UTMB finisher 2019 - En prestation som plötsligt bleknade

UTMB finisher 2019 

En prestation som plötsligt bleknade

Ultra Trail Mont Blanc är loppet jag drömt om, siktat på och levt för i så många år. Det ligger något magiskt över den där rundan på 170 kilometer och 10 000 höjdmeter runt hela Mont Blanc massivet, genom tre länder. Det är det ultimata ultraloppet. Det är loppet många önskar få springa någongång under sin ultrakarriär. Vägen dit är lång. Du måste samla ITRA poäng under en lång tid genom att slutföra ett antal graderade ultralopp. Men det räcker inte med det. Du måste och ha tur i lotteriet om en startplats också. Kön är lång. Drömmen om att korsa mållinjen i Chamonix lever hos många ultralöpare. Den drömmen har jag burit på i många år. När jag fick veta att jag fått startplats till UTMB 2019 i början av året var det med blandade känslor. Jag har velat och tvekat om jag ens skall ställa mej på startlinjen. Mont Blanc massivet har jag rundat fem gånger i löpskor vid det här laget, men att göra det i ett svep, utan vila, bara köra - det är något helt annat. Under flera månader har jag gått och tvekat. Är det värt det? Det är så fruktansvärt långt och det kommer kräva allt jag har i form av mental och fysisk styrka att ta mej i mål. Klart man är rädd inför en sån prestation. Klart man funderar om det är värt det. 

Så landar jag åter en gång i min favoritstad Chamonix. Stämningen under UTMB veckan är helt makalös. Det är bara att traska runt i stan och insupa den härliga stämningen, prata med andra löpare och ladda inför starten. Dagen innan mitt lopp spenderade jag längs sluttampen av UTMB banan för att supporta min man Björn som sprang OCC. Ett perfekt sätt att ladda. Jag fick spana in banan, känna suget av att ge mej ut och springa och njuta av att bara heja på andra löpare. 
Jag kände mej redo. När man väl befinner sej där på plats. Då är det bara "all in" som gäller. 

Eftersom jag sprungit både CCC och startat UTMB tidigare hade jag taktiken klar. Jag kan banan utan och innan. Känner till alla små byar längs vägen. Vet i vilka härliga utförslöpor jag kan bränna på och jag vet också att jag klarar Mordors trappor galant. Jag vet till och med vad min snittfart ligger på mellan de olika checkpointerna. Ett helt annat utgångsläge än senast. Jag har matat min hjärna med positiva tankar. Jag kan det här. Det enda jag måste tänka på är att INTE stanna. Jag får inte ge upp. Bara köra. Ända in i mål.
Så är tiden kommer då det är dags att klä på sej löpmunderingen och checka utrustningen en sista gång. Jag har bestämt mej att springa utan klocka. Jag kör på känsla. Jag kan det här. Jag vet mitt tempo. Jag litar på min kropp till 100 %.
Jag tar en sväng via poolen där min man och mina barn lugnt ligger kvar och njuter. Inte ens då kommer tvivlet. Nu kör jag.
Jag går ner till startområdet och denna gång är jag på plats i god tid för att komma långt fram i startledet. Jag sätter mej ner på asfalten och börjar småprata med några löpare som sitter alldeles nära. 
Då säger speakern. 
- We have a surprise for you. Before you start you all will be baptized by the mountain.
Mycket riktigt. Bara sekunderna efter öppnar himlen sej och det kommer ett våldsamt störtregn. Vi småler och drar fram skaljackorna ur löpvästen. 
Nu var vi döpta och redo.
Let the show begin.
Så strömmar den kännspaka UTMB musiken ur högtalarna. En tjej som står bredvid mej kan inte hejda sina tårar. 
-I have trained for this for so many years, säger hon.Vi kramar om varandra och jag önskar henne lycka till. 
-Enjoy the race! 

Sen rör sej fältet sakta framåt. Vägkanten är smockfull med människor som hejar, sjunger, viftar med flaggor och det är fest i hela stan. Björn och killarna står utanför Salomonaffären så jag vet var jag ska spana in dem. Där i vimlet hör jag deras röster. Ett snabbt stop för en sista kram innan jag ger mej ut. Peppad till max, nu kör vi. 
Tiden är ganska knapp mellan checkpointerna i början av loppet och jag springer på rejält. Hittar ett bra tempo och följer strömmen av löpare som alla har första anhalt i Les Houches, det är den första checkpointen av totalt 16. Min första mentala anhalt är Courmayeur, drygt 80 km in i loppet. Eftersom det bara är lite över en månad sedan jag sprang hela UTMB rutten tillsammans med Team Nordic Trail, då på sex dagar, så minns jag ruten väldigt bra. Det är bara att springa på. Det är perfekt temperatur för löpning under natten. Jag drar upp huvan på min merinoulltröja tänder min Petzl Nao + och bara gnatar på. Jag passerar gränsen mellan Frankrike och Italien strax efter att det ljusnat den första morgonen och det känns skönt att kunna släcka pannlampan och njuta av det härliga morgonljuset som breder ut sej över bergstopparna. Vi rundar pyramiderna precis när morgonen gryr och landskapet är som taget ur en saga. Så oerhört vackert. 

Courmayeur hägrar och där vet jag också att Björn och barnen väntar. Dom kramarna kommer kännas gott att få. Jag springer in i Courmayeur och unnar mej ett lite längre stop där eftersom jag har gott om tid. Under natten har jag också fått välbehövligt löpsällskap av min Team Nordic Trail kumpan från Vasa. Vi har sprungit något enstaka ultralopp tillsammans tidigare och det funkar bra för oss att växeldra och det är skönt att ha någon att prata med i synnerhet när man får sina mentala dippar och tankarna inte riktigt orkar vara klara. 

Vi försöker få i oss lite mat och dryck, vilar en stund och gör oss redo att fortsätta färden mot nästa anhalt. Vi har väl drygt 5000 höjdmeter i benen och vi vet att vi har mer än halvvägs kvar. Ja, det är CCC loppet vi har kvar att köra för att vara riktigt krassa. Bara att bita ihop och vika fram pannbenet. 
Vi springer på bra i stigningen efter Courmayeur och det är konstigt hur man vuxit mentalt under sommaren när det gäller att kapa höjdmetrar. En tusing är ett lätt träningspass och eftersom jag vistats mycket i bergmiljö under hela sommaren blev det lätt 2500 höjdmeter om dagen. Ett litet ryck på 800 höjdmeter längs banan känns därför helt överkomligt. Det är en liten rush och sen går det utför igen. Uppe på flacken vid Refuge Bertone springer vi på. Solen värmer rejält och jag doppar huvudet i alla kalla vattendrag jag hittar för att hålla mej nerkyld. 

Mat- och vätskeintaget fungerar sådär. Jag har spytt några gånger, men alltid lyckats få in mej något efteråt. Apelsiner, chips, kex och ris går bra. Vatten och cola funkar också. Det är mycket mer än vad som fungerar i normala fall för mej så det känns ändå helt ok i kroppen. Trots att vi varit ute över ett dygn har jag inte fått några större sömndippar, inte heller några mentala dalar där jag behövt bita ihop riktigt rejält. Jag har fullt fokus på att ta mej framåt. Gnata på och hålla huvudet kallt.
Tillsammans tar vi oss an den tuffa stigningen upp till Grand Col Ferret och passerar gränsen till Schweiz. Vi rör oss i bekanta miljöer igen och jag börjar ana ett litet hopp om att vi närmar oss. Vi är inne i det tredje och sista landet nu och det kommer vara utför en bra bit. Sen gäller det bara att orka ta dom tre sista topparna på nästan 1000 höjdmeter där på slutet. Det fixar jag. Jag vet att jag kommer klara det.

Just då hamnar vi mitt i ett rejält oväder. Regnet formligen forsar ner och stigen vi springer på har blivit en strid bäck. Vattnet når upp till vristerna och jag har ingen aning om var jag placerar mina fötter. Jag bara springer på utför, drar upp min huva och ökar farten. Jag är så inne i min löpning att jag helt tappar bort min löpkompis. Jag vet inte om han är framför mej eller om har vikt av vid en Checkpoint där jag fortsatte. Jag resonerar som så att vi antagligen möts vid nästa större stop. Mycket riktigt. Där står han och väntar på mej. Vårt support-team skulle möta oss där men eftersom det regnat så oerhört mycket hade en hel bro spolats bort längs bergsvägen så de kom inte fram med bilen. Ingen fara. Vi får i oss lite varm mat och dryck och gör oss redo att ge oss ut för att beta av den andra natten. Vi hade nu sprungit i 30 timmar. 

                                    

Jag grävde fram min andra pannlampa med nytt fräscht batteri. Sen drog jag upp min huva i merinoull. Fullt fokus framåt. 
Vi kommer till Champex Lac runt midnatt och från och med då vet vi att vi kommer ha support på varje checkpoint ända in i mål. Det känns oerhört skönt att veta. Nu är våra nära och kära där och stöttar oss de slitsamma tunga milen vi har kvar att avverka. Det är bara att bita ihop.
Vi tar den första av dom tre sista topparna upp till La Giete. 
Kaksi jäljellä, säger min Vasakopmis. 
Kaksi jäljellä, svarar jag. Det är på den nivån min finska är vid det laget. Inga svåra böjningsformer efter 135 kilometer löpning klockan ett på natten. Vi springer vidare från Vallorcine och passerar Les Tseppes och även gränsen till Frankrike igen. Nu är vi i rätt land. Chamonix hägrar. Bara en endaste stigning kvar. Mordor. Rakt upp, stenigt och brant. 
Då ringer Björn. 
- Trackern säger att ni inte kommer hinna fram i tid. 
- Va, det kan inte vara möjligt!
Fast jag innerst inne vet min snittfart från Col de Montets till La Flegere så kryper det en viss oro inom mej. Min kompis och jag kalkylerar och dividerar och hur vi än räknar så kommer vi båda till att vi hinner i tid till sista checkpointen. Vi har gott om tid. 
I det skedet tänker man ändå inte riktigt klart. Jag ringer Björn igen. 
- Det måste vara fel. Det tar max två timmar. Det vet jag. Jag har gjort sträckan på två timmar tidigare. Jag hinner.
Jag känner mej stressad och kroppen svarar inte på vägen upp för Mordor. Min kompis drar ifrån. Jag tar mej fram så fort jag bara kan. 
Hela tiden räknar jag i mitt huvud. Jag måste hinna. Jag borde ha två timmars marginal. Det är lugnt.

Precis då ringer Björn igen. 
- Det måste ha varit nåt fel på Trackern. Du har gott om tid. 
Skönt! Jag hittar tillbaka till mitt tempo och snart är jag uppe. Jag ser hela Chamonixdalen. Jag slappnar av och inser. Shit, jag kommer klara det! 
Precis då faller två löpare framför mej. De snubblar på varandra och börjar rulla mellan stenarna neråt mot dalen. Jag stannar till för att se hur det gått för dem. Som tur var stannade de en bit nedanför. 
Båda kravlade sej upp, lite mörbultade och blåslagna men båda kunde fortsätta springa. 
Det får mej att fokusera igen. Du är inte i mål än Ida. Håll ihop det här nu. 
Jag ser den kännspaka liftstationen Flegere på långt håll. Jag springer hela vägen dit och när jag kommer upp den sista lilla uppförsbacken upp till stationen ringer jag Björn igen. 
-Jag är här nu! Vid den sista checkpointen! 
Jag blickar ner mot Chamonix. 8 km utförslöpning. Den här sträckan har jag avverkat många gånger. Den är supertråkig och känns oändligt lång. Jag tar det lugnt. Jag har gott om tid på mej och jag vill spara krafter för att orka springa den sista biten bredvid floden genom stan, in i folkmassan och över mållinjen. Det är bara att rulla ner nu. 
När jag kommer in i stan och springer längs med floden möter jag tjejen jag kramade om vid starten. Hon hade precis kommit i mål. Jag stannar till och kramar om henne. 
- We made it! 
Våra ögon fylls av tårar igen. 
Sen ser jag Björn och mina killar stå vid vägkanten och vänta in mej. Jag kramar om dem hårt och mina två söner kommer in på banan och springen dom sista hundra metrarna tillsammans med mej. Jag är tillbaka i Chamonix. Jag har sprungit hela UTMB och jag känner mej förvånansvärt stark. Vi springer tillsammans över mållinjen. 

Jag är en UTMB finisher. I did it.
I fem års tid har detta varit min dröm. Jag minns ännu känslan när jag första gången var i Chamonix under UTMB veckan och såg löparna korsa mållinjen efter 170 km och 10 000 höjdmeter. Det var en oerhört stark känsla. Jag minns att jag tänkte - en dag ska jag korsa den mållinjen. 
Tänk vilken resa det varit! Traillöpning är numera mitt heltidsjobb. Något jag försörjer mej på. Jag springer tusentals kilometer varje år och löpning är mitt liv. Tänk vart en känsla kan föra en. Nu har jag också nått målet att korsa mållinjen i UTMB. Alla tvivel jag känt under våren och sommaren är borta. Det är så värt det. Det är värt allt.  
Jag kramar om Björn och mina barn och går och hämtar min finisherväst. Stolt som en tupp. 

Sen kommer tröttheten. 
Jag känner mej tom och sliten och vill bara lägga mej ner. 
Vi tar några bilder vid målet. Sen går jag raka vägen till hotellet. 
Jag har svårt att få av mej kläderna. Dom är leriga, svettiga och mina fötter vågar jag inte ens titta på.
Jag duschar ett första varv med strumporna på. Jag vågar inte ta av dom. Efter att jag blött upp strumporna lite ber jag min man försiktigt dra bort dem. 
Det mesta sitter kvar. Bara två stora blåsor. Annars helt okej. Skönt!

Jag får inte i mej någon mat eller dryck. Jag bara ligger raklång på sängen och somnar in. 
Det blev totalt 45 timmar löpning. 
Just då känner jag ingenting. Just då är jag helt tom. 

Jag vaknar till några timmar senare och vi går ner till en restaurang i centrum av Chamonix. Jag beställer in ris och fisk. Normalt sätt brukar jag vara vrålhungrig efter ett lopp. Nu petar jag bara lite i maten. Dricker lite apelsinjuice. Sen går jag till hotellet och lägger mej igen. 
Det går sällan att sova bra efter ett ultralopp. Nu går det inte alls. Jag har kramper i magen, mår illa och det värker i varenda lite cell. 
När morgonen gryr går vi ner till frukosten. Jag är alldeles yr och mår illa. Dricker lite juice och försöker äta lite frukt. Känner mej oerhört svag och börjar gruva mej inför hemresan. 
Orkar jag resa hem i det skick jag är i?

Min man hjälper mej packa. Vi får in allt i bilen och jag halvsover hela vägen till Geneve. Spyr på toaletten på flygplatsen. Får i mej lite vatten. 
Väl på flyget råkar jag ha en ledig plats bredvid mej. Jag ligger raklång i flyget hela vägen hem. Det gör oerhört ont i magen och jag spyr fortfarande. 
Sen följer en natts hemfärd i bil från Helsingfors till Jakobstad. Jag ligger i baksätet och har våldsamma smärtor. Vi funderar på att stanna till vid sjukhuset i Tammerfors men fortsätter ändå hela vägen hem till Jakobstad. Kanske det lättar när jag kommer hem. 
Jag ligger utmattad hemma på soffan hela dagen. Får i mej lite vatten. Inget annat. Känner mej febrig och allmänt svag. Följande morgon ber jag min man föra mej till akuten i Jakobstad efter en mycket jobbig natt. 
De kollar min blodbild och konstaterar att mina njurvärden och levervärden är skyhöga. Infektionsvärdet är också mycket högt. Det blir ambulans direkt till intensiven i Vasa.
Jag minns knappt något av det som hände då. Jag hade ett vårdteam på sex personer runt mej på intensiven. Jag var alldeles groggy men förstod att mina njurar slutat fungera helt och att läget var kritiskt. Det kändes som att jag hade kanyler i varje ven. Två på varje arm en vid halsen. Plötsligt var jag uppkopplad till en massa maskiner och alla mina kroppsfunktioner följdes upp och registrerades. 
Jag fick prata med en läkare som berättade att de nu skulle försöka få igång mina njurar utan dialys får att undvika bestående men. Min kropp skulle fyllas med vätska som i sin tur skulle tvinga igång njurarna igen. Det första dygnet fick jag 8 liter. Det var oerhört smärtsamt och tungt. 
UTMB blev plötsligt en barnlek i jämförelse med det jag skulle orka gå igenom nu.   

Det var oerhört jobbigt att ligga där och vänta på minsta lilla tecken på att njurarna skulle börja fungera igen. Bara hoppas. Vänta. Hoppas. 

Nätterna var värst. Jag hade inte sovit på flera dygn och kunde inte sova nu heller. Mina fötter och ben var som två trästockar, sprängfyllda med vätska. Min mage uppsvullen som om jag vore gravid alldeles på väg att föda. Jag kunde bara ligga där på rygg och vänta. Spy lite mellan varven och fortsätta vänta. 
Min befrielse kom den andra natten. En nattsköterska frågade om jag ville ha något smärtlindrande så jag kunde sova. 
-Ja, tack, fick jag ur mej.  
Jag fick en spruta rakt in i blodet. Minns ännu den sköna värme som spred sej i kroppen. Precis allt domnade bort och jag sov inom en minut. 
Så underbart!


Den fjärde dagen kunde man konstatera att mina njurar ger livstecken igen och småningom började de fungera bättre och bättre. Efter åtta dygn på sjukhus fick jag komma hem. Mitt rekord i avverkad strecka till fots just då var från avdelning fem till sjukhuscafeterian. Mer orkade jag inte. Ett varv runt Mont Blanc har aldrig känts så avlägset som då. Tänk hur livet kan förändras på bara några få dagar. 

Den vård jag fick på Centralsjukhuset i Vasa var enastående. Jag hade någon vid min sida dygnet runt. Jag kände mej oerhört trygg.
De som ändå hjälpt mej mest mentalt är alla dom löpare som jobbade på sjukhuset. Ni anar inte vad ni gjort för mitt självförtroende. 
Så fort jag orkade vara vaken och inte spydde så mycket var det ofta någon som tränade löpning i personalen som var inte och pratade tränigsfilosofi, träningsupplägg och ville få tips och idéer på hur de kunde bli bättre och snabbare. 
En sköterska kom in varje skift och hade nya frågor om löpning. Hon ville veta mer om hur man tränar inför ett ultralopp, hur man gör med kosten och vilka skor man skall ha. Det kändes lite banalt att ligga där bland alla slangar och ge råd. Ändå är det just det som gjort att jag vill tillbaka. Det är något speciellt med just löpning. Jag vill springa. Löpning är mitt liv. Jag älskar att springa. Det är det bästa jag vet. Tack för all uppmuntran ni gav mej. Ni anar inte vad det betyder.

Mina värden är okej nu. Jag mår bra. Jag har till och med varit ute på några lugna löprundor. Jag kan springa igen. 

Jag är en stolt UTMB finisher. Samtidigt som prestationen egentligen känns en aning blek just nu. Det finns utmaningar man väljer, sen finns det utmaningar som man plötsligt bara står inför. 

Jag är stolt över att kunna bära min UTMB finisherväst. Jag tacksam över att vara vid liv. 
Jag är lycklig över att kunna springa igen. 

Bekanta dej med UTMB >>

Back to basic

BACK TO BASIC

Ett nytt år betyder ofta nya tankar, nya mål och fräscha vindar. Inför år 2019 känns det inte riktigt så. År 2019 blir mera stop, stanna, gör om, gör rätt när det gäller löpningen, min träningsfilosofi och livspusslet överlag. 

Jag tränar i medeltal 15 timmar i veckan och för att hinna med är det arbetstiden som fått krympas ner avsevärt. Numera kan jag träna i dagsljus, då jag är pigg och utan att känna stress. Jag kan själv lägga upp mina träningsrundor och har också hittat tillbaka till mitt enkla grundrecept jag följde tidigare där väder, vind, dagsform och känsla långt styr mina passupplägg. Numera är det inga problem att snitta 120 km i veckan, men trots det träna smart med både intervaller och styrka. Jag tvingar mej själv till mera vila och att också prioritera maten. Rätt sorts mat är viktigt och jag har också börjat min resa mot No Meat Athlete. Vi får väl se hur det går, men lite back to Basic med allt just nu. 
Hitta flowet, hitta glädjen och bli mera ett med både natur och kropp igen. 

Bland alla de ultralopp jag sprungit under dom senaste fem åren finns det två stycken DNF som spökar. Det är bara två mållinjer jag inte lyckats korsa. Den ena är Madeira Island Ultra Trail och den andra är Ultra Trail Mont Blanc. 
Det är mina två mål för i år. 
Back to basic även där. 
Gör om, gör rätt. 
Den 27 april springer jag Madeira Island Ultra Trail med sina 115 kilometer och 7200 höjdmeter. Jag ser oerhört mycket fram emot loppet och Madeira är så fantastiskt fint samtidigt som jag vet att både vädret och banan kan vara verkligt brutala. Kan inte vänta på att få ställa mej på startlinjen och ge mej ut i bergen. Denna gång mera mentalt förberedd. Denna gång med målet att springa med känsla, från början till slut. 

I höst väntar också det fantastiska Ultra Trail Mont Blanc på 170 kilometer och 10 000 höjdmeter. Den 30 augusti ställer jag mej på startlinjen igen för att försöka besegra banan. Ett varv till runt berget får det bli. Jag skulle kunna starta redan i morgon. Så redo är jag. 
That's it. Fler lopp har jag inte anmält mej till. Det blir all in på dessa två som fortfarande väntar på att besegras. 
Back to basic. Stop, stanna, gör om, gör rätt.

Det mest fantastiska detta år är att Team K kör på enligt gamla rutiner igen. Björn joinar på nästan alla träningsrundor numera och vi kommer resa ner till Chamonix tillsammans för att njuta av UTMB veckan. Han hade också den stora turen att få startplats till OCC så nu är full fokus på det. Ska bli så kul att få sikta på detta tillsammans igen. Team K is back! :-) ...en massa andra galenskaper i bergen ska vi naturligtvis också hinna med. Lite resor, lite småtävlingar och många nya stigar som skall nötas. 

Sen kan det naturligtvis hända att vi båda dras med i NUTS karusellen och springer lite Karhunkierros och Nuts Ylläs Pallas också...bara för är det är så himla kul...och bra träning. 

Självklart blir det också en massa härlig löpning med Team Nordic Trail runtom i världen. Lite som ett trailliv kan man säga. Kanske jag snart nått mitt mål att få andas, leva och tänka löpning...jo, jag är faktiskt kanske där nu när jag tänker efter. Biten av trailflugan Big time! :-)

Lite nytt har ändå kommit in i bilden. Från och 2019 fungerar jag som ambassadör för Salomon vilket känns otroligt roligt och stort. Ta gärna en titt på deras fantastiska löpkläder och skor. Skapade av löpare, för löpare. 

Back to basic och lagom mycket nytt som stärker det gamla beprövade jag en gång trott på. 
Känslan i löpningen. Du måsten fånga den. 
Annars finns glädjen inte där. 
Keep on running. 

VAD HÄNDE EGENTLIGEN?

Löpåret 2018 går mot sitt slut och trots att tankarna redan är långt inne på 2019 är det alltid hälsosamt att blicka tillbaka och se vad som hänt under året som gått. Vad gick bra? Vad gick mindre bra? När det gäller löpning är det trots allt en ständigt process i att lära sej mer om sej själv, sin kropp och sin mentala kapacitet när det gäller att prestera. Att få allt detta synkat och maximerat är fruktansvärt svårt och ju mer man försöker förstå desto mer inser man också hur lite man vet. Det är mycket slit men verkligen också mycket flyt som behövs för att allt skall klaffa.

2018 var ett konstigt år. Egentligen en riktigt katastrofal djupdykning när det kommer till prestationer under lopp och att kassera in träningstimmar. Det började med ett oerhört segt Trans Gran Canaria lopp i februari och slutade med ett DNF i NUTS Ylläs Pallas, sen gav jag upp. I mitt senaste blogginlägg i augusti skrev jag att jag efter ett träningspass satte mej på trappan med ansiktet gömt i händerna och skickade ett SMS till min PT "Jag måste ta en paus. Det går inte längre."

Sen den dagen i augusti då det tog stop med löpningen har mitt huvud varit fullt av tvivel, osunda tankar och benhård rannsakan av vad jag gjort fel. 

Jag fortsatte träna. Hasade mej runt mina rundor. Drog mina backpass och körde till och med en Ultra-intervall camp mitt i den oerhörda tröttheten.

Det var inte förrän under en runda ute på Ramundberget i Svenska Härjedalsfjällen då min man såg hur det var fatt med mej som jag tog tag i det på riktigt. 

Väl hemma tog jag kontakt med en hälsovårdare som även är professionell idrottade och jag blev genast remitterad till en ordentlig koll av alla mina blodvärden. Några veckor efter skulle jag också åka till Marocko och riva av en vecka med 100 km löpning och många 1000 höjdmeter. Jag måste få tillbaka min kropp. Jag måste börja känna mina ben igen. Jag måste få andningen att funka. Jag ville få tillbaka drivet i steget. Känslan i löpningen och glädjen som alltid är så viktig i varje runda jag gör. 

Väntade ivrigt på provsvaren. Jag minns det med lättnad ännu idag. 

- Ida, ditt Hemoglobinvärde ligger på 76! Det är väldigt lågt, vi kontaktar en läkare. 

76!!!...och här kör jag en träningsmängd på 100 km löpning i veckan. Inte bra. 

Jag fick en dunderkur med järn och slängde in så mycket kroppen tålde den närmaste veckan. Pausade med träningen och i det läget förstod jag verkligen allvaret och drog ner på löpningen rejält. Efter en veckas totalvila började jag småningom testa med lite kortare rundor. 

Jag minns den första som en total känsla av lycka. 

Benen var med mej.

Känslan var tillbaka.

Drivet fanns kvar.

...och det bästa av allt. Det fanns en konkret orsak till att 2018 varit en lång rad av DNF och sega uppförsbackar. Så oerhört skönt det var att också veta att det fanns hjälp att få och att jag inom loppet av några veckor kommer vara i form igen. 

När jag sprang längs stigarna i Atlasbergen hade jag hittat löpningen igen. Känslan, drivet och viljan att bara springa på fanns där och det var bara att sväva fram. 

Under hösten har jag ökat träningen igen och någonstans vågat hoppas på att jag kommer klara av att springa långa utmanande ultralopp igen. 

Redan i april väntar den första riktigt svettiga tävlingen på Ultra Trail Världstouren då jag tar mej an Madeira Island Ultra Trial igen. Ett lopp på 115 km och 7200 höjdmeter. 

Poängen till UTMB 2019 har jag och om två dagar öppnar anmälan till lotteriet. Min lycka i dragningen där kommer långt att forma upplägget för 2019. Det finns många lopp jag vill springa. Alternativen till uppläggen är klara. Nu är det bara tålamod som gäller. 

Tills jag vet om det åter en gång är dags att spänna bågen för Ultra Trail Mont Blanc tänker jag bara njuta av att kunna träna som vanligt igen. Känna in drivet och fånga känslan. Det bästa jag vet. 

Året 2018 har kanske inte varit det bästa när man ser till de ultralopp jag hade planerat genomföra men när jag blickar tillbaka är det ändå ett oerhört häftigt år jag har bakom mej.

Jag har fått springa på Gran Canaria, Madeira, runt Mont Blanc, i Marocko och på en mängd olika ställen både i finska Lappland och i dom Svenska fjällen. Året 2018 är också året då jag gjort traillöpningen till mitt yrke. Jag lever på löpningen nu. Det är inte pålägg på brödet varje dag, men det går.

Så fastän dom fysiska mållinjerna tyvärr inte kunde korsas så många gånger jag önskat denna säsong är det andra mål jag uppnått i stället. Mål som på ett sitt sätt är en större utmaning att uppfylla än genom att springa. 

Det är stora livsval jag gjort. Det är många sömnlösa nätter, diskussioner och tankar som snurrat innan vågat språnget att satsa helhjärtat på Team Nordic Trail och att bygga verksamheten i Finland. 

Nu lever jag min dröm och efter ett tufft 2018 är jag mer än redo för 2019. 

Jag livnär mej på min löpning nu och min kropp är tillbaka där jag vill ha den. 

Tack 2018. Du var en sjuhelsikes lärdom. 2019 - Nu kör vi.

LOPPEN 2018

Trans Gran Canaria

MIUT DNF

NUTS Karhunkierros

Ultra Trail Verbier DNS

NUTS Ylläs Pallas DNF

ÖVRIG LÖPNING

Tour Mont Blanc, 180 km 11 000 hm

Jämtlandstriangeln

Atlasbergen och Marocko, 120 km, 7000 hm 

Fjällöpning i både Finland och Sverige

På tunga ben mot helt nya mål

Det har varit en seg och motig säsong där inget stämt. Förra veckan satte jag mej på trappan efter ett pass och gömde huvudet i händerna. Tog fram min telefon och skickade ett sms till min PT, "Jag måste ta paus från alla schemalagda pass. Jag måste hitta känslan." 
Fan alltså. Jag hade som mål att satsa på löpningen denna säsong och trodde i min enfald att det skulle gå på räls. Dom senaste tre åren har alla Ultralopp betats av bara av farten och det tog med hela vägen till UTMB. Sprang omkring i bergen lite hög på alla upplevelser och trodde både kroppen och hjärnan bara kunde mata på...oavbrutet mil efter mil. 
Det kan den, bara jag har känslan med i det jag gör. Det måste vara rätt. Det måste sitta och för att klara av sträckor över 100 km måste framför allt hjärnan var med. Jag måste vara taggad, jag måste vara beredd att offra mej, jag måste vara hungrig på att ge mej in i de extrema äventyr ultralöpningen innebär. 

I år har jag helt enkelt inte varit på bettet. Jag har DNF:at otaliga gånger. Satt mej på en sten mitt bergen eller i skogen alldeles övertygad om att det är rätt beslut att sätta sej ner där och ringa efter nån som kan plocka upp mej och köra mej hem till min sköna säng. 
Med den inställningen avverkar man inga ultralopp. 
Det blev en långlunch med min PT. 
En lunch där jag radade upp en massa osammanhängande ursäkter och där fina Eric levererade sanning efter sanning om både mej som person och också som löpare. Han hittade ett fack där jag passade in och där jag inte är ensam om att vara. Åtminstone vet jag nu vem jag är som löpare. 

Trots att det idrottsmässigt och resultatmässigt varit en motig säsong blev det en säsong där jag lärt mej oerhört mycket. En resa där jag stångat mej blodig, mött besvikelse och gång efter annan slängt skorna långt ner för källartrappan för att aldrig mer plocka upp dem. 
Ändå kliver jag i dem igen, så gott som varje dag. Springer i regn, springer i sol, springer i hetta och äntligen också i svala höstkvällar. 
Nu stryker jag alla tävlingar ur kalendern. Tvingar mej att lägga skorna på hyllan en hel vecka i september. Bryta och komma igen. 
Nu är det äventyr och njutlöpning som gäller resten av året. Löpning jag älskar. Löpning utan tidtagning. Löpning utan ITRA poäng. 
Plockar fram en hemlig dröm jag nu ska försöka förverkliga i höst. Bara springa långt in i vildmarken, helt ensam med höstvinden vinandes runt huvudet och blicken fäst på horisonten. Längtar efter att få springa riktigt långt, alldeles ensam, utan support. 
Kommer också få springa en del i Svenska fjällen och göra en trip till Atlasbergen i Marocko.  Hösten kommer fyllas av mycket löpning ändå. Fina vackra turer med härliga människor. Förutsättningarna till att hitta känslan finns verkligen där. 

                           

Jag måste hitta tillbaka till det jag vet att bär. Det som egentligen alltid ha funnits där men som tappat ton i jakten på något annat. Måste hitta tillbaka till känslan, kärleken till löpningen och begäret att få löpa fritt i orörd och vacker natur som fått mej löpa mil efter mil efter mil...
Känslan som väller över en så stark att tårarna rinner och löpstegen bara pumpar fram ur kroppen och får en flyga fram. Den finns där. Jag känner den. 
Jag måste få löpa fritt som den vildhäst jag är.
Bryta och komma igen. 

                             

                                       

NUTS YLLÄS PALLAS 134 km

Tusan. Ännu en DNF och till en början kändes det som att alla timmar jag lagt ner på träningen under vintern och våren är fullständigt bortkastade. Vad har hänt? Jag fixade ju samma bana i fjol. 134 km och 4000 höjdmeter. Vad är det som inte funkar nu? Varför skiter det sej hela tiden?

Hade en ganska dålig uppladdning innan start där jag inte kunde fokusera på själva loppet alls. Rent fysiskt är jag på topp. Har kunna träna oerhört bra nu i sommar och har haft förmånen att kunna springa i Alperna och på Sardinien så i flera veckor ha jag kunnat förlägga all löpning till bergsterräng med fina miljöer och suveräna träningsmöjligheter. Om jag är ärlig hade jag ganska stora förväntningar på mej själv inför loppet. Jag skulle springa under 24 h och jag skulle försöka göra det med en bekväm känsla under hela loppet. 

Så var tanken. 

Det är också djupt under den känslan orsaken till mina DNF ligger. Det är ur dem jag håller på att utvecklas och det är kanske först nu jag riktigt börjat fatta vad det är min PT Eric Storvall försöker lära mej. 

                                   

Ett ultralopp kan man faktiskt hasa sej igenom på ren och skär vilja om man är i någorlunda form. Det har jag gjort många gånger. Halvsovandes i ett tillstånd där jag inte riktigt är medveten om tid och rum. Jag har korsat mållinjen och på ett plan känt mej oerhört nöjd över prestationen samtidigt som kroppen inte känts stark under själva loppet. Det är den känslan jag söker nu. Jag vill springa på riktigt. 

Det är det som min PT kanske någonstans försöker få mej att inse. Någonstans känns det som att det inte är målgång som räknas längre. Nånstans under vintern och våren har jag steppat upp ett plan mentalt utan att riktigt förstå det själv. Jag vill springa på riktigt. 

Först idag insåg jag hur rätt det kändes att hålla fast vid mitt beslut att bryta vid Pahtavuoma trots att funktionärerna försökte övertyga mej om att fortsätta eftersom jag sannolikt skulle ha hunnit ta mej i mål. Det handlade inte om det. Jag ville göra ett bra lopp. 

För att kunna göra det framöver är det smartare att kliva av och spara resurser och köra fullt ut med träningen istället. Ingen kunde övertala mej att fortsätta efter att jag åter en gång spytt upp både vätska och energi. 43 kilometer fick räcka. Det blev ett lagom träningspass. Bra så!

Nu är det bara att samla alla tankar och intryck och ta lärdom. 

Fick ändå uppleva mycket fint under NUTS Ylläs Pallas och det är någonting magiskt över att få springa över dom vackra fjällen med midnattssolen som sällskap. Jag fick träffa många löparvänner och ta del av en fantastisk trailfest och jag tror faktiskt att det aldrig känts så bra att bryta. Jag vet var mitt mål ligger. Mitt fokus ligger på det. 

Tack NUTS Ylläs Pallas. 

Jag springer vidare.

Foto: NUTS

NUTS Karhunkierros ur ett nytt perspektiv


Löpningen bjuder alltid på nya utmaningar. 
Sen jag klev på ultraloppskarusellen för snart fem år sedan har livet plötsligt fyllts av en mängd härliga upplevelser och oanade människomöten. För en dryg vecka sedan var det dags igen. 

Den här gången var det lite extra pirrigt eftersom jag för första gången hade paketerat ihop en trailresa för Team Nordic Trail där många löpare skulle ge se ut för att göra nya personbästa i hur långt dom sprungit. Hela ledarteamet i TNT har jobbat fantastskt bra under vårt första verksamhetsår i Finland och vi håller benhårtfast vid att det är upplevelsen och glädjen som är det centrala. Vi laddade en hel buss full med traillöpare och drog upp till Ruka. Alla taggade och redo. 
Team Nordic trail hade löpare på alla startsträckor i årets upplaga av NUTS Karhunkierros så vi var alltså med på både 160 km, 80 km, 53 km och 31 km. Många med målet att springa personbästa och kriga sej öven sin komfortzon och springa mycket längre än dom tidigare gjort. 

Startade själv i startgrupp A på 31 km eftersom jag placerade mej bland dom 10 bästa i fjol. Hade donat och fixat med en massa grejer innan starten för att allt skulle klaffa under resan men jag var ändå taggad att springa och hade siktet inställt på att försöka hålla mej i täten. 

Redan under loppets första fem kilometer märkte jag att jag inte hade en chans att svara mot tätklungan. Det var bara att konstatera att jag fick släppa dom snabba tjejerna och köra mitt race i stället. Hålla lagom tempo och gnata på. Det är alltid kul att springa uppe i Ruka och stigen och banan är ganska lättsprungen. Ställena och rutten är bekant så det känns ganska hemtamt att ta sej fram längs valda delar av Björnstigen. Körde rundan läng Lilla Björnstigen i betydligt snabbare tempo än i fjol och styrde sedan stegen mot Ruka och dom sista stigningarna innan mål. 

Hade lite problem med andningen och vid 25 km kändes det rejält tung med både hettan, den dammiga banan och all pollen som fanns i luften. Gnatade ändå på eftersom det var så få kilometer kvar. 
Hade min dotter och hennes kompis som väntade på mej vid målet så precis när jag kom upp för den sista backen på Rukatunturi slog jag en signal att de fick börja hålla utkik vid målområdet. 
Lät benen rulla ner för den sista backen och var mest upptagen med att få syn på barnen. Hörde deras hejarop och dom var minst lika glad över att se mej som jag var över att se dom. Det blev några svettiga kramar i målområdet innan vi tog oss till hotellet för en snabbdusch.
Loppet gick helt okej. Förbättrade tiden en aning från ifjol, men fick konstatera att motståndet var hårdare i år. 
Flyttade fokus till att hinna träffa lite löparkompisar från Team Hoka One One och Salomon nere i byn och eftersom sommarvärmen kommit tidigt i år var det folkfest på varje uteservering. I flera timmar satt vi och diskuterade gamla och kommande lopp. Surrade med vinnarna till 160 km och även löparkompisar som tyvärr DNF:at av olika orsaker. Vi pratade skador, löpflow och träningsupplägg. Vi pratade ultralopp i alperna och jämförde löpprylar. Sånt som bara nernördare ultralöpare orkar svamla om men som är så oerhört skönt att få gräva ner sej i. 
Sen var det dags att ta emot alla kompisar från Team Nordic Trail. Självfallet hade jag följt dem ute på banan och visste att största delen av dem redan korsat mållinjen. Några hjältar som löpte dom långa sträckorna krigade på där ute på banan ännu och jag höll alla tummar och tår att alla våra löpare skulle lyckas med sina tuffa utmaningar. 
Vi samlades till löparmiddag senare på kvällen och redan så stod det klart att vi hade alla i mål utom en. 
Hoppas, hoppas han fixar det. Jag visste att han var oerhört seg och att han hade stenkoll på tiden. 
23.45 dök hans namn upp på den stora tavlan nere i tävlingsbyn. JAAA, han skulle klara det och Team Nordic Trail skulle få ALLA sina löpare över mållinjen under NUTS Karhunkierros 2018. Vår allra första tävlingresa! 
Så underbart. Vi mötte honom i målområdet och kunde sedan samla ihop gänget och bege oss till våra rum. 

Somnade som en stock. Lycklig över att än en gång fått vara med om allt det fina traillöpningen består av. Upplevelser, fina möten, delade med- och motgångar och den unika uppbackning bland alla löpare där ute på banan som är helt magisk. Så underbart att få uppleva NUTS Karhunkierros ur ett litet annat perspektiv. Så fint att få se andra lyckas och se glädjen i deras ögon. 
Traillöpning har liksom inga gränser i vad som ryms med i spektret av känslor, erfarenheter och den gemenskap som skapas i det att man någonstans allra längst in ändå utfört samma bragd. Kämpat sej fram längs samma bana, sett samma underbara natur och korsat samma mållinje. 
Alla med lika stela ben under hemfärden. 
Tack NUTS Karhunkierros och Northern Ultra Trail Service! Tack Team Nordic Trail för ALLT ni är. Tack för en fantastisk löpupplevelse ur ett nytt perspektiv. Delad glädje är alltid dubbel glädje!

Tvivel, insikter och möten

Det sket sej igen. 

Hade verkligen gjort allt för att så få som möjligt skulle veta att jag skulle ställa mej på startlinjen till Madeira Islands Ultra Trail. Ville slippa känslan av att folk sitter och följer mej under loppet när det enda jag behöver är att hitta tillbaka till känslan av att det är roligt och meningsfullt att löpa i bergen. En del av friheten har försvunnit i det att fokus ligger på något annat än upplevelsen. Det är helt okej annars, men inte nu när jag söker den där magiska känslan som finns där ute bland bergen. Det är ett unikt möte och där är det bara jag, löpningen, den fantastiska naturen och de storslagna bergen som behöver klicka.

Jag trodde jag hade hittat känslan nu, men det var mycket strul på vägen till start.

Envis som jag är stod jag där ändå. Nånstans är det trots allt ett bevis på att det är det här jag älskar att göra, det är här jag mår som bäst. Det bara inte klickar just nu.

Flög ner ensam utan någon som skulle assistera mej under loppet. Det var första gången jag skulle klara allt helt själv. Redan vid avfärd i Kronoby var flyget försenat över en timme vilket betydde att jag knappt skulle hinna med planet vidare till Frankfurt för att komma mej till Funchal på Madeira. Gaten i Helsingfors hade redan stängt men jag fick spurta genom korridorerna och snälla som de var öppnade de dörrarna för mej så jag hann med. Då slog det mej – shit, min väska.

Har för vana att alltid packa ner dom viktigaste löpgrejerna i handbagaget. Så även nu. Men till loppet utlovades kallt och regnigt och uppe i bergen så det betyder att det behövs en del kläder och även ombyte. Kläder som jag hade i min stora gröna bag som jag checkat in.

I handbagaget hade jag  shorts och en tunn löptröja. Skaljackan var med, även skorna. En buff och ett par handskar fanns också med samt löpvästen och vätskesystemet.

I Frankfurt kom ingen väska på rullbandet och där stod jag. Mycket hade jävlats på vägen redan innan resan och tusan vad motigt det kändes när jag stod och fyllde i blanketterna vart väskan skulle skickas OM den kom fram.

Landade i Funchal och hade bara en sak på programmet innan start. Att sova ut.

Vaknade laddad och redo.

Hade inte så mycket att packa med mej inför loppet. Slängde ner min dunjacka jag hade på mej under resan ner och ett par extra strumpor. Det var min dropbag. Nya stavar lyckades jag köpa vid tältet invid anmälningen så det var kirrat. Annars fick jag köra med det jag hade att tillgå.

Det får bära eller brista, helt enkelt.

Knallade ner till samlingspunkten i Machico därifrån alla löpare skulle transporteras ut med buss till starten i Porto Moniz. I sådana situationer ser man att man inte är ensam att ha blivit totalt hänförd. Pratade med en löpare som kom direkt från flygplatsen efter en lång flight från USA, en annan hade kommit direkt från jobbet i Manchester. Det är ju typ bara över ett dygns löpning med över 7000 höjdmeter som väntar. Lyckost mej som fått sova ut en hel dag.

Är vid gott mod när starten går och jag försöker hänga med ganska långt fram för jag vet att det blir stop en bit längre fram när stigen smalnar av och alla ska hitta sin plats i ledet. Hänger bra med men blir ändå ståendes i ca 15 minuter innan ledet börjar röra på sej. Det är värdefull tid som går åt eftersom marginalen till nästa checkpoint är väldigt knapp. Kroppen känns pigg och jag försöker springa in så mycket tid som möjligt. Har lite tid till godo vid första klockningen men springer vidare direkt. Jag gillar att springa på natten och eftersom starten var klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag kändes det som gjort för mej. Tycker alltid tiden går snabbare i mörkret. Det är bara jag, ljuskäglan och fokus framåt.

Det hade utlovats regn till den första natten av loppet och tusan vad det hällde ner. Det började ungefär fyratiden och vinden tilltog i styrka. Temperaturen föll och låg på ungefär +7 grader. Det var svinkallt.

Att springa i shorts var ingen höjdare. Jag försökte göra allt för att hålla upp tempot och på så vis hålla värmen och rörligheten i skick men jag frös som en liten gris.

Hade klätt på mej allt jag hade med mej och var fast besluten om att inte ge upp. Bara dagen gryr kommer kanske solen fram och torkar upp mej och mina kläder. Tänkte också att det kanske inte var så dumt med dunjackan i dropbagen som väntade vid 60 km. Just nu hade den varit guldvärd trots att jag nog aldrig tidigare packat med dunjacka inför ett lopp.

Timmarna gick och vädret blev inte bättre. Det blåste på rejält uppe på höjderna och jag försökte vända bort ansiktet från regnpisket när jag sprang. Det kunde inte vara långt kvar till nästa checkpint. Där måste jag hitta på något för att få upp värmen. Annars går det illa.

Kände att jag började ha svårt att tänka klart. All fokus låg på att hålla värmen och inte skaka så mycket så det inte gick att springa.

Väl framme vid checkpointen frågade arrangörerna i fall någon var i behov av läkarvård. Nej, tyckte jag. Det gick fint.

Ställde mej vid en pytteliten gasvärmare som fanns inne i tältet för att få en liten värmekälla att förlita mej till. Jag var inte ensam om att vilja stå där. Skakade som ett asplöv och jag kunde inte ens få upp händerna för att få i mej lite varm soppa. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Då slog det mej, värmefilten har jag ju också. Tog fram den och virade den runt mej som en guldfärgad aftondress. Det får duga. Nu kör vi.  

                     

Var fast besluten om att springa upp värmen igen och satte fart under dojorna. Visste också att vinden skulle avta när jag kom ner till dalen igen. Bara att gnata på. Jag skall korsa den där mållinjen om de så ska bära mej hem sen.

Sprang på riktigt bra nu och tog till och med in lite tid igen. Bra, det bådar gott. Där ute började det ljusna och det känns alltid bra när man får se den vackra omgivningen man gnatar omkring i. Hade till och med kunnat äta lite vilket kändes toppen.

Jag var fortfarande kall. Genomvåt och stelfrusen.

När jag kom till Encuemeada satte jag mej ner på en stol för att försöka få i mej lite soppa. Kände mej plötsligt svimfärdig och hela rummet snurrade. En sjukskötare frågade om jag ville lägga mej ner och vila en stund. Egentligen var jag inte trött men filten såg så varm och skön ut så jag kunde inte motstå. Lade mej ner på golvet och ringde min man.

”Jag ligger precis på det ställe där du låg senast vi sprang” Nu ger jag upp.

”Det gör du inte. Upp och spring. Fortsätt nu.”

Steg upp och fortsatte.

Försökte ta in lite tid som jag förlorat där under filten. Det började bli knappt och jag kände hur tankarna började bli allt mer negativa. Benen domnade och jag kände knappt var jag sprang. Mina timmar av hejdlöst skakande av kylan hade tagit rejält med energi och det fanns ingen kraft i stegen längre.

Mina kläder var fortfarande genomblöta och jag hade inget ombyte som väntade i dropbagen. Spelar det egentligen någon roll om jag korsar mållinjen eller inte?

I det läget spelar det ingen roll.

Satte mej på en sten och tog lite bilder.

Jag tänker aldrig mer springa ett bergsultra. Aldrig någonsin. Vad är det här för jävla sport?

Sen kom en fransman som hade skadat höften och vi slog följe ner.

Jag orkade inte ens sura över att jag bröt loppet. Jag ska ju ändå sluta med den här sporten.

Satte mej på en stol där alla som brutit loppet vid Curral das Freiras satt och väntade på transport tillbaka till Machico. Vi var ett 20-tal. Hörde att hälften av dom som startande brutit, mycket på grund av kylan.

Försökte muntra upp en medlöpare som såg helt krossad ut. Hon grät hejdlöst. Det hade varit hennes mål under en så lång tid att klara detta lopp.

Satt och filosoferade en stund över var löpningen hamnar på min prioritetslista. Visst hamnar den ganska högt. Men inte så att jag storgråter över en DNF. Det finaste är ändå att ha dom som säger åk och spring nu, vi hejar på dej. Det känns bra att ha nån att ringa till när man ligger där under filten och bara längtar hem som säger ”upp och spring”.

Ändå ville jag inte ha en lärdom till. Jag hade önskat mej en målgång.

Dagen efter gick jag ner till stranden i Machico för att se på prisutdelningen. Passade på att gratulera Mimmi Kotka till den fantastiska segern på 15 timmar och 15 minuter. Vi pratade en stund och utbytte lite tankar om loppet. Hon sa det bara i förbifarten, men det kom från en vinnare.

”Jamen, herre gud det här är ju bara ett lopp av alla du kommer springa. Så där är det med ultralöpning.”

Sen plingar det till i telefonen och min fantastiska PT Eric Storvall skriver.

”Motgång är en del av idrotten. Det råkar alla ut för som har höga mål. Det är de som har ribban lågt som aldrig har motgångar. Det är också det som gör det extra roligt när det går bra.”

Sån är idrotten.

PS. Jag älskar att springa bergsultra. Säger som min mormor ”det man hatar mest, det älskar man också mest. Har man inga känslor för det betyder det ingenting.”

Keep on running.