ATT SPRINGA I MÖRKER

Det känns alltid lite galet att dyka rakt in i det nattsvarta buskaget när övriga löpare väljer att hålla sej till upplysta vägbanor och motionsstigar. Det blev extra påtagligt vilka härligt galna människor det är som ägnar sej åt traillöpning under det senaste träningspasset tillsammans med K trail och friluft i Larsmo. Det visade sej att en annan grupp löpare startade samtidigt som vårt fina gäng och redan då var skillnaden mellan landsvägslöparna och skogstrollen uppenbar. När de övriga knallade i väg längs den upplysta asfalterade gångbanan tände vi våra pannlampor, rättade till ryggsäckarna och styrde in mellan dom täta grankvistarna. Färden gick över blöta diken, hala klipphällar, leriga vattenlegor och vassa stenblock. Vi var ett gäng knasbollar som glatt kutade in i den becksvarta Österbottniska skogen. Det var inte den lättaste rundan vi tog, men  helt klart den roligaste!

Under våra höstpass har många löpare ofta uttryck en osäkerhet och rädsla inför träningspass som startat i mörkret. Visst kan det kännas lite obekvämt att springa i skogen kvällstid så här års. Mörkret lägger sej allt tidigare på eftermiddagen och snart är det så gott som omöjligt att kunna träna utomhus i dagsljus. Det är då det gäller att bita ihop, tvinga sej ut och faktiskt se till att komma sej ut i skog och mark för att få den sköna träning som traillöpningen erbjuder.

För några veckor sedan stod jag på en varm strand i Portugal och diskuterade friluftssporternas gemensamma väsen tillsammans med en garvad surfare. "You have to get out there and feel the nature, feel the force and not think of anything else. Feel it. Bee it, sade han. Oändligt hav, men här och nu.
Precis så är det med mörkerlöpning. Oändlig mörk skog, men här och nu.
För några veckor sedan när vi avverkat ungefär 10 kilometer i en becksvart skog tillsammans med några ivriga löpare stannade vi till vid kanten av ett skogstjärn och släkte våra lampor. Vi stod alldeles stilla, andandes dimma, och lyssnade till skogen. Sen kom tankarna och orden som beskrev det vi just då upplevde. Det blev hela livet som knöts ihop till stunden där och då. Stora ord som landade i mossan där vi stod. 

När man dyker in i mörkret och följer stigen allt längre in i skogen blir allt väldigt här och nu. Världen krymper och fokus finns enbart i ljuskäglan framför dej. Precis som i vågsurfingen, off pist skidåkningen eller forspaddlingen där det gäller att hålla linjen och tänka bort allt det stora och oändliga som omger en. Fokus måste ligga på din direkta närhet, blicken ska vara fäst två till tre meter framför dej i din färdriktning. Allt annat är ovidkommande. Allt annat får vara som det är. Där det är. Det finns, men det når inte fram. Det enda som betyder något är ljuset, din andning och i din kropps rörelser i naturen. Känslan.

Gemensamt för alla löpare som följt våra kvällsrundor i mörkret är att de upplevt en storhet i att springa i mörkret. Kanske upplevelsen blir större när tröskeln för att ge sej ut känns högre. Inputen blir den samma som outputen. Det som har krävt lite mer, ger lite mer tillbaka. 
Så våga dyk in mellan grenarna där mörkret är som tätast. Upplev, feel it, bee it. Låt mörkret hjälpa dej fokusera rätt.