Tveksamma och klena timmar på NUTS Pallas 134 kilometer UTWT Discovery Race.

Det är smått otroligt att man överhuvudtaget lyckas ta sej igenom ett lopp på 134 kilometer och 4100 höjdmeter när motivationen till att starta är lika med noll. När hela kroppen säger "jag vill inte" och alla tankar bara snurrar kring en solig strand med lekande barn. . 
Motvilligt har jag satt mej ensam i bilen, rafsat ihop lite löpgrejer och kört upp till Äkäslompolo, en tur på nästan 600 kilometer.
Starten för loppet sker på fredag kväll. Så sent som på tisdag, alltså tre dagar innan mejlade jag arrangörerna för att kolla i fall jag fick byta sträcka från 55km till 134km. Visst, det går fint, var svaret och jag hade således tre hela dagar på mej att ladda och förbereda mej. Det blev som det blev. Mest inget alls av den uppladdningen och sent på torsdag eftermiddag gjorde jag så ett ryck och fick allt med i bilen och satte iväg. Försökte ladda i bilen med några löppoddar, lite fräck musik...men jag var fruktansvärt lam. 
Hämtade ut min nummerlapp och fick lite info om loppet på fredag morgon. Åkte sen tillbaka till stugan och sov bort eftermiddagen. Två timmar innan start klev jag upp, kokade kaffe och bytte till löpmundering. Löpshorts eller långbyxa? Tror jag kör på löpshorts. Packar min löpväst med det mest nödvändiga, fyller två softflaskor med Cola och går sen ut till bilen. På trappan ångrar jag mej. Det får bli långbyxor ut på fjället. Rusar in igen och byter om. Nya tag. Kommer mej så äntligen iväg till starten. 
Framme vid Ylläs träffar jag min Team Nordic Trail kompis Pasi som också ska springa 134 kilometer från Ylläs till Hetta under det kommande dygnet. Han är lugn som en filbunke och vi konstaterar som vanligt att detta är galenskap, men trots allt ändå lite kul. 
Tar mej till startlinjen och väntar på den där häftiga känslan jag brukar få strax innan ett ultralopp, precis då när jag ska få ge mej ut på äventyret och allt bara ligger och väntar på en. Känner ingenting. Hör nedräkningen och fattar till slut  att det är nu jag ska börja springa. Håller mej ganska långt fram i startfältet och flyger upp för Ylläs. Det går förvånansvärt lätt och det är då det slår mej. Om jag kör på nu har jag faktiskt chans att få en bra placering. Jag gnatar på och håller bra tempo i blöjan av loppet. Ligger tvåa eller trea och njuter av fin löpning ner mot Kesänkijärvi, uppför Pirunkuru och vidare mot Kukastunturi och ner mot Saivokierros. 

Miljön och terrängen är bekant och det fina sommarljuset gör att jag får njuta av fina vyer under hela natten. Det är helt magiskt att få springa under midnattssolen och det blir faktiskt helt underbara timmar under natten när vi närmar oss Pallas. Jag lyckas hålla bra tempo ungefär 60 kilometer in i loppet då jag redan passerat många checkpointer och lyckats få i mej lite smått ätbart. Någon chokladbit, lite vatten, men tyvärr ingen Cola. När jag sörplat i mej mina två softflaskor går det upp för mej att det inte serveras Cola under loppet och att jag är tvungen att förlita mej enbart på vatten. Shit, tänker jag. Det kommer aldrig gå. 134 kilometer på bara vatten blir ingen höjdare och efter 60 kilometer känner jag kroppen sakta ner. Finns ingen kraft. Fryser som en liten hund och till på köpet känner jag hur mina tår blir allt mer demolerade av alla stenar, all fuktig mossa och all lera som trängt in i skorna. Tar en burana för att lindra smärtan och kämpar vidare. 

Dom låga tankarna kommer som ett brev på posten. "Jag borde aldrig ställt mej på startlinjen". "Vad var det alla sa, spring inte detta lopp". "Spara dina krafter till UTMB". "Jag borde vara vid sommarstugan och simma med mina barn." 

Jag ville bara hem. Nästa stop var Pallas och då skulle jag ha avverkat drygt 80 km av loppet och jag började tänka att jag kliver av där. Det är inte värt att förstöra fötterna nu. Det är inte värt att gå i mål på en dålig tid och vara helt knäckt. Jag kliver av vid Pallas. Så får det bli. 
Jag gnatade på under morgontimmarna och mina ben vägrade nästan förflytta sej. Tog mej så den sista biten genom mossan och leran fram till Pallas och checkpointen där. 

Temperaturen visade +3 grader och jag frös så jag skakade. Jag var fruktansvärt låg och det enda jag förmådde mej till inne i tältet var att lägga mej ner på gruset. Jag somnade genast. 
Jag kvicknade till efter ungefär 10 minuter och upptäckte att en vänlig själv brett ut en varm filt över mej. Jag låg kvar en stund och pratade med en annan tjej som också bröt loppet där. Jag var helt på det klara med att jag tar bussen tillbaka till Ylläs nu. Finns varken motivation eller krafter att slutföra detta. 
Sen kom Pasi inlöpandes i tältet.
"Kom nu Ida, det är bara 55 kilometer kvar. Vi hinner fast vi går."
"Nej"! skrek min kropp. Men jag tog mej upp. Spydde bakom tältet och klädde på mej alla kläder jag hittade i dropbaggen. Dubbla löptröjor och dubbla skaljackor. Jag hade också packat med extra skor och strumpor. 
Det är första gången jag byter skor halvvägs. Om ett byte skulle ske nångång så var det nu. 
Tog av mej skorna och mina fötter skrek av smärta. Båda strumporna var helt blodiga framme vid tårna och jag slet av dem utan att titta nämnvärt på hur mina fötter såg ut. På med torra strumpor och nya dojor. Fick i mej två koppar kaffe och lite choklad. Kanske livet återvände lite trots allt. 
Tog rygg på Pasi. Stängde av hjärnan och tog sikte på 55 kilometer till. Klart det går!

Vi gick ofta, men sprang alla utförslöpor och släta partier. Vi pratade på om dittan och dattan och småningom hade vi kommit en bra bit på väg. Det var tur att jag hållit högt tempo i början för tidsmarginalen var god och vi kunde faktiskt ta oss i mål genom att gå. Dagen grydde och så småningom började de löpare som sprang 55 kilometer hinna i fatt oss. Det var många bekanta löpare som ropade och hälsade längs banan och det gav mycket ny energi. Vi skulle klara det trots allt. 

När vi tagit oss upp för den sista stigningen kändes allt plötsligt alldeles självklart igen. Klart jag ska springa här mellan Ylläs och Hetta. Vilken upplevelse. Skit i tiden, jag kommer klara loppet!

Vi sprang på bra nerför Hetta och tog oss ut på en ändlös grusväg som skulle ta oss till upploppet som bestod av 5 kilometer asfaltväg. Vi gnatade på och på slutet spurtade Pasi iväg medan jag haltade mej fram på mina trasiga fötter. Jag korsade mållinjen efter 28 timmar och 55 minuter och slutade trots min miserabla insats som 10:e dam i min åldersklass. 

Än en gång fascineras jag storligen över denna sport. Varför tusan ställer jag mej på startlinjen när motivationen inte finns? Kanske för att jag nånstans innerst inne vet att jag alltid kommer få något vackert att bära med mej. För så blev det. 
Denna gång var det en enkel mening som avgjorde att jag kunde slutföra loppet. Där, när jag låg helt orkeslös under filten kom en medlöpare om sa "kom Ida, det är bara 55 kilometer kvar". Det var bara det som behövdes. En liten push och en löpkompis som hjälper en ända in i mål. Oftast tävlar man mot varandra inom idrotten, inom ultralöpning är det fullt möjligt att tävla med varandra, att hjälpas åt, att veta att nån finns där. I tidigare lopp har jag hjälpt andra att komma vidare, denna gång var det min tur att bli hjälpt. Kanske det var det som var målet denna gång. Det var fint att se att nån finns där när det behövs som allra mest. Tack Pasi! We did it!