torsdag 26 september 2019

UTMB finisher 2019 - En prestation som plötsligt bleknade

UTMB finisher 2019 

En prestation som plötsligt bleknade





Ultra Trail Mont Blanc är loppet jag drömt om, siktat på och levt för i så många år. Det ligger något magiskt över den där rundan på 170 kilometer och 10 000 höjdmeter runt hela Mont Blanc massivet, genom tre länder. Det är det ultimata ultraloppet. Det är loppet många önskar få springa någongång under sin ultrakarriär. Vägen dit är lång. Du måste samla ITRA poäng under en lång tid genom att slutföra ett antal graderade ultralopp. Men det räcker inte med det. Du måste och ha tur i lotteriet om en startplats också. Kön är lång. Drömmen om att korsa mållinjen i Chamonix lever hos många ultralöpare. Den drömmen har jag burit på i många år. När jag fick veta att jag fått startplats till UTMB 2019 i början av året var det med blandade känslor. Jag har velat och tvekat om jag ens skall ställa mej på startlinjen. Mont Blanc massivet har jag rundat fem gånger i löpskor vid det här laget, men att göra det i ett svep, utan vila, bara köra - det är något helt annat. Under flera månader har jag gått och tvekat. Är det värt det? Det är så fruktansvärt långt och det kommer kräva allt jag har i form av mental och fysisk styrka att ta mej i mål. Klart man är rädd inför en sån prestation. Klart man funderar om det är värt det. 

Så landar jag åter en gång i min favoritstad Chamonix. Stämningen under UTMB veckan är helt makalös. Det är bara att traska runt i stan och insupa den härliga stämningen, prata med andra löpare och ladda inför starten. Dagen innan mitt lopp spenderade jag längs sluttampen av UTMB banan för att supporta min man Björn som sprang OCC. Ett perfekt sätt att ladda. Jag fick spana in banan, känna suget av att ge mej ut och springa och njuta av att bara heja på andra löpare. 
Jag kände mej redo. När man väl befinner sej där på plats. Då är det bara "all in" som gäller. 



Eftersom jag sprungit både CCC och startat UTMB tidigare hade jag taktiken klar. Jag kan banan utan och innan. Känner till alla små byar längs vägen. Vet i vilka härliga utförslöpor jag kan bränna på och jag vet också att jag klarar Mordors trappor galant. Jag vet till och med vad min snittfart ligger på mellan de olika checkpointerna. Ett helt annat utgångsläge än senast. Jag har matat min hjärna med positiva tankar. Jag kan det här. Det enda jag måste tänka på är att INTE stanna. Jag får inte ge upp. Bara köra. Ända in i mål.
Så är tiden kommer då det är dags att klä på sej löpmunderingen och checka utrustningen en sista gång. Jag har bestämt mej att springa utan klocka. Jag kör på känsla. Jag kan det här. Jag vet mitt tempo. Jag litar på min kropp till 100 %.
Jag tar en sväng via poolen där min man och mina barn lugnt ligger kvar och njuter. Inte ens då kommer tvivlet. Nu kör jag.
Jag går ner till startområdet och denna gång är jag på plats i god tid för att komma långt fram i startledet. Jag sätter mej ner på asfalten och börjar småprata med några löpare som sitter alldeles nära. 
Då säger speakern. 
- We have a surprise for you. Before you start you all will be baptized by the mountain.
Mycket riktigt. Bara sekunderna efter öppnar himlen sej och det kommer ett våldsamt störtregn. Vi småler och drar fram skaljackorna ur löpvästen. 
Nu var vi döpta och redo.
Let the show begin.
Så strömmar den kännspaka UTMB musiken ur högtalarna. En tjej som står bredvid mej kan inte hejda sina tårar. 
-I have trained for this for so many years, säger hon.Vi kramar om varandra och jag önskar henne lycka till. 
-Enjoy the race! 



Sen rör sej fältet sakta framåt. Vägkanten är smockfull med människor som hejar, sjunger, viftar med flaggor och det är fest i hela stan. Björn och killarna står utanför Salomonaffären så jag vet var jag ska spana in dem. Där i vimlet hör jag deras röster. Ett snabbt stop för en sista kram innan jag ger mej ut. Peppad till max, nu kör vi. 
Tiden är ganska knapp mellan checkpointerna i början av loppet och jag springer på rejält. Hittar ett bra tempo och följer strömmen av löpare som alla har första anhalt i Les Houches, det är den första checkpointen av totalt 16. Min första mentala anhalt är Courmayeur, drygt 80 km in i loppet. Eftersom det bara är lite över en månad sedan jag sprang hela UTMB rutten tillsammans med Team Nordic Trail, då på sex dagar, så minns jag ruten väldigt bra. Det är bara att springa på. Det är perfekt temperatur för löpning under natten. Jag drar upp huvan på min merinoulltröja tänder min Petzl Nao + och bara gnatar på. Jag passerar gränsen mellan Frankrike och Italien strax efter att det ljusnat den första morgonen och det känns skönt att kunna släcka pannlampan och njuta av det härliga morgonljuset som breder ut sej över bergstopparna. Vi rundar pyramiderna precis när morgonen gryr och landskapet är som taget ur en saga. Så oerhört vackert. 




Courmayeur hägrar och där vet jag också att Björn och barnen väntar. Dom kramarna kommer kännas gott att få. Jag springer in i Courmayeur och unnar mej ett lite längre stop där eftersom jag har gott om tid. Under natten har jag också fått välbehövligt löpsällskap av min Team Nordic Trail kumpan från Vasa. Vi har sprungit något enstaka ultralopp tillsammans tidigare och det funkar bra för oss att växeldra och det är skönt att ha någon att prata med i synnerhet när man får sina mentala dippar och tankarna inte riktigt orkar vara klara. 




Vi försöker få i oss lite mat och dryck, vilar en stund och gör oss redo att fortsätta färden mot nästa anhalt. Vi har väl drygt 5000 höjdmeter i benen och vi vet att vi har mer än halvvägs kvar. Ja, det är CCC loppet vi har kvar att köra för att vara riktigt krassa. Bara att bita ihop och vika fram pannbenet. 
Vi springer på bra i stigningen efter Courmayeur och det är konstigt hur man vuxit mentalt under sommaren när det gäller att kapa höjdmetrar. En tusing är ett lätt träningspass och eftersom jag vistats mycket i bergmiljö under hela sommaren blev det lätt 2500 höjdmeter om dagen. Ett litet ryck på 800 höjdmeter längs banan känns därför helt överkomligt. Det är en liten rush och sen går det utför igen. Uppe på flacken vid Refuge Bertone springer vi på. Solen värmer rejält och jag doppar huvudet i alla kalla vattendrag jag hittar för att hålla mej nerkyld. 




Mat- och vätskeintaget fungerar sådär. Jag har spytt några gånger, men alltid lyckats få in mej något efteråt. Apelsiner, chips, kex och ris går bra. Vatten och cola funkar också. Det är mycket mer än vad som fungerar i normala fall för mej så det känns ändå helt ok i kroppen. Trots att vi varit ute över ett dygn har jag inte fått några större sömndippar, inte heller några mentala dalar där jag behövt bita ihop riktigt rejält. Jag har fullt fokus på att ta mej framåt. Gnata på och hålla huvudet kallt.
Tillsammans tar vi oss an den tuffa stigningen upp till Grand Col Ferret och passerar gränsen till Schweiz. Vi rör oss i bekanta miljöer igen och jag börjar ana ett litet hopp om att vi närmar oss. Vi är inne i det tredje och sista landet nu och det kommer vara utför en bra bit. Sen gäller det bara att orka ta dom tre sista topparna på nästan 1000 höjdmeter där på slutet. Det fixar jag. Jag vet att jag kommer klara det.




Just då hamnar vi mitt i ett rejält oväder. Regnet formligen forsar ner och stigen vi springer på har blivit en strid bäck. Vattnet når upp till vristerna och jag har ingen aning om var jag placerar mina fötter. Jag bara springer på utför, drar upp min huva och ökar farten. Jag är så inne i min löpning att jag helt tappar bort min löpkompis. Jag vet inte om han är framför mej eller om har vikt av vid en Checkpoint där jag fortsatte. Jag resonerar som så att vi antagligen möts vid nästa större stop. Mycket riktigt. Där står han och väntar på mej. Vårt support-team skulle möta oss där men eftersom det regnat så oerhört mycket hade en hel bro spolats bort längs bergsvägen så de kom inte fram med bilen. Ingen fara. Vi får i oss lite varm mat och dryck och gör oss redo att ge oss ut för att beta av den andra natten. Vi hade nu sprungit i 30 timmar. 

                                    

Jag grävde fram min andra pannlampa med nytt fräscht batteri. Sen drog jag upp min huva i merinoull. Fullt fokus framåt. 
Vi kommer till Champex Lac runt midnatt och från och med då vet vi att vi kommer ha support på varje checkpoint ända in i mål. Det känns oerhört skönt att veta. Nu är våra nära och kära där och stöttar oss de slitsamma tunga milen vi har kvar att avverka. Det är bara att bita ihop.
Vi tar den första av dom tre sista topparna upp till La Giete. 
Kaksi jäljellä, säger min Vasakopmis. 
Kaksi jäljellä, svarar jag. Det är på den nivån min finska är vid det laget. Inga svåra böjningsformer efter 135 kilometer löpning klockan ett på natten. Vi springer vidare från Vallorcine och passerar Les Tseppes och även gränsen till Frankrike igen. Nu är vi i rätt land. Chamonix hägrar. Bara en endaste stigning kvar. Mordor. Rakt upp, stenigt och brant. 
Då ringer Björn. 
- Trackern säger att ni inte kommer hinna fram i tid. 
- Va, det kan inte vara möjligt!
Fast jag innerst inne vet min snittfart från Col de Montets till La Flegere så kryper det en viss oro inom mej. Min kompis och jag kalkylerar och dividerar och hur vi än räknar så kommer vi båda till att vi hinner i tid till sista checkpointen. Vi har gott om tid. 
I det skedet tänker man ändå inte riktigt klart. Jag ringer Björn igen. 
- Det måste vara fel. Det tar max två timmar. Det vet jag. Jag har gjort sträckan på två timmar tidigare. Jag hinner.
Jag känner mej stressad och kroppen svarar inte på vägen upp för Mordor. Min kompis drar ifrån. Jag tar mej fram så fort jag bara kan. 
Hela tiden räknar jag i mitt huvud. Jag måste hinna. Jag borde ha två timmars marginal. Det är lugnt.




Precis då ringer Björn igen. 
- Det måste ha varit nåt fel på Trackern. Du har gott om tid. 
Skönt! Jag hittar tillbaka till mitt tempo och snart är jag uppe. Jag ser hela Chamonixdalen. Jag slappnar av och inser. Shit, jag kommer klara det! 
Precis då faller två löpare framför mej. De snubblar på varandra och börjar rulla mellan stenarna neråt mot dalen. Jag stannar till för att se hur det gått för dem. Som tur var stannade de en bit nedanför. 
Båda kravlade sej upp, lite mörbultade och blåslagna men båda kunde fortsätta springa. 
Det får mej att fokusera igen. Du är inte i mål än Ida. Håll ihop det här nu. 
Jag ser den kännspaka liftstationen Flegere på långt håll. Jag springer hela vägen dit och när jag kommer upp den sista lilla uppförsbacken upp till stationen ringer jag Björn igen. 
-Jag är här nu! Vid den sista checkpointen! 
Jag blickar ner mot Chamonix. 8 km utförslöpning. Den här sträckan har jag avverkat många gånger. Den är supertråkig och känns oändligt lång. Jag tar det lugnt. Jag har gott om tid på mej och jag vill spara krafter för att orka springa den sista biten bredvid floden genom stan, in i folkmassan och över mållinjen. Det är bara att rulla ner nu. 
När jag kommer in i stan och springer längs med floden möter jag tjejen jag kramade om vid starten. Hon hade precis kommit i mål. Jag stannar till och kramar om henne. 
- We made it! 
Våra ögon fylls av tårar igen. 
Sen ser jag Björn och mina killar stå vid vägkanten och vänta in mej. Jag kramar om dem hårt och mina två söner kommer in på banan och springen dom sista hundra metrarna tillsammans med mej. Jag är tillbaka i Chamonix. Jag har sprungit hela UTMB och jag känner mej förvånansvärt stark. Vi springer tillsammans över mållinjen. 




Jag är en UTMB finisher. I did it.
I fem års tid har detta varit min dröm. Jag minns ännu känslan när jag första gången var i Chamonix under UTMB veckan och såg löparna korsa mållinjen efter 170 km och 10 000 höjdmeter. Det var en oerhört stark känsla. Jag minns att jag tänkte - en dag ska jag korsa den mållinjen. 
Tänk vilken resa det varit! Traillöpning är numera mitt heltidsjobb. Något jag försörjer mej på. Jag springer tusentals kilometer varje år och löpning är mitt liv. Tänk vart en känsla kan föra en. Nu har jag också nått målet att korsa mållinjen i UTMB. Alla tvivel jag känt under våren och sommaren är borta. Det är så värt det. Det är värt allt.  
Jag kramar om Björn och mina barn och går och hämtar min finisherväst. Stolt som en tupp. 

Sen kommer tröttheten. 
Jag känner mej tom och sliten och vill bara lägga mej ner. 
Vi tar några bilder vid målet. Sen går jag raka vägen till hotellet. 
Jag har svårt att få av mej kläderna. Dom är leriga, svettiga och mina fötter vågar jag inte ens titta på.
Jag duschar ett första varv med strumporna på. Jag vågar inte ta av dom. Efter att jag blött upp strumporna lite ber jag min man försiktigt dra bort dem. 
Det mesta sitter kvar. Bara två stora blåsor. Annars helt okej. Skönt!

Jag får inte i mej någon mat eller dryck. Jag bara ligger raklång på sängen och somnar in. 
Det blev totalt 45 timmar löpning. 
Just då känner jag ingenting. Just då är jag helt tom. 



Jag vaknar till några timmar senare och vi går ner till en restaurang i centrum av Chamonix. Jag beställer in ris och fisk. Normalt sätt brukar jag vara vrålhungrig efter ett lopp. Nu petar jag bara lite i maten. Dricker lite apelsinjuice. Sen går jag till hotellet och lägger mej igen. 
Det går sällan att sova bra efter ett ultralopp. Nu går det inte alls. Jag har kramper i magen, mår illa och det värker i varenda lite cell. 
När morgonen gryr går vi ner till frukosten. Jag är alldeles yr och mår illa. Dricker lite juice och försöker äta lite frukt. Känner mej oerhört svag och börjar gruva mej inför hemresan. 
Orkar jag resa hem i det skick jag är i?

Min man hjälper mej packa. Vi får in allt i bilen och jag halvsover hela vägen till Geneve. Spyr på toaletten på flygplatsen. Får i mej lite vatten. 
Väl på flyget råkar jag ha en ledig plats bredvid mej. Jag ligger raklång i flyget hela vägen hem. Det gör oerhört ont i magen och jag spyr fortfarande. 
Sen följer en natts hemfärd i bil från Helsingfors till Jakobstad. Jag ligger i baksätet och har våldsamma smärtor. Vi funderar på att stanna till vid sjukhuset i Tammerfors men fortsätter ändå hela vägen hem till Jakobstad. Kanske det lättar när jag kommer hem. 
Jag ligger utmattad hemma på soffan hela dagen. Får i mej lite vatten. Inget annat. Känner mej febrig och allmänt svag. Följande morgon ber jag min man föra mej till akuten i Jakobstad efter en mycket jobbig natt. 
De kollar min blodbild och konstaterar att mina njurvärden och levervärden är skyhöga. Infektionsvärdet är också mycket högt. Det blir ambulans direkt till intensiven i Vasa.
Jag minns knappt något av det som hände då. Jag hade ett vårdteam på sex personer runt mej på intensiven. Jag var alldeles groggy men förstod att mina njurar slutat fungera helt och att läget var kritiskt. Det kändes som att jag hade kanyler i varje ven. Två på varje arm en vid halsen. Plötsligt var jag uppkopplad till en massa maskiner och alla mina kroppsfunktioner följdes upp och registrerades. 
Jag fick prata med en läkare som berättade att de nu skulle försöka få igång mina njurar utan dialys får att undvika bestående men. Min kropp skulle fyllas med vätska som i sin tur skulle tvinga igång njurarna igen. Det första dygnet fick jag 8 liter. Det var oerhört smärtsamt och tungt. 
UTMB blev plötsligt en barnlek i jämförelse med det jag skulle orka gå igenom nu.   



Det var oerhört jobbigt att ligga där och vänta på minsta lilla tecken på att njurarna skulle börja fungera igen. Bara hoppas. Vänta. Hoppas. 

Nätterna var värst. Jag hade inte sovit på flera dygn och kunde inte sova nu heller. Mina fötter och ben var som två trästockar, sprängfyllda med vätska. Min mage uppsvullen som om jag vore gravid alldeles på väg att föda. Jag kunde bara ligga där på rygg och vänta. Spy lite mellan varven och fortsätta vänta. 
Min befrielse kom den andra natten. En nattsköterska frågade om jag ville ha något smärtlindrande så jag kunde sova. 
-Ja, tack, fick jag ur mej.  
Jag fick en spruta rakt in i blodet. Minns ännu den sköna värme som spred sej i kroppen. Precis allt domnade bort och jag sov inom en minut. 
Så underbart!


Den fjärde dagen kunde man konstatera att mina njurar ger livstecken igen och småningom började de fungera bättre och bättre. Efter åtta dygn på sjukhus fick jag komma hem. Mitt rekord i avverkad strecka till fots just då var från avdelning fem till sjukhuscafeterian. Mer orkade jag inte. Ett varv runt Mont Blanc har aldrig känts så avlägset som då. Tänk hur livet kan förändras på bara några få dagar. 

Den vård jag fick på Centralsjukhuset i Vasa var enastående. Jag hade någon vid min sida dygnet runt. Jag kände mej oerhört trygg.
De som ändå hjälpt mej mest mentalt är alla dom löpare som jobbade på sjukhuset. Ni anar inte vad ni gjort för mitt självförtroende. 
Så fort jag orkade vara vaken och inte spydde så mycket var det ofta någon som tränade löpning i personalen som var inte och pratade tränigsfilosofi, träningsupplägg och ville få tips och idéer på hur de kunde bli bättre och snabbare. 
En sköterska kom in varje skift och hade nya frågor om löpning. Hon ville veta mer om hur man tränar inför ett ultralopp, hur man gör med kosten och vilka skor man skall ha. Det kändes lite banalt att ligga där bland alla slangar och ge råd. Ändå är det just det som gjort att jag vill tillbaka. Det är något speciellt med just löpning. Jag vill springa. Löpning är mitt liv. Jag älskar att springa. Det är det bästa jag vet. Tack för all uppmuntran ni gav mej. Ni anar inte vad det betyder.

Mina värden är okej nu. Jag mår bra. Jag har till och med varit ute på några lugna löprundor. Jag kan springa igen. 

Jag är en stolt UTMB finisher. Samtidigt som prestationen egentligen känns en aning blek just nu. Det finns utmaningar man väljer, sen finns det utmaningar som man plötsligt bara står inför. 

Jag är stolt över att kunna bära min UTMB finisherväst. Jag tacksam över att vara vid liv. 
Jag är lycklig över att kunna springa igen. 






Bekanta dej med UTMB >>







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

2019 - Året då allt hände!

Jag är lite dålig på att blicka tillbaka. Allt för ofta är det full fart framåt som gäller. Denna höst jag har jag dock tvingat mej själv at...