UTMB - drömmen som får leva kvar.

Det har nu gått en vecka sedan jag virade in mej i värmefilten i en skogsglänta utanför Champex Lac, lade mej ner för att vila och tänkte, fan, det här går inte. Jag ger upp.
Då hade jag drygt 130 kilometer i benen och hade harvat mej uppför 8000 höjdmeter berg och också ner för 8000 höjdmeter berg i mitt försök att ta mej runt Mont Blanc massiven under ultraloppet Ultra Trail Mont Blanc. 
För ungefär ett år sedan gav jag mej in tanken på att försöka knipa en plats i UTMB 2017, vilket inte är alldeles enkelt. Men jag har sprungit lopp efter lopp för att få ihop mina ITRA poäng som krävs för att få delta i utlottningen av en startplats och på bara tre år har jag gjort en resa från att ha sprungit mitt första traillopp på Höga Kusten som var ynka 43 km långt till att numera inte ha några problem med att springa en bra bit över 100 km och dessutom avverka 6000-8000 höjdmeter längs vägen. Man kan väl lugnt konstatera att jag blivit biten av en slags ultrafluga och att jag har hittat en stor passion som jag hoppas kunna få leva för länge än.

Ungefär så kan jag sammanfatta känslan efter att ha ältat, funderat och pratat sönder mina nära och kära om det som hände under UTMB. Mitt drömlopp. Mitt stora mål. Det lopp där jag blev sittandes på en sten, väldigt nöjd över livet och universums varande trots allt. 
Redan vid starten i Chamonix på fredag kväll kl 18.30 var känslan kanske inte riktigt hundra. Jag märkte att jag drog mej för att ställa mej i startfållan, tog en sista latte, bara ett sista toabesök, bara en liten titt här och kolla lite där vilket ledde till att jag hamnade väldigt långt bak i startfältet. Jag såg inte så mycket av själva starten där i folkhavet där jag stod och den magiska känslan jag föreställt mej ha kom aldrig. Visst var det en stor upplevelse, men jag hade lika gärna kunnat stå i publikmassan. Så kändes det. 
Okej, det var bara att peppa med positiva tankar. Jag hade hela min familj på plats och även min far hade flugit ner för att följa loppet på plats. Deras närvaro skulle bära långt. Det visste jag. Bara att tuta och köra nu. 
Dom första 8 kilometrarna flög fram av bara farten. Det var fullt med folk längs banan och jag slog följe med ett gäng Team Nordic Traillöpare från Sverige och vi gnatade på.

Kroppen kändes lätt och med ens var jag inne i loppet. Hade varit lite fundersam över dom två första checkpointerna och att tidsbarriärerna där var ganska knappa. Jag hade ändå hyfsad fart under dojorna så det visade sej gå alldeles fint att hinna i tid och få in ett bra flyt i löpningen. En bra bit efter Les Contamines började den första riktigt rejäla stigningen på 1200 hm och jag kände mej ganska pigg i benen. Klockan närmade sej midnatt och det hade redan blivit mörkt. Efter några timmars mörkerlöpning fick jag strul med pannlampan och den slocknade helt. Fick stanna och gräva fram min andra lampa för att kunna fortsätta springa. Temperaturen sjönk och kvicksilvret låg väl på sådär -8 grader. Det var ruggigt och kallt med både regn och ganska kraftiga vindbyar. Till min stora fasa märkte jag att ljusskenet från min andra lampa försvagades snabbt i kylan och jag försökte haka på andra löpare och springa i deras ljuskäglor för att se bättre. Det blev svårt att hålla tempo i utförslöpningen ner från Col du Bonhomme och jag tappade tid. Till sist slocknade även min andra lampa och jag fick helt förlita mej till andras ljus. Det var enerverande men jag gjorde mitt yttersta för att inte tappa fokus. Väl nere i Champieux fick jag hjälp med att ladda mitt reservbatteri så att det kunde ladda i väskan under dagen fram till kommande natt då den igen skulle grävas fram. När väl problemet med lampan var löst började mitt nästa. Jag spydde. Plötsligt var jag utan både vätska och energi och jag var totalt tom. Den situationen har jag trots allt varit om många gånger förut. Jag fokuserade på att gryningen snart skulle komma och att det både skulle bli varmare och mera lättköpt och att jag från Coumayeur och framåt skulle ha en fantastiskt fin sträcka att löpa som jag skulle få njuta av inom kort. Jag gnatade på. Drack min cola och försökte hålla humöret uppe. Sprang på hela förmiddagen och visste att i Courmayeur skulle gänget vänta på mej. Jag skulle få lite pepp inför den sista drabbningen och jag skulle få krama om mina barn. Jag kämpade på.

Väl framme vid checkpointen i Courmaeyr började jag känna av att tidsbarriären kröp allt närmare. Jag hade inte haft så mycket marginal sedan strulet med lamporna och med tomt energilager var det svårt att öka tempot mera. Jag sackade efter allt mer. Hela dagen gick tankarna åt till att kalkylera med tid, höjdmetrar och distanser. Skulle jag fixa det? Orkade jag öka? Vågade jag pressa mera? Kom in i en fas då jag blev lite suddig och sömnig och beslöt mej för att unna mej tre minuters sömn invid en lada. Det skulle kanske ge mej mera kraft och energi och få mina tankar att klarna. Jag virade in mej i värmefilten och somnade bums. 
Tre minuter går snabbt. Snoozade en tilläggsminut. 
Sen vara det bara att inse fakta. Jag måste vidare. 
Jag gnatade på, lite piggare än förut. Powernapen hade hjälpt en aning. Bra beslut!

Framme vid sista checkpointen innan den brutala stigningen upp till Grand Col Ferret fick vi veta att förhållandena där uppe var mycket dåliga. -10 grader och snöstorm. Jag stod och spydde utanför tältet då en läkare kom fram till mej för att kolla läget. 
Are you ok? 
I´m fine. ( Vilket galet svar ) 
Ok, come with me.
Jag visste vad som stod på spel. Han tog in mej i tältet och kollade om jag kunde svara på några frågor. Han kollade mina ögon och i fall jag kunde gå ordentligt. Sen frågade han mej rakt på sak i fall jag är beredd att fortsätta även om jag är medveten om de förhållanden som råder. Är jag beredd att offra min hälsa? Jag visade mina många lager av kläder. Sade bryskt: I´m from Finland. I am used to this kind of weather. 
Han skrattade och sa. Ok, go on. Take care. 
Yes. Jag fick fortsätta! 

Med ett litet stygn av rädsla gav jag mej iväg uppför berget. Det var mörkt, isande kallt och det enda som var exponerat för vinden var mina ögon. Annars kröp jag ihop inne i mina skalkläder. Satte höger fot framför den vänstra, upprepade höger, vänster, höger, vänster, fortsätt, fortsätt. Du fixar det. 
Känslan så jag till slut nådde toppen på över 2500 höjdmeter var obeskrivlig. Jag fixade det! Nu är det bara utför, ner mot La Fouly och sen vidare mot Champex Lac. 
Såg till slut ljuset från Checkpointen i La Fouly. Tiden började bli knapp nu, men jag sprang på.
Väl framme blev det bara en kort vila. Försökte äta och dricka, men spydde upp allt igen. Sörplade försiktigt i mej lite cola. Äh, bara att bita ihop och köra. Jag ger på så länge kroppen håller. Det är faktiskt inte långt kvar nu. Om 12 timmar kan man nästan se Chamonix igen. Ge inte upp nu. 
Jag sprang på. Träffade på en annan tjej som var helt övertygad om att hon inte kommer hinna till nästa checkpoint. Jo, vi hinner, försökte jag övertyga henne. Det var lättlöpta kilometrar vi hade framför oss nu. Jag räknade ut att jag hinner bara jag springer på bra under dom flacka partierna. Det får bära eller brista, bara att gnata på. Målet var Champex Lac innan klockan 02.00 den andra natten. 
Mörkret föll och den här gången fungerade pannlampan. Det var mycket asfaltlöpning under denna sträckning och det gick trots allt ganska snabbt att ta sej fram. Det skulle bara vara en sista stigning på slutet innan jag skulle nå Champex Lac och sedan kunna ta mej an den sista slutspurten. 
Sen kom den sista stigningen. 
Mitt i branten satt en tjej och var helt förtvivlad. I cant fint the checkpoint, sa hon. I have called the emergency number. It is not here. 
Jag hade ju sprungit samma sträcka i fjol under CCC så jag visste att checkpointen låg en bit upp och jag hade ett vagt minne av att det var denna checkpoint som var lite lurig. När man trodde man var uppe var det ännu en sista höjd man skulle över innan man var framme. Avgörande höjder som lätt tar en halv timme extra att avverka. Tid som jag inte hade. Nu gällde det verkligen att bara köra. 

Jag struntade i tjejens försök att övertyga mej om att checkpointen inte skulle finnas. Klart den finns. Det är bara att springa på. Jag fortsatte. 
Så snabba höjdmetrar har jag nog aldrig avverkat tidigare. Jag sprang för allt vad tygen höll nu. Jag skulle ta mej till Champex Lac. 
Jag kollade klockan, jag skulle hinna. Jag sprang och sprang och stigningen tycktes aldrig ta slut. Sen hörde jag ljudet från tältet. Jag såg ett ljussken mellan träden och jag rusade fram för att hinna över linjen i tid. Två minuter innan 02.00 var jag framme men där gick det plötligt upp för mej. Jag måste också lämna checkpointen innan kl 02.00. Det orkar jag inte. 
Jag satte mej ner på en bänk och sade några inte så vackra ord. Minst fem personer ur arrangörsstaben kom fram och gav mej en stor kram. Jag hade inte ätit på ett dygn. Jag hade sprungit drygt 130 kilometer i 34 timmar, jag frös som en lite hund och jag hade avverkat 16 000 höjdmeter, såväl upp som ner. Ändå, det enda jag ville var att fortsätta. Viljan fanns, men orken var slut. 
Det är konstigt i det läget hur man trots allt fattar. Nu får du lägga ner. Det går inte. Du har gett ditt allt. 

Jag gick ut och satte mej ensam i mörkret på en sten och virade in mej i värmefilten. Det kändes surt. Men det konstiga var att jag trots allt kände ett stort lugn. Nånstans kändes det rätt att jag inte skulle korsa mållinjen i år. Någonstans var jag helt okej med att höra till den tredjedel löpare som avbröt loppet. Någonstans allra längst in känns det bra. Nu vet jag hur det är. Nu vet jag att jag inte var mogen än. Nu vet jag att jag fortfarande har min dröm vid liv. Allt finns kvar. 

Innan loppet funderade jag en hel del på vad som skall hända sen? Efteråt,
när allt är över, när jag nått mitt stora mål och uppfyllt min dröm. Vad gör jag då?

Kanske den tanken låg och skav.
Kanske något inom mej inte riktigt ville släppa taget än. 
Det finns så mycket mer att springa för. Det finns så mycket mer att fylla tomrummet mellan dröm och verklighet med så jag låter drömmen leva. 
Klart det är målet man vill åt när man ställer sej på startlinjen. Denhär gången kom jag inte riktigt ända fram. Men åtminstone vet jag att målet är inom räckhåll. För startlinjen till UTMB, den finns kvar. 
Det är bara att låta drömmen leva.

Tack till alla er som följt mej på denna 
osannolika galna resa. Tack till Halti och hela det fantastiska teamet där. Tack till VM sport i Jakobstad för support och sponsorering. Tack till Hoka One One 
för världens bästa löpsko. Tack till Project Liv och ett underbart samarbete. Tack Team Nordic Trail för inspiration och träningsglädje. Tack till min familj som står ut med allt i vått och torrt. Ni lever ett liv snubblandes över löpprylar, sover i bilen för att supporta mej och orkar lyssna på mina analyser och funderingar över lopp och kommande utmaningar. Tack Björn! Du är mitt allt.