VAD HÄNDE EGENTLIGEN?
Löpåret 2018 går mot sitt slut och trots att tankarna redan är långt inne på 2019 är det alltid hälsosamt att blicka tillbaka och se vad som hänt under året som gått. Vad gick bra? Vad gick mindre bra? När det gäller löpning är det trots allt en ständigt process i att lära sej mer om sej själv, sin kropp och sin mentala kapacitet när det gäller att prestera. Att få allt detta synkat och maximerat är fruktansvärt svårt och ju mer man försöker förstå desto mer inser man också hur lite man vet. Det är mycket slit men verkligen också mycket flyt som behövs för att allt skall klaffa.
Sen den dagen i augusti då det tog stop med löpningen har mitt huvud varit fullt av tvivel, osunda tankar och benhård rannsakan av vad jag gjort fel.
Jag fortsatte träna. Hasade mej runt mina rundor. Drog mina backpass och körde till och med en Ultra-intervall camp mitt i den oerhörda tröttheten.
Det var inte förrän under en runda ute på Ramundberget i Svenska Härjedalsfjällen då min man såg hur det var fatt med mej som jag tog tag i det på riktigt.
Väl hemma tog jag kontakt med en hälsovårdare som även är professionell idrottade och jag blev genast remitterad till en ordentlig koll av alla mina blodvärden. Några veckor efter skulle jag också åka till Marocko och riva av en vecka med 100 km löpning och många 1000 höjdmeter. Jag måste få tillbaka min kropp. Jag måste börja känna mina ben igen. Jag måste få andningen att funka. Jag ville få tillbaka drivet i steget. Känslan i löpningen och glädjen som alltid är så viktig i varje runda jag gör.
Väntade ivrigt på provsvaren. Jag minns det med lättnad ännu idag.
- Ida, ditt Hemoglobinvärde ligger på 76! Det är väldigt lågt, vi kontaktar en läkare.
76!!!...och här kör jag en träningsmängd på 100 km löpning i veckan. Inte bra.
Jag fick en dunderkur med järn och slängde in så mycket kroppen tålde den närmaste veckan. Pausade med träningen och i det läget förstod jag verkligen allvaret och drog ner på löpningen rejält. Efter en veckas totalvila började jag småningom testa med lite kortare rundor.
Jag minns den första som en total känsla av lycka.
Benen var med mej.
Känslan var tillbaka.
Drivet fanns kvar.
...och det bästa av allt. Det fanns en konkret orsak till att 2018 varit en lång rad av DNF och sega uppförsbackar. Så oerhört skönt det var att också veta att det fanns hjälp att få och att jag inom loppet av några veckor kommer vara i form igen.
När jag sprang längs stigarna i Atlasbergen hade jag hittat löpningen igen. Känslan, drivet och viljan att bara springa på fanns där och det var bara att sväva fram.
Under hösten har jag ökat träningen igen och någonstans vågat hoppas på att jag kommer klara av att springa långa utmanande ultralopp igen.
Redan i april väntar den första riktigt svettiga tävlingen på Ultra Trail Världstouren då jag tar mej an Madeira Island Ultra Trial igen. Ett lopp på 115 km och 7200 höjdmeter.
Poängen till UTMB 2019 har jag och om två dagar öppnar anmälan till lotteriet. Min lycka i dragningen där kommer långt att forma upplägget för 2019. Det finns många lopp jag vill springa. Alternativen till uppläggen är klara. Nu är det bara tålamod som gäller.
Tills jag vet om det åter en gång är dags att spänna bågen för Ultra Trail Mont Blanc tänker jag bara njuta av att kunna träna som vanligt igen. Känna in drivet och fånga känslan. Det bästa jag vet.
Året 2018 har kanske inte varit det bästa när man ser till de ultralopp jag hade planerat genomföra men när jag blickar tillbaka är det ändå ett oerhört häftigt år jag har bakom mej.
Jag har fått springa på Gran Canaria, Madeira, runt Mont Blanc, i Marocko och på en mängd olika ställen både i finska Lappland och i dom Svenska fjällen. Året 2018 är också året då jag gjort traillöpningen till mitt yrke. Jag lever på löpningen nu. Det är inte pålägg på brödet varje dag, men det går.
Så fastän dom fysiska mållinjerna tyvärr inte kunde korsas så många gånger jag önskat denna säsong är det andra mål jag uppnått i stället. Mål som på ett sitt sätt är en större utmaning att uppfylla än genom att springa.
Det är stora livsval jag gjort. Det är många sömnlösa nätter, diskussioner och tankar som snurrat innan vågat språnget att satsa helhjärtat på Team Nordic Trail och att bygga verksamheten i Finland.
Nu lever jag min dröm och efter ett tufft 2018 är jag mer än redo för 2019.
Jag livnär mej på min löpning nu och min kropp är tillbaka där jag vill ha den.
Tack 2018. Du var en sjuhelsikes lärdom. 2019 - Nu kör vi.
LOPPEN 2018
Trans Gran Canaria
MIUT DNF
NUTS Karhunkierros
Ultra Trail Verbier DNS
NUTS Ylläs Pallas DNF
ÖVRIG LÖPNING
Tour Mont Blanc, 180 km 11 000 hm
Jämtlandstriangeln
Atlasbergen och Marocko, 120 km, 7000 hm
Fjällöpning i både Finland och Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar