Tierra Arctic Ultra, ogripbart och fullkomligt glasklart.

Det är exakt fyra dygn sedan jag korsade mållinjen efter att ha avverkat 105 kilometer fjällöpning i Tierra Arctic Ultra. Jag hade sprungit i 17 timmar och 35 minuter och kom i mål med ett stort leende på läpparna. Jag ler ofta när jag springer trail och ibland måste man bara stanna för att för ett ögonblick ta in allt det stora som finns runtomkring en, också det stora som sker inom en. 

Jag har fortfarande inte kunnat ta in vad jag varit med om. Resan längs Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko blev plötsligt så mycket mer än jag hade väntat mej. Området är bekant sedan tidigare och jag kände på mej att det egentligen inte skulle bli några större problem att ta sej i mål bara jag höll mej oskadd. Kanske det fanns plats för något annat under loppet på grund av allt runtomkring var så välbekant. Kanske tryggheten i att färdas i ett för mej bekant landskap gav utrymme för en annan resa. En resa som fortfarande är ogripbar. Resan inåt.

Team K sprang tillsammans under hela loppet och jag gick ut hårt från början. Innan loppet bad jag min man välja ett mantra vi skulle springa efter denna gång. "Pain is weakness leaving the body", valde han. Det lät väl aningen makabert tyckte jag, men det visade sej bli ett mantra som skulle behövas många gånger under loppet.

Vi tog oss till Kebnekajse fjällstation på två timmar och fortsatte att ånga på i skapligt tempo. En bra stund låg jag på andra plats bland damerna på 100 km och det kändes häftigt att nosa där uppe i täten fastän mitt egentliga mål var att fullfölja loppet. Fram till 50 kilometer gick allt som en dans. Eftersom det inte fanns någon service alls under loppet var vi tvungna att bära med oss all energi. Vi hade också mycket extra packning i form av säkerhetsutrustning som var ett absolut krav från arrangörernas sida för att överhuvudtaget få starta. Jag har aldrig sprungit med så mycket grejor på ryggen under ett lopp. Fördelen var dock att tillgången till vatten var näst intill obegränsad, så där slapp man lite tyngd i alla fall.

Loppet var naturligt indelat i sju väldigt lagom långa etapper och det var ett tacksamt tänk att dela in sträckan i avstånd mellan stugorna längs Kungsleden. Vi sprang alltså Nicka-Kebnekaise-Singi-Sälka-Tjätka-Alesjaure-Kieron-Abisko och etapperna mellan stugorna låg mellan 14 till 20 kilometer. Perfekta målsekvenser att beta av för att slutligen komma upp till 105 kilometer, vilket var den korta bansträckningen. Den längre var 125 km.

Det var efter Tjätka som problemen började hopa sej. Björn fick först en känning i sitt knä som han brottats med under en längre tid, sedan gick en löpryggsäck sönder och vi försökte lappa ihop dragkedjan så gott det gick. Det är otympligt att springa med en söndrig ryggsäck och det blev en hel del meck med att få alla saker att hållas på plats. Naturligtvis blev det också ett stort irritationsmoment under dom 60 kilometrarna som återstod. 

Trots det kunde vi inget annat än gnata på och avverka kilometer efter kilometer. 

Strax innan Alesjaure fick också jag problem med mitt högra knä och det blev outhärdligt att springa. Vi hade 40 kilometer till målet, alternativet att vända skulle betyda 65 kilometer löpning i motsatt håll. Beslutet var enkelt. Jag lindade mitt knä så hårt jag förmådde och slängde in så mycket värkmedicin jag vågade. Sen var det bar att bita ihop. Vi kutade på och försökte hinna så långt vi kunde innan skymningen skulle falla. Vi hade varit ute över 12 timmar. 15 timmar utan sömn eller vila. Vi stannade bara till för att fylla på vatten eller uträtta toalettbestyr. Totalt 14 utan mat. Vi hade gått runt på energigel, russin och bananer och vi började känna oss lite möra och sega.

Fötterna ömmade och varje gång man slog i en sten med foten strålade smärtan upp i kroppen så man fick stålsätta sej för att inte stanna utan bara sega på. Jag frös och mitt knä värkte till för varje steg jag tog. Pain is weakness leaving the body. Pain is weakness leaving thebody. Pain is weakness...

I 40 kilometer tänkte jag så. 

Aldrig mer, sade vi båda två. Aldrig mer ska vi utsätta oss för detta. Aldrig.

Så såg vi Abiskojoure skymta mellan trädtopparna och ett litet hopp föddes. Från den sista checkpointen var sträckan bara 17 kilometer. Det klarar vi. Yes, nu kör vi.

Den sista biten minns jag inte så mycket av. Vi bara sprang, utan att tänka. Sprang i ett halvdunklet sken, tog oss ner från fjället, ner i skogspartiet och längs med sjön med sikte mot Abisko. Tråkig terräng, tråkiga spänger att springa på och en stig som aldrig aldrig tog slut. Ett steg i taget. Pain is weakness leaving the body. 

Sen hörde vi bruset från Canjonen i Abisko. Då gick det inte att hålla tårarna tillbaka. Fasen, vi kommer att klara det. Vi kommer att nå ända fram. Sen ser vi turiststationen som reser sej ljus och mäktig i augustinatten. Vi hade 17 timmar och 35 minuter löpning i benen och plötsligt när man stod där i målfållan med en filt omkring sej och dricker svartvinbärssaft är allt så förbaskat underbart. 

Jag är inte ens så värst nöjd med att ha fullföljt loppet. Spelar ingen större roll att jag kom trea. Det som spelar roll är det som jag inte riktigt förstått. Det ogripbara som gör det så underbart.

När jag springer långt, riktigt långt är jag tvungen att vidröra områden i mej som finns där allra längst in. Under ett ultra lopp vidrör jag topparna precis på samma sätt som jag vidrör dalarna. Det är klart att energigelen hjälper till att hålla tankarna på den positiva sidan, det är liksom det som är grejen. Ändå när man ser på ett lopp i backspegeln blir det med ens så klart. Att fånga det med ord går inte. Det blir för smått att låsa in det i bokstäver. Det blir liksom själva livet inbäddat i en kristallkula. 

Dagen efter loppet satt vi på fjällstationen och pratade bort hela dagen med ett annat par som också sprungit loppet. Mellan våra ord och analyser glimmade det till allt som oftast, den där orsaken till att man ställer sej på startlinjen, den där orsaken till att allt plötligt tystnar och blir så glasklart, den där känslan av här och nu, jag med naturen. Bara det. Inget annat.

Trots alla skavsår, trots svullna fötter och styva ben. Trots mitt onda knä och trots att jag dyrt och heligt lovade aldrig mer blir det oerhört svårt att motså. Fast jag inte riktigt ännu vet vad jag varit med om, vart resan tog mej, så vet jag att jag kommer att stå där igen. På startlinjen till ett ultralopp. Beredd och samtidigt oförberedd på att möta det ogripbara som trots allt är så fullkomligt glasklart.