhetsår i Finland och vi håller benhårtfast vid att det är upplevelsen och glädjen som är det centrala. Vi laddade en hel buss full med traillöpare och drog upp till Ruka. Alla taggade och redo. 
Team Nordic trail hade löpare på alla startsträckor i årets upplaga av NUTS Karhunkierros så vi var alltså med på både 160 km, 80 km, 53 km och 31 km. Många med målet att springa personbästa och kriga sej öven sin komfortzon och springa mycket längre än dom tidigare gjort. 

Startade själv i startgrupp A på 31 km eftersom jag placerade mej bland dom 10 bästa i fjol. Hade donat och fixat med en massa grejer innan starten för att allt skulle klaffa under resan men jag var ändå taggad att springa och hade siktet inställt på att försöka hålla mej i täten. 




Redan under loppets första fem kilometer märkte jag att jag inte hade en chans att svara mot tätklungan. Det var bara att konstatera att jag fick släppa dom snabba tjejerna och köra mitt race i stället. Hålla lagom tempo och gnata på. Det är alltid kul att springa uppe i Ruka och stigen och banan är ganska lättsprungen. Ställena och rutten är bekant så det känns ganska hemtamt att ta sej fram längs valda delar av Björnstigen. Körde rundan läng Lilla Björnstigen i betydligt snabbare tempo än i fjol och styrde sedan stegen mot Ruka och dom sista stigningarna innan mål. 



Hade lite problem med andningen och vid 25 km kändes det rejält tung med både hettan, den dammiga banan och all pollen som fanns i luften. Gnatade ändå på eftersom det var så få kilometer kvar. 
Hade min dotter och hennes kompis som väntade på mej vid målet så precis när jag kom upp för den sista backen på Rukatunturi slog jag en signal att de fick börja hålla utkik vid målområdet. 
Lät benen rulla ner för den sista backen och var mest upptagen med att få syn på barnen. Hörde deras hejarop och dom var minst lika glad över att se mej som jag var över att se dom. Det blev några svettiga kramar i målområdet innan vi tog oss till hotellet för en snabbdusch.
Loppet gick helt okej. Förbättrade tiden en aning från ifjol, men fick konstatera att motståndet var hårdare i år. 
Flyttade fokus till att hinna träffa lite löparkompisar från Team Hoka One One och Salomon nere i byn och eftersom sommarvärmen kommit tidigt i år var det folkfest på varje uteservering. I flera timmar satt vi och diskuterade gamla och kommande lopp. Surrade med vinnarna till 160 km och även löparkompisar som tyvärr DNF:at av olika orsaker. Vi pratade skador, löpflow och träningsupplägg. Vi pratade ultralopp i alperna och jämförde löpprylar. Sånt som bara nernördare ultralöpare orkar svamla om men som är så oerhört skönt att få gräva ner sej i. 
Sen var det dags att ta emot alla kompisar från Team Nordic Trail. Självfallet hade jag följt dem ute på banan och visste att största delen av dem redan korsat mållinjen. Några hjältar som löpte dom långa sträckorna krigade på där ute på banan ännu och jag höll alla tummar och tår att alla våra löpare skulle lyckas med sina tuffa utmaningar. 
Vi samlades till löparmiddag senare på kvällen och redan så stod det klart att vi hade alla i mål utom en. 
Hoppas, hoppas han fixar det. Jag visste att han var oerhört seg och att han hade stenkoll på tiden. 
23.45 dök hans namn upp på den stora tavlan nere i tävlingsbyn. JAAA, han skulle klara det och Team Nordic Trail skulle få ALLA sina löpare över mållinjen under NUTS Karhunkierros 2018. Vår allra första tävlingresa! 
Så underbart. Vi mötte honom i målområdet och kunde sedan samla ihop gänget och bege oss till våra rum. 



Somnade som en stock. Lycklig över att än en gång fått vara med om allt det fina traillöpningen består av. Upplevelser, fina möten, delade med- och motgångar och den unika uppbackning bland alla löpare där ute på banan som är helt magisk. Så underbart att få uppleva NUTS Karhunkierros ur ett litet annat perspektiv. Så fint att få se andra lyckas och se glädjen i deras ögon. 
Traillöpning har liksom inga gränser i vad som ryms med i spektret av känslor, erfarenheter och den gemenskap som skapas i det att man någonstans allra längst in ändå utfört samma bragd. Kämpat sej fram längs samma bana, sett samma underbara natur och korsat samma mållinje. 
Alla med lika stela ben under hemfärden. 
Tack NUTS Karhunkierros och Northern Ultra Trail Service! Tack Team Nordic Trail för ALLT ni är. Tack för en fantastisk löpupplevelse ur ett nytt perspektiv. Delad glädje är alltid dubbel glädje!



söndag 29 april 2018




Tvivel, insikter och möten




Det sket sej igen. 
Hade verkligen gjort allt för att så få som möjligt skulle veta att jag skulle ställa mej på startlinjen till Madeira Islands Ultra Trail. Ville slippa känslan av att folk sitter och följer mej under loppet när det enda jag behöver är att hitta tillbaka till känslan av att det är roligt och meningsfullt att löpa i bergen. En del av friheten har försvunnit i det att fokus ligger på något annat än upplevelsen. Det är helt okej annars, men inte nu när jag söker den där magiska känslan som finns där ute bland bergen. Det är ett unikt möte och där är det bara jag, löpningen, den fantastiska naturen och de storslagna bergen som behöver klicka.

Jag trodde jag hade hittat känslan nu, men det var mycket strul på vägen till start.

Envis som jag är stod jag där ändå. Nånstans är det trots allt ett bevis på att det är det här jag älskar att göra, det är här jag mår som bäst. Det bara inte klickar just nu.


Flög ner ensam utan någon som skulle assistera mej under loppet. Det var första gången jag skulle klara allt helt själv. Redan vid avfärd i Kronoby var flyget försenat över en timme vilket betydde att jag knappt skulle hinna med planet vidare till Frankfurt för att komma mej till Funchal på Madeira. Gaten i Helsingfors hade redan stängt men jag fick spurta genom korridorerna och snälla som de var öppnade de dörrarna för mej så jag hann med. Då slog det mej – shit, min väska.

Har för vana att alltid packa ner dom viktigaste löpgrejerna i handbagaget. Så även nu. Men till loppet utlovades kallt och regnigt och uppe i bergen så det betyder att det behövs en del kläder och även ombyte. Kläder som jag hade i min stora gröna bag som jag checkat in.

I handbagaget hade jag  shorts och en tunn löptröja. Skaljackan var med, även skorna. En buff och ett par handskar fanns också med samt löpvästen och vätskesystemet.

I Frankfurt kom ingen väska på rullbandet och där stod jag. Mycket hade jävlats på vägen redan innan resan och tusan vad motigt det kändes när jag stod och fyllde i blanketterna vart väskan skulle skickas OM den kom fram.

Landade i Funchal och hade bara en sak på programmet innan start. Att sova ut.

Vaknade laddad och redo.

Hade inte så mycket att packa med mej inför loppet. Slängde ner min dunjacka jag hade på mej under resan ner och ett par extra strumpor. Det var min dropbag. Nya stavar lyckades jag köpa vid tältet invid anmälningen så det var kirrat. Annars fick jag köra med det jag hade att tillgå.

Det får bära eller brista, helt enkelt.

Knallade ner till samlingspunkten i Machico därifrån alla löpare skulle transporteras ut med buss till starten i Porto Moniz. I sådana situationer ser man att man inte är ensam att ha blivit totalt hänförd. Pratade med en löpare som kom direkt från flygplatsen efter en lång flight från USA, en annan hade kommit direkt från jobbet i Manchester. Det är ju typ bara över ett dygns löpning med över 7000 höjdmeter som väntar. Lyckost mej som fått sova ut en hel dag.

Är vid gott mod när starten går och jag försöker hänga med ganska långt fram för jag vet att det blir stop en bit längre fram när stigen smalnar av och alla ska hitta sin plats i ledet. Hänger bra med men blir ändå ståendes i ca 15 minuter innan ledet börjar röra på sej. Det är värdefull tid som går åt eftersom marginalen till nästa checkpoint är väldigt knapp. Kroppen känns pigg och jag försöker springa in så mycket tid som möjligt. Har lite tid till godo vid första klockningen men springer vidare direkt. Jag gillar att springa på natten och eftersom starten var klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag kändes det som gjort för mej. Tycker alltid tiden går snabbare i mörkret. Det är bara jag, ljuskäglan och fokus framåt.

Det hade utlovats regn till den första natten av loppet och tusan vad det hällde ner. Det började ungefär fyratiden och vinden tilltog i styrka. Temperaturen föll och låg på ungefär +7 grader. Det var svinkallt.

Att springa i shorts var ingen höjdare. Jag försökte göra allt för att hålla upp tempot och på så vis hålla värmen och rörligheten i skick men jag frös som en liten gris.

Hade klätt på mej allt jag hade med mej och var fast besluten om att inte ge upp. Bara dagen gryr kommer kanske solen fram och torkar upp mej och mina kläder. Tänkte också att det kanske inte var så dumt med dunjackan i dropbagen som väntade vid 60 km. Just nu hade den varit guldvärd trots att jag nog aldrig tidigare packat med dunjacka inför ett lopp.

Timmarna gick och vädret blev inte bättre. Det blåste på rejält uppe på höjderna och jag försökte vända bort ansiktet från regnpisket när jag sprang. Det kunde inte vara långt kvar till nästa checkpint. Där måste jag hitta på något för att få upp värmen. Annars går det illa.

Kände att jag började ha svårt att tänka klart. All fokus låg på att hålla värmen och inte skaka så mycket så det inte gick att springa.

Väl framme vid checkpointen frågade arrangörerna i fall någon var i behov av läkarvård. Nej, tyckte jag. Det gick fint.

Ställde mej vid en pytteliten gasvärmare som fanns inne i tältet för att få en liten värmekälla att förlita mej till. Jag var inte ensam om att vilja stå där. Skakade som ett asplöv och jag kunde inte ens få upp händerna för att få i mej lite varm soppa. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Då slog det mej, värmefilten har jag ju också. Tog fram den och virade den runt mej som en guldfärgad aftondress. Det får duga. Nu kör vi.  
                     

Var fast besluten om att springa upp värmen igen och satte fart under dojorna. Visste också att vinden skulle avta när jag kom ner till dalen igen. Bara att gnata på. Jag skall korsa den där mållinjen om de så ska bära mej hem sen.

Sprang på riktigt bra nu och tog till och med in lite tid igen. Bra, det bådar gott. Där ute började det ljusna och det känns alltid bra när man får se den vackra omgivningen man gnatar omkring i. Hade till och med kunnat äta lite vilket kändes toppen.

Jag var fortfarande kall. Genomvåt och stelfrusen.

När jag kom till Encuemeada satte jag mej ner på en stol för att försöka få i mej lite soppa. Kände mej plötsligt svimfärdig och hela rummet snurrade. En sjukskötare frågade om jag ville lägga mej ner och vila en stund. Egentligen var jag inte trött men filten såg så varm och skön ut så jag kunde inte motstå. Lade mej ner på golvet och ringde min man.

”Jag ligger precis på det ställe där du låg senast vi sprang” Nu ger jag upp.

”Det gör du inte. Upp och spring. Fortsätt nu.”

Steg upp och fortsatte.

Försökte ta in lite tid som jag förlorat där under filten. Det började bli knappt och jag kände hur tankarna började bli allt mer negativa. Benen domnade och jag kände knappt var jag sprang. Mina timmar av hejdlöst skakande av kylan hade tagit rejält med energi och det fanns ingen kraft i stegen längre.

Mina kläder var fortfarande genomblöta och jag hade inget ombyte som väntade i dropbagen. Spelar det egentligen någon roll om jag korsar mållinjen eller inte?

I det läget spelar det ingen roll.

Satte mej på en sten och tog lite bilder.

Jag tänker aldrig mer springa ett bergsultra. Aldrig någonsin. Vad är det här för jävla sport?

Sen kom en fransman som hade skadat höften och vi slog följe ner.

Jag orkade inte ens sura över att jag bröt loppet. Jag ska ju ändå sluta med den här sporten.

Satte mej på en stol där alla som brutit loppet vid Curral das Freiras satt och väntade på transport tillbaka till Machico. Vi var ett 20-tal. Hörde att hälften av dom som startande brutit, mycket på grund av kylan.

Försökte muntra upp en medlöpare som såg helt krossad ut. Hon grät hejdlöst. Det hade varit hennes mål under en så lång tid att klara detta lopp.

Satt och filosoferade en stund över var löpningen hamnar på min prioritetslista. Visst hamnar den ganska högt. Men inte så att jag storgråter över en DNF. Det finaste är ändå att ha dom som säger åk och spring nu, vi hejar på dej. Det känns bra att ha nån att ringa till när man ligger där under filten och bara längtar hem som säger ”upp och spring”.

Ändå ville jag inte ha en lärdom till. Jag hade önskat mej en målgång.

Dagen efter gick jag ner till stranden i Machico för att se på prisutdelningen. Passade på att gratulera Mimmi Kotka till den fantastiska segern på 15 timmar och 15 minuter. Vi pratade en stund och utbytte lite tankar om loppet. Hon sa det bara i förbifarten, men det kom från en vinnare.

”Jamen, herre gud det här är ju bara ett lopp av alla du kommer springa. Så där är det med ultralöpning.”

Sen plingar det till i telefonen och min fantastiska PT Eric Storvall skriver.

”Motgång är en del av idrotten. Det råkar alla ut för som har höga mål. Det är de som har ribban lågt som aldrig har motgångar. Det är också det som gör det extra roligt när det går bra.”

Sån är idrotten.



PS. Jag älskar att springa bergsultra. Säger som min mormor ”det man hatar mest, det älskar man också mest. Har man inga känslor för det betyder det ingenting.”



Keep on running.

tisdag 20 mars 2018

TRANS GRAN CANARIA ADVANCED


Det har snart gått en månad sedan vi ställde oss på startlinjen till Trans Gran Canaria Advanced. Ett ultralopp på 64 kilometer och 3200 höjdmeter som jag egentligen bara tänkte springa som ett träningslopp utan större krav eller förväntningar. Året har kickat bra igång med fina pass och jag har haft möjlighet att satsa på min träning på ett helt annat sätt sedan årsskiftet och det har också gett tillbaka ett lugn i min löpning. Jag gör det för att det är kul och fokus ligger igen på att njuta av både träning och att köra lopp. Självklart har jag en del lopp jag satsar lite mer på under säsongen men Trans Gran Canaria såg jag bara som en bonus att få ta del av eftersom jag råkade befinna med på ön när loppet anordnades. Klart man ställer sej på startlinjen. 





 Extra roligt var också att Björn var med och vi kunde köra rundan som TeamK. Lite tumistid i bergen är aldrig fel. Nåja, helt tumis var vi ju inte. Drygt 800 löpare stod på startlinjen till Trans Gran Canaria Advanced så det var en rejäl löpfest och stämningen var på topp redan från start. 



Som vanligt ramlade vi in till löporten ungefär lagom till start så någon vidare uppladdning blev det inte. Vi landade på Gran Canaria på fredag kväll. På lördag morgon 06.00 stod vi löpklädda och redo att bli skjutsade upp till bergen och starten som gick i Artenara. Bara dagen innan hade jag sprungit en löprunda i -22 grader så att stå där i shorts och springa på barmark kändes lite surrealistiskt. Bara minuten innan start yrade vi omkring i den lilla byn för att hitta säkerhetsnålar för att kunna fästa våra nummerlappar...en klassikertabbe som löste sej tack vare en snäll landsman som råkade ha några extra i sin löpväska. 
Nåja, redo för start och vi knallade på i ledet efter bästa förmåga. 

Banprofilen kändes snäll och eftersom starten gick mitt på holmen och målet låg vid havsnivå räknade jag med utförslöpning i 64 km. Det visade sej dock som vanligt att det är en del uppför också. 



Vi körde loppet som ett riktigt njutlopp och jag måste medge att naturen var alldeles bedårande. Jag blev faktiskt väldigt överraskad över hur fin naturen var och vilka otroliga vyer som mötte en i dom avlägsna dalarna dit inga turister når. Temperaturen var lagom och låg på ungefär 20 grader. Solen sken och banan var helt perfekt lagd. Under dagen sprang vi på allt från fina stigar, bulliga stenar, branta passager till tre meter höga vassgångar längs flodbäddar. Det var en oerhört varierad terräng under dagen och det blev verkligen en löpupplevelse jag sent kommer glömma. 





Under sträckan fanns sex checkpointer och dom låg med ganska lagom avstånd på mellan 10-15 kilometer mellan varandra. Loppet ordnades första gången för nästa 20 år sedan och det märktes att allt var genomtänkt och väl planerat. Maten som serverades var utsökt ( för den som kunde äta ) och på den sista kontrollen bjöds på lite grillat och till och med en öl för den som ville fira redan då. Själv fick jag tampas med mina energiproblem som vanligt och inget hölls i mej. Eftersom loppet ändå var relativ kort så var jag lugn och gnatade på. Spydde när jag behövde och drack min cola som jag brukar. 12 timmar funkar galant så, men jag hade önskat att jag kommit över mitt matstrul, men det får jag fortsätta jobba på. Jag kommer fixa det en vacker dag. Det gäller bara att hitta nyckeln till dilemmat. 



Vi hade ingen brådska under vår dag då vi korsade Gran Canaria. Vår dotter råkade fylla år samma dag och vi hade lovat henne och våra killar att de skulle få korsa mållinjen tillsammans med oss. Vi visste också att de inte skulle hinna till målet i Mas Palomas innan kl 21 på kvällen vilket betydde att vi hade 12 timmar på oss. Det passade oss utmärkt och gav oss ytterligare en anledning att verkligen ta detta som ett njutlopp där vi hann ta in både miljöer och stämningar längs banan. 




Trans Gran Canaria Advanced blev verkligen en fantastisk upplevelse och förutom att jag fick ett härligt träningslopp att lägga till min meritlista blev en helt suverän dag ute i bergen på den vackra ön. För dej som är sugen på att testa ett snällt lopp utomlands är detta perfekt. Bra arrangemang, fin natur och en härlig löpfest. Anmälningen till Trans Gran Canaria 2019 är redan öppen. Kika gärna in på deras hemsida

Back to basic

BACK TO BASIC Ett nytt år betyder ofta nya tankar, nya mål och fräscha vindar. Inför år 2019 känns det inte riktigt så. År 2019 b...