måndag 19 oktober 2015

TRAILLÖPNING I PORTUGAL


Det ger en alltid en liten extra kick att få löpa i ett nytt land. Den här gången stod Portugal på tur och Team K hade några sköna avslappnade dagar utan tävlingar eller lopp. Bara skön träning i fin miljö. 
Sprang två pass så gott som dagligen. Utan klocka, utan att veta antalet kilometrar. Det var ganska planlösa rundor utan varken mål eller prestationskrav. Litade bara på känslan i benen när passet avslutats efter otaliga sega backar och tekniskt krävande stigar. När tröttheten slog till var det bara att vända och springa hem igen. När utsikten var vacker fick jag stanna och bara suga i mej allt det fina och känna friheten i den stora ensamheten som bara nås genom långt löpande i orörd natur. Vår traillöpningsvecka i Portugal var ren och skär semesterlöpning som förvandlades till bra träning och en mental första förberedelse inför Madeira Island Ultra trail.







Jag hade den stora förmånen att ha tre tuppar utanför mitt sovrumsfönster som väckte mej lagom tidigt varje morgon. När tupparna gol var det bara att hoppa i löpmunderingen och möta gryningen. Den lilla byn där vi bodde fanns i en stor gryta omgiven av berg på alla sidor så varje löprunda började med en brant stigning och en lagom väckning för kroppen innan den höga kusten invid Atlanten bredde ut sej med oändligt många ensliga stigar.





Portugal är ett riktigt trailmecka och fastän vi befann oss på Algarvekusten var det inga problem att hitta höjdskillnader och tekniska passager. Det är sällan man löper alldeles på kanten till ett högt och brant stup och samtidigt möter ett oändligt hav som bjuder härligt saltstänk och en doft av tång. Den Portugisiska kusten är en  ganska ultimat träningsmiljö för höstslokande nordbor






Stigarna längs kuststräckan tar en i princip så långt man bara orkar springa. Det finns hur många alternativ som helst och det är bara vid ett fåtal ställen man behöver springa snuttar på asfalt. I övrigt är det slingrande, steniga stigar som bjuder motstånd både uppför och utför.











Under alla mina löprundor i Portugal var det bara vid ett tillfälle jag råkade illa ut. Det var längs en sträckning jag hade sprungit någon dag tidigare som gick längs ett mycket brant parti med ett stup som hade negativ lutning och ett högt metallstängsel alldeles invid stigen. Jag sprang alltså på en smal bergsremsa med stupet till vänster och det höga stängslet till höger om mej. Det fanns bara två alternativ när jag skulle välja färdriktning, framåt eller bakåt. 
Under min första runda längs sträckningen hade jag känt ett visst obehag av att löpa just denna sträcka eftersom det fanns tre stora schäfrar som följde mej gläfsande i hälarna direkt på andra sidan stängslet. Jag är hundvän, men jag kände mej verkligen inte välkommen när jag snabbt ilade fram längs den smala stigen. 





Under min andra runda längs samma sträckning hörde jag gläfsandet i ryggen när jag kom till samma parti av stigen. Men när jag kastade en blick över axeln så jag till min stora fasa att dom tre stora hundarna befann sej på samma sida av stängslet som jag. Dom satte fart rakt mot mej i full hastighet och det enda jag såg var deras snabba tassar i dammet och dom glimmande vita tänderna i deras stora käftar. 
Det är väl så det känns när livet stannar. 
Bara att välja, hoppa till vänster eller klättra till höger. Jag sansade mej och försökte behålla lugnet. Slutade springa och började gå i stället. 
Då stannade hundarna också.
Jag tog mej i makligt tempo förbi det branta partiet och försökte hålla koll på hundarna. De höll sej fortfarande på ett litet avstånd. Visste att det gick en väg en bit längre fram och jag tog sikte på den. Det var långa metrar fram till asfalten men jag nådde mej oskadd fram och när jag tittade bakåt såg jag inte längre till hundarna. 

I det skedet hade en vanlig löpare kanske valt det asfalterade alternativet för att ta sej tillbaka till byn. Icke jag. Jag vände om och började springa tillbaka längs samma stig. Hundarna var borta och det vara bara att löpa på. 
Adrenalinet steg ganska högt under den rundan, men jag hade rejält bra fart under dojorna tillbaka till byn.







Det skönaste med alla morgonrundor som startade när tupparna satte igång att gala var känslan att löpa den långa sega utförsbacken ner till byn igen. Benen var alltid lagom möra och den disiga morgonen övergick sakta till dag. Varje morgon när jag närmade mej gatan med dom tre tupparna spred sej en härligt doft av nygräddade frallor och croissanter från kvarterets bageri. Varje morgon klev jag in svettig och dammig och fyllde en papperspåse med frukostbröd. Vilken underbar lyx!
Alltid den bästa starten på dagen som ger en längtan till nästa löprunda, kvällspasset.















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

2019 - Året då allt hände!

Jag är lite dålig på att blicka tillbaka. Allt för ofta är det full fart framåt som gäller. Denna höst jag har jag dock tvingat mej själv at...