NUTS YLLÄS PALLAS 134 km

Tusan. Ännu en DNF och till en början kändes det som att alla timmar jag lagt ner på träningen under vintern och våren är fullständigt bortkastade. Vad har hänt? Jag fixade ju samma bana i fjol. 134 km och 4000 höjdmeter. Vad är det som inte funkar nu? Varför skiter det sej hela tiden?

Hade en ganska dålig uppladdning innan start där jag inte kunde fokusera på själva loppet alls. Rent fysiskt är jag på topp. Har kunna träna oerhört bra nu i sommar och har haft förmånen att kunna springa i Alperna och på Sardinien så i flera veckor ha jag kunnat förlägga all löpning till bergsterräng med fina miljöer och suveräna träningsmöjligheter. Om jag är ärlig hade jag ganska stora förväntningar på mej själv inför loppet. Jag skulle springa under 24 h och jag skulle försöka göra det med en bekväm känsla under hela loppet. 

Så var tanken. 

Det är också djupt under den känslan orsaken till mina DNF ligger. Det är ur dem jag håller på att utvecklas och det är kanske först nu jag riktigt börjat fatta vad det är min PT Eric Storvall försöker lära mej. 

                                   

Ett ultralopp kan man faktiskt hasa sej igenom på ren och skär vilja om man är i någorlunda form. Det har jag gjort många gånger. Halvsovandes i ett tillstånd där jag inte riktigt är medveten om tid och rum. Jag har korsat mållinjen och på ett plan känt mej oerhört nöjd över prestationen samtidigt som kroppen inte känts stark under själva loppet. Det är den känslan jag söker nu. Jag vill springa på riktigt. 

Det är det som min PT kanske någonstans försöker få mej att inse. Någonstans känns det som att det inte är målgång som räknas längre. Nånstans under vintern och våren har jag steppat upp ett plan mentalt utan att riktigt förstå det själv. Jag vill springa på riktigt. 

Först idag insåg jag hur rätt det kändes att hålla fast vid mitt beslut att bryta vid Pahtavuoma trots att funktionärerna försökte övertyga mej om att fortsätta eftersom jag sannolikt skulle ha hunnit ta mej i mål. Det handlade inte om det. Jag ville göra ett bra lopp. 

För att kunna göra det framöver är det smartare att kliva av och spara resurser och köra fullt ut med träningen istället. Ingen kunde övertala mej att fortsätta efter att jag åter en gång spytt upp både vätska och energi. 43 kilometer fick räcka. Det blev ett lagom träningspass. Bra så!

Nu är det bara att samla alla tankar och intryck och ta lärdom. 

Fick ändå uppleva mycket fint under NUTS Ylläs Pallas och det är någonting magiskt över att få springa över dom vackra fjällen med midnattssolen som sällskap. Jag fick träffa många löparvänner och ta del av en fantastisk trailfest och jag tror faktiskt att det aldrig känts så bra att bryta. Jag vet var mitt mål ligger. Mitt fokus ligger på det. 

Tack NUTS Ylläs Pallas. 

Jag springer vidare.

Foto: NUTS