27 timmar ultralöpning i Dolomiterna

För första gången i mitt liv står jag på samma startlinje jag gjort tidigare. För första gången i mitt liv ska jag fullfölja ett riktigt tufft och utmanande ultralopp helt på egen hand, utan min man och utan att delta som TeamK. Nu är det bara jag, mina tankar och min prestation mot alla 103 kilometer löpning och alla 14000 höjdmeter som skall avverkas både upp och ner under det närmaste dygnet. För två år sedan avverkade jag Dolomite Extreme Trail på sträckningen 54 kilometer. Nu är sträckan nästan den dubbla.

Inför loppet har jag känt mej lugn. Har jobbat nästan dygnet runt i en månad så att få ge se ut i bergen känns faktisk också lite som en retreat. Ett sätt att ladda. Onåbar, helt ensam i underbart vacker natur. När jag står där och väntar på att nedräkningen skall köra igång fylls jag av den där samma konstiga alldeles overkliga känslan som bara finns just där i skaran bland alla andra galna ultralöpare. Vad gör vi här egentligen? Vad är det som sammanför dessa människor från 15 olika nationer, kvinnor och män, fäder och mödrar, unga och gamla, vältränade och mindre tränade. Vi vill nog alla åt den där samma upplevelsen. Jag mot naturen. En utmanande, äventyrlig resa och alla toppar och dalar vi tillsammans kommer möta under resans gång, både mentalt, fysiskt och geografiskt. Life is complicated, running is simple.

Loppet startar på bästa möjliga tidpunkt enligt mitt tycke. Klockan 19.30 på kvällen då den värsta hettan lagt sej och när vi alla löpare inom kort skall få tända våra pannlampor och tillsammans bilda en vacker slingrande ljusrand som letar sej allt högre upp längs bergsväggen.
Startskottet går och vi är iväg. 
Första fyra kilometrarna går längs en asfaltväg då vi alla bara låter benen rulla i en enda lång utförsbacke. Tempot är högt och just känns den overkliga sträckan 103 kilometer oerhört avlägsen. Ganska snart svänger vi av längs en grusväg som smalnar av allt mer och tillslut är det dags att plocka fram stavarna och påbörja den första riktigt utmanade klättringen. Nu kör vi. Bara att gnata på.

Det blev en natt med oerhört många höjdmeter i benen.
Banprofilen till loppet var ganska brutal och jag var mentalt inställd på att det kommer kännas rejält i benen och att det skulle gälla att fixa klättringen bra i början av loppet så att jag skulle vara någorlunda pigg när vi kommer upp till den vackra och vilda Tiwan path när det ljusnat. 

Min målsättning var att hålla ett tempo på två timmar innan tidsbarriären under hela loppet för att kunna ha lite marginal i fall något oväntat händer. Tänkte mej också att det blir svårt att hålla högre tempo än så eftersom mitt näringsintag är som det är och jag helt enkelt får gå på reserver under hela loppet. Jag var beredd på att köra på Cola och vatten igen. Det har funkat förr, det måste funka nu.
Mycket riktigt klockade jag in på 02.00 vid första tidsstoppet vid Passo Duran. 30 kilometer på sex och en halv timme säger ganska mycket om terrängen och stigningarna. Det kändes redan av att det tagit på ordentligt och ännu var jag inte riktigt inne i loppet och det var svårt att hitta känslan och den där viktiga gnistan. Björn mötte mej där mitt i natten och peppade allt vad han kunde. Han fyllde mina vätskepåsar med både Cola och vatten och styrde sedan bilen till vår hyrda lägenhet i den vackra byn Pianaz. Gissa om längtan var stor till rena sköna lakan och en fluffig kudde.
Det var bara att gilla läget, blicka framåt och ta sikte på två av loppets mest utmanande klättringar. Först en brant topp fram till Malga Grave och sedan en till stigning mot Rif Coldai där både Via Ferrata och klättring på alla fyra var ett måste. 

Det som under natten känts som tungt, motigt och besvärligt vände på en gång när jag befann mej uppe på 2300 meters höjd och solen sakta spred ett magiskt sken över alla berg och fina dalar vart man än såg. Jag var tvungen att stanna och bara ta in allt. Plötsligt var det alldeles självklart att jag idkar denna sport. Var skulle jag annars vara än just här?
Precis som i livet är det dom små magiska stunderna som gör det. Då när bitarna faller på plats och du plötsligt har alla energi i hela världen. Nu var det bara att köra. 

Nästa tidsbarriär var vid Passo Staulanza som också var den checkpoint som var precis halvvägs in i loppet. Jag nådde den stationen prick två timmar innan utsatt tid men jag var fullständigt körd i botten. Energin var låg, jag mådde illa och hade svårt att hålla mej vaken. På vingliga ben tog jag mej in i servicetältet, fick tag i en skål med soppa och ett glas Cola och försökte mej på konststycket att äta. Såg en ledig tältsäng längst inne i ett hörn och tog mej dit för att lägga mej ner...bara en liten stund. Framför mej och bakom mej låg två stora karlar och blev omplåstrade av sina fruar. Jag lade mej mellan dem, tog min löpväst som kudde och lade mej i 90 graders vinkel. 
Fan, tänkte jag. 52 kilometer och 3500 höjdmeter kvar. 
Sov i exakt tre minuter. 
Steg upp och spydde bakom en buske. 
Stängde av allt jag kände och tänkte och fortsatte min löpning. 
Nu gällde det att hinna fram till Rif. Talamini i god tid och att också klara av den allra sista tidsgränsen klockan 19.30.

Som tur var följde en lite lättare bansträckning med mycket utförslöpning och kilometrarna tickade in ganska bra. Det behövdes. Jag gnatade på, drack Cola och försökte hitta tillbaka in i loppet igen. Sakta men säkert vände det och när jag kom till Rif Talamini stod Björn där och väntade på mej igen en gång. Krafterna var tillbaka och nu var det bara att köra. Några tuffa stigningar kvar men jag började sakta känna att jag nog kommer klara detta. Det är bara att hålla ut. Jag nådde Passo Cibiana 17.30 och min tidsplan med att vara två timmar före tidsmarginalen hade funkat perfekt. 
Nu var det bara sista sluttampen på 20 kilometer kvar och till min stora glädje fick jag avsluta loppet tillsammans med en trevlig löptjej från Holland och dom sista timmarna av loppet gick mest åt till att peppa varandra och prata om vår gemensamma kommande strapats UTMB i höst. Så underbart att hitta en god vän i det läget! Vi kommer nog aldrig glömma den sista kampen där i mörkret då stigen bara klättrade högre och högre upp fastän målet var nere i dalen. A neverendig race, konstaterade vi. Det kändes så. Både på gott och ont faktiskt. Fast den där sista timmen strax innan målgång känns som en oändligt lång transportsträcka som aldrig tar slut är det samtidigt då som jag ofta upplever att allt gärna får fortsätta. Känslan av att leva är som störst då. När man ser sitt mål, har avverkat alla berg både uppför och utför. När vägen är målet men man ändå ser fram emot att komma fram. Det är liksom perfekt i den stunden.
Vi sprang in i byn tillsammans och korsade mållinjen på en delad tionde plats. Det var lite girlpower just då. Bara 16 damer av totalt 177 löpare. We did it! 
Tack alla som gör och gjort det möjligt för mej att uppleva detta härliga äventyr ute i bergen ännu en gång. Tack till mina sponsorer Halti och Haltiworld. Tack VMSport och Hoka One One, inte en endaste blåsa under 27 timmar löpning och fötterna mår oförskämt bra! Tack 2XUSuomi. Tack till mina svärföräldrar och mina barn. Tack älskade Björn för att du står där mitt i natten i en avlägsen Alpby och fyller min Hydropac. 
Glöm inte att stöda Project Liv. Din hjälp behövs. 
Jag springer vidare och ser fram emot nya berg och nya härliga utmaningar.
Det är bara att snöra dojorna och ge sej ut!