Tvivel, insikter och möten

Det sket sej igen. 

Hade verkligen gjort allt för att så få som möjligt skulle veta att jag skulle ställa mej på startlinjen till Madeira Islands Ultra Trail. Ville slippa känslan av att folk sitter och följer mej under loppet när det enda jag behöver är att hitta tillbaka till känslan av att det är roligt och meningsfullt att löpa i bergen. En del av friheten har försvunnit i det att fokus ligger på något annat än upplevelsen. Det är helt okej annars, men inte nu när jag söker den där magiska känslan som finns där ute bland bergen. Det är ett unikt möte och där är det bara jag, löpningen, den fantastiska naturen och de storslagna bergen som behöver klicka.

Jag trodde jag hade hittat känslan nu, men det var mycket strul på vägen till start.

Envis som jag är stod jag där ändå. Nånstans är det trots allt ett bevis på att det är det här jag älskar att göra, det är här jag mår som bäst. Det bara inte klickar just nu.

Flög ner ensam utan någon som skulle assistera mej under loppet. Det var första gången jag skulle klara allt helt själv. Redan vid avfärd i Kronoby var flyget försenat över en timme vilket betydde att jag knappt skulle hinna med planet vidare till Frankfurt för att komma mej till Funchal på Madeira. Gaten i Helsingfors hade redan stängt men jag fick spurta genom korridorerna och snälla som de var öppnade de dörrarna för mej så jag hann med. Då slog det mej – shit, min väska.

Har för vana att alltid packa ner dom viktigaste löpgrejerna i handbagaget. Så även nu. Men till loppet utlovades kallt och regnigt och uppe i bergen så det betyder att det behövs en del kläder och även ombyte. Kläder som jag hade i min stora gröna bag som jag checkat in.

I handbagaget hade jag  shorts och en tunn löptröja. Skaljackan var med, även skorna. En buff och ett par handskar fanns också med samt löpvästen och vätskesystemet.

I Frankfurt kom ingen väska på rullbandet och där stod jag. Mycket hade jävlats på vägen redan innan resan och tusan vad motigt det kändes när jag stod och fyllde i blanketterna vart väskan skulle skickas OM den kom fram.

Landade i Funchal och hade bara en sak på programmet innan start. Att sova ut.

Vaknade laddad och redo.

Hade inte så mycket att packa med mej inför loppet. Slängde ner min dunjacka jag hade på mej under resan ner och ett par extra strumpor. Det var min dropbag. Nya stavar lyckades jag köpa vid tältet invid anmälningen så det var kirrat. Annars fick jag köra med det jag hade att tillgå.

Det får bära eller brista, helt enkelt.

Knallade ner till samlingspunkten i Machico därifrån alla löpare skulle transporteras ut med buss till starten i Porto Moniz. I sådana situationer ser man att man inte är ensam att ha blivit totalt hänförd. Pratade med en löpare som kom direkt från flygplatsen efter en lång flight från USA, en annan hade kommit direkt från jobbet i Manchester. Det är ju typ bara över ett dygns löpning med över 7000 höjdmeter som väntar. Lyckost mej som fått sova ut en hel dag.

Är vid gott mod när starten går och jag försöker hänga med ganska långt fram för jag vet att det blir stop en bit längre fram när stigen smalnar av och alla ska hitta sin plats i ledet. Hänger bra med men blir ändå ståendes i ca 15 minuter innan ledet börjar röra på sej. Det är värdefull tid som går åt eftersom marginalen till nästa checkpoint är väldigt knapp. Kroppen känns pigg och jag försöker springa in så mycket tid som möjligt. Har lite tid till godo vid första klockningen men springer vidare direkt. Jag gillar att springa på natten och eftersom starten var klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag kändes det som gjort för mej. Tycker alltid tiden går snabbare i mörkret. Det är bara jag, ljuskäglan och fokus framåt.

Det hade utlovats regn till den första natten av loppet och tusan vad det hällde ner. Det började ungefär fyratiden och vinden tilltog i styrka. Temperaturen föll och låg på ungefär +7 grader. Det var svinkallt.

Att springa i shorts var ingen höjdare. Jag försökte göra allt för att hålla upp tempot och på så vis hålla värmen och rörligheten i skick men jag frös som en liten gris.

Hade klätt på mej allt jag hade med mej och var fast besluten om att inte ge upp. Bara dagen gryr kommer kanske solen fram och torkar upp mej och mina kläder. Tänkte också att det kanske inte var så dumt med dunjackan i dropbagen som väntade vid 60 km. Just nu hade den varit guldvärd trots att jag nog aldrig tidigare packat med dunjacka inför ett lopp.

Timmarna gick och vädret blev inte bättre. Det blåste på rejält uppe på höjderna och jag försökte vända bort ansiktet från regnpisket när jag sprang. Det kunde inte vara långt kvar till nästa checkpint. Där måste jag hitta på något för att få upp värmen. Annars går det illa.

Kände att jag började ha svårt att tänka klart. All fokus låg på att hålla värmen och inte skaka så mycket så det inte gick att springa.

Väl framme vid checkpointen frågade arrangörerna i fall någon var i behov av läkarvård. Nej, tyckte jag. Det gick fint.

Ställde mej vid en pytteliten gasvärmare som fanns inne i tältet för att få en liten värmekälla att förlita mej till. Jag var inte ensam om att vilja stå där. Skakade som ett asplöv och jag kunde inte ens få upp händerna för att få i mej lite varm soppa. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Då slog det mej, värmefilten har jag ju också. Tog fram den och virade den runt mej som en guldfärgad aftondress. Det får duga. Nu kör vi.  

                     

Var fast besluten om att springa upp värmen igen och satte fart under dojorna. Visste också att vinden skulle avta när jag kom ner till dalen igen. Bara att gnata på. Jag skall korsa den där mållinjen om de så ska bära mej hem sen.

Sprang på riktigt bra nu och tog till och med in lite tid igen. Bra, det bådar gott. Där ute började det ljusna och det känns alltid bra när man får se den vackra omgivningen man gnatar omkring i. Hade till och med kunnat äta lite vilket kändes toppen.

Jag var fortfarande kall. Genomvåt och stelfrusen.

När jag kom till Encuemeada satte jag mej ner på en stol för att försöka få i mej lite soppa. Kände mej plötsligt svimfärdig och hela rummet snurrade. En sjukskötare frågade om jag ville lägga mej ner och vila en stund. Egentligen var jag inte trött men filten såg så varm och skön ut så jag kunde inte motstå. Lade mej ner på golvet och ringde min man.

”Jag ligger precis på det ställe där du låg senast vi sprang” Nu ger jag upp.

”Det gör du inte. Upp och spring. Fortsätt nu.”

Steg upp och fortsatte.

Försökte ta in lite tid som jag förlorat där under filten. Det började bli knappt och jag kände hur tankarna började bli allt mer negativa. Benen domnade och jag kände knappt var jag sprang. Mina timmar av hejdlöst skakande av kylan hade tagit rejält med energi och det fanns ingen kraft i stegen längre.

Mina kläder var fortfarande genomblöta och jag hade inget ombyte som väntade i dropbagen. Spelar det egentligen någon roll om jag korsar mållinjen eller inte?

I det läget spelar det ingen roll.

Satte mej på en sten och tog lite bilder.

Jag tänker aldrig mer springa ett bergsultra. Aldrig någonsin. Vad är det här för jävla sport?

Sen kom en fransman som hade skadat höften och vi slog följe ner.

Jag orkade inte ens sura över att jag bröt loppet. Jag ska ju ändå sluta med den här sporten.

Satte mej på en stol där alla som brutit loppet vid Curral das Freiras satt och väntade på transport tillbaka till Machico. Vi var ett 20-tal. Hörde att hälften av dom som startande brutit, mycket på grund av kylan.

Försökte muntra upp en medlöpare som såg helt krossad ut. Hon grät hejdlöst. Det hade varit hennes mål under en så lång tid att klara detta lopp.

Satt och filosoferade en stund över var löpningen hamnar på min prioritetslista. Visst hamnar den ganska högt. Men inte så att jag storgråter över en DNF. Det finaste är ändå att ha dom som säger åk och spring nu, vi hejar på dej. Det känns bra att ha nån att ringa till när man ligger där under filten och bara längtar hem som säger ”upp och spring”.

Ändå ville jag inte ha en lärdom till. Jag hade önskat mej en målgång.

Dagen efter gick jag ner till stranden i Machico för att se på prisutdelningen. Passade på att gratulera Mimmi Kotka till den fantastiska segern på 15 timmar och 15 minuter. Vi pratade en stund och utbytte lite tankar om loppet. Hon sa det bara i förbifarten, men det kom från en vinnare.

”Jamen, herre gud det här är ju bara ett lopp av alla du kommer springa. Så där är det med ultralöpning.”

Sen plingar det till i telefonen och min fantastiska PT Eric Storvall skriver.

”Motgång är en del av idrotten. Det råkar alla ut för som har höga mål. Det är de som har ribban lågt som aldrig har motgångar. Det är också det som gör det extra roligt när det går bra.”

Sån är idrotten.

PS. Jag älskar att springa bergsultra. Säger som min mormor ”det man hatar mest, det älskar man också mest. Har man inga känslor för det betyder det ingenting.”

Keep on running.

TRANS GRAN CANARIA ADVANCED

Det har snart gått en månad sedan vi ställde oss på startlinjen till Trans Gran Canaria Advanced. Ett ultralopp på 64 kilometer och 3200 höjdmeter som jag egentligen bara tänkte springa som ett träningslopp utan större krav eller förväntningar. Året har kickat bra igång med fina pass och jag har haft möjlighet att satsa på min träning på ett helt annat sätt sedan årsskiftet och det har också gett tillbaka ett lugn i min löpning. Jag gör det för att det är kul och fokus ligger igen på att njuta av både träning och att köra lopp. Självklart har jag en del lopp jag satsar lite mer på under säsongen men Trans Gran Canaria såg jag bara som en bonus att få ta del av eftersom jag råkade befinna med på ön när loppet anordnades. Klart man ställer sej på startlinjen. 

 Extra roligt var också att Björn var med och vi kunde köra rundan som TeamK. Lite tumistid i bergen är aldrig fel. Nåja, helt tumis var vi ju inte. Drygt 800 löpare stod på startlinjen till Trans Gran Canaria Advanced så det var en rejäl löpfest och stämningen var på topp redan från start. 

Som vanligt ramlade vi in till löporten ungefär lagom till start så någon vidare uppladdning blev det inte. Vi landade på Gran Canaria på fredag kväll. På lördag morgon 06.00 stod vi löpklädda och redo att bli skjutsade upp till bergen och starten som gick i Artenara. Bara dagen innan hade jag sprungit en löprunda i -22 grader så att stå där i shorts och springa på barmark kändes lite surrealistiskt. Bara minuten innan start yrade vi omkring i den lilla byn för att hitta säkerhetsnålar för att kunna fästa våra nummerlappar...en klassikertabbe som löste sej tack vare en snäll landsman som råkade ha några extra i sin löpväska. 

Nåja, redo för start och vi knallade på i ledet efter bästa förmåga. 

Banprofilen kändes snäll och eftersom starten gick mitt på holmen och målet låg vid havsnivå räknade jag med utförslöpning i 64 km. Det visade sej dock som vanligt att det är en del uppför också. 

Vi körde loppet som ett riktigt njutlopp och jag måste medge att naturen var alldeles bedårande. Jag blev faktiskt väldigt överraskad över hur fin naturen var och vilka otroliga vyer som mötte en i dom avlägsna dalarna dit inga turister når. Temperaturen var lagom och låg på ungefär 20 grader. Solen sken och banan var helt perfekt lagd. Under dagen sprang vi på allt från fina stigar, bulliga stenar, branta passager till tre meter höga vassgångar längs flodbäddar. Det var en oerhört varierad terräng under dagen och det blev verkligen en löpupplevelse jag sent kommer glömma. 

Under sträckan fanns sex checkpointer och dom låg med ganska lagom avstånd på mellan 10-15 kilometer mellan varandra. Loppet ordnades första gången för nästa 20 år sedan och det märktes att allt var genomtänkt och väl planerat. Maten som serverades var utsökt ( för den som kunde äta ) och på den sista kontrollen bjöds på lite grillat och till och med en öl för den som ville fira redan då. Själv fick jag tampas med mina energiproblem som vanligt och inget hölls i mej. Eftersom loppet ändå var relativ kort så var jag lugn och gnatade på. Spydde när jag behövde och drack min cola som jag brukar. 12 timmar funkar galant så, men jag hade önskat att jag kommit över mitt matstrul, men det får jag fortsätta jobba på. Jag kommer fixa det en vacker dag. Det gäller bara att hitta nyckeln till dilemmat. 

Vi hade ingen brådska under vår dag då vi korsade Gran Canaria. Vår dotter råkade fylla år samma dag och vi hade lovat henne och våra killar att de skulle få korsa mållinjen tillsammans med oss. Vi visste också att de inte skulle hinna till målet i Mas Palomas innan kl 21 på kvällen vilket betydde att vi hade 12 timmar på oss. Det passade oss utmärkt och gav oss ytterligare en anledning att verkligen ta detta som ett njutlopp där vi hann ta in både miljöer och stämningar längs banan. 

Trans Gran Canaria Advanced blev verkligen en fantastisk upplevelse och förutom att jag fick ett härligt träningslopp att lägga till min meritlista blev en helt suverän dag ute i bergen på den vackra ön. För dej som är sugen på att testa ett snällt lopp utomlands är detta perfekt. Bra arrangemang, fin natur och en härlig löpfest. Anmälningen till Trans Gran Canaria 2019 är redan öppen. Kika gärna in på deras hemsida. 

NYTT ÅR NYA LOPP - ÄNTLIGEN

Äntligen, äntligen är det snart dags att kicka igång årets Ultraloppssäsong. En säsong som kanske inte blev som jag tänkt mej, men en säsong jag hoppas bli bättre än den jag först var inställd på att ge mej in på. Det kommer bli fina lopp, det kommer vara underbar natur och framför allt kommer jag fokusera på att njuta så mycket det bara går trots att utmaningarna minsann finns där och trots att alla steg inte kommer kännas lätta. 

Har sedan januari tagit hjälp av min PT Eric Storvall som funderat och klurat på upplägg, träningsmängd och att försöka få mej att ligga rätt i träningen. Alltid har jag inte lyckats få till det, men det är fantastiskt roligt att ha en ny dimension av träningen där vi försöker få in mera eftertanke och kvalitet i timmarna som läggs på löpträningen. Redan nu känns det bra. Min kropp är pigg. Jag är pigg. Det är en njutning av löpa. 

Snart bär det av till sydligare breddgrader och på lördag kl 09.00 är det dags att ta sej an Tran Gran Canaria. Loppet ser jag som ett träningslopp på 64 km och all fukos ligger på att njuta av loppet och känna av hur träningsupplägget funkat. Inbillar mej att banan är lätt och förhållandena extremt gynsamma. Säkert inte så smart, men tänker så nu tills motsatsen bevisas. Kanske det blir sega timmar ute på banan. Kanske det blir vansinnigt tungt. Kanske det blir alldeles underbart. På lördag kväll vet jag svaret.

Extra roligt blir  det också att få träffa Hoka One One stallet nere i Las Palmas där vi ska träffas för fotografering. Det kommer bli ett nytt tillskott i livet som ultralöpare. Ett mycket trevligt sådant!

Efter Trans Gran Canaria blir det några veckor träning på hemmaplan innan Madeira Island Ultra med sina 115 km och 7200 höjdmetrar står på tur. Det loppet har jag haft förmånen att få springa tidigare och jag ser fram emot den otoligt fina men tuffa banan. Senast hade det regnat oerhört mycket så det mesta var en lervälling. Denna gång hoppas jag på mera angenäma förhållanden eftersom jag har som mål att göra en liten extra satsning just på Madeira. Det loppet löps den 28.4.

Bilderna från Madeira Island Ultra Trail 2016. Nu är det dags igen. 

I sommar hoppas jag få spendera några veckor i Alperna där jag också kommer passa på att klämma in Ultra Trail Verbier på 111 km och kanske nån liten  höjdmeter.

Det blir faktiskt det enda loppet jag planerat in i Alperna detta år eftersom lotten till UTMB inte gynnade mej denna gång. Det blir alltså att ta fram tålamodspåsen och ställa in siktet på 2019. Med facit på hand är det ganska skönt att få ett år med lite kortare lopp där jag istället får fokusera på träningsupplägg och att jobba med saker jag vill bli bättre på. Eftersom jag mest kört på känsla hittills är det så erhört fascinerande att få grotta ner sej lite och faktiskt fundera över vad jag gör och varför i min löpning. 

Hösten kommer förgyllas av Ben Nevis Ultra i Scotland och det kommer bli oerhört intressant att få se lite nya miljöer och stifta bekantskap med Sky Running serien som pågår just då i samma berg och delvis längs samma bana. Utöver det blir det kanske en del lopp här på hemmaplan som träning. NUTS Karhunkierros, NUTS Ylläs-Pallas och Vuokatti Trailchallenge. Sen blir det åtminstode en Trailresa till Jämtlandstriangeln där jag fungerar som ledare för ett gäng Team Nordic Traillöpare. Springa i berg är det jag älskar. Springa i berg lär jag ska få göra även denna säsong. Underbart! Nu kör vi.

Tack för alla fina upplevelser i löpskor!

Då har dagen kommit då det hör till att blicka tillbaka på året som gott och summera upplevelser och äventyr och knyta ihop säcken så att det nya året kan ta vid.
Egentligen lever jag inte så.
Vill ändå stanna upp och låta tankarna flyga bakåt i tiden. Det har hänt otroligt mycket i mitt löparliv under 2017 och det är först nu jag faktiskt börjar se mej själv som en löpare. En löpare med fokus på att det alltid ska vara glädjefyllt och roligt och att uppleva och njuta längs vägen. Det mottot håller jag hårt fast vid trots att min väg nu kantas av både det ena och det andra när det handlar om löpning och trail.

 

 

Under 2017 hann jag avverka en hel del kilometrar och fokus har till stor del legat på UTMB och på den stora utmaning jag visste att det loppet skulle innebära. Nu i efterhand är det andra lopp som faktiskt gett mej mer och som varit roligare att delta i. Det är det som är fascinerande med sport och med upplevelser idag. Dom mest glimmande pärlorna kan hittas i det mest enkla och genuina. Det behöver sällan vara pampigt eller flashigt för att upplevelsen och löpglädjen ska bli total. Det handlar om att fånga stunden.
Jag inledde tävlingsåret med en träningsrunda längs NUTS Karhunkierros 30 km och slutade som 10:e dam. Veckan efter flög jag ner till Dolomiterna för att springa Dolomite Extreme Trail 103 km och ca 6000 hm och det kom faktiskt att bli årets höjdpunkt. Det var det första riktigt tuffa och utmanande lopp jag sprang helt solo och jag njöt av upplevelsen till 100 procent. Loppet gick över all förväntan och jag var ute på banan i 27 timmar vilket gav mej en 11:e plats. Mitt fina pris bestående av ostar och olika viner donerades till mannen på biluthyrningen och jag försökte förklara efter bästa förmåga att jag slitit en del för det kulinariska matpaketet och att det skulle ätas med andakt. Jag är tveksam till att han förstått HUR mycket jag kämpat...men glad blev han.
Under sommaren passade jag också på att springa NUTS Ylläs-Pallas 134 km där jag kom i mål som 17:e dam efter en urusel insats där jag var i botten både mentalt och fysiskt. Hade det inte varit för min Team Nordic Trail kompis Pasi Rinne skulle jag ligga kvar där ute i mossan än. Tack Pasi för att du peppade och drog mej i mål!
Den 1:a september var det så dags att ta mej an utmaningen Ultra Trail Mont Blanc där jag skulle springa 171 km runt bergsmassivet Mont Blanc under två dygn. Målbilden var klar, jag skulle ta mej hela varvet runt tillbaka till Chamonix. Men redan vid start var jag loj och ganska trög så fastän jag vet att jag är seg som tusan fanns den slutgiltiga motivationen inte där. Med lite perspektiv förstår jag varför.
Jag var nog inte redo mentalt. Allt hade gått så fort. Jag hade ökat träningsmängden rejält, det hade skrivits och pratats och laddats i medierna och nånstans på vägen hade jag tappat den där sista gnistan som är bara min. Nu har jag den och jag kommer igen. UTMB finns kvar och lotten inför 2018 är redan inne. På det stora hela blev det ändå en fantastisk upplevelse, inte minst för min familj där mina barn övernattade i bilen i någon liten avlägsen alpby för att heja på mamma. Min familj stod ute i snöstormen och gav mej high five fast jag knapps kunde urskilja dem i min trötthet och utmattning. De var där och kramade mej när jag inte kom i mål och min yngsta son tyckte att det räckte mer än väl att springa 130 km och 8000 höjdmeter. Det hade han i och för sej rätt i, fast gärna hade jag orkat 171 och 10 000 höjdmeter. Jag ger mej inte.
Vid sidan om min egen löpning har jag också haft den stora glädjen att få ansvara för utvecklingen av Team Nordic Trail Finland och bara för några dagar sedan fick TNT och Miranda Kvist utmärkelsen Årets Prestation i Sverige. Bara på några månader har vi lyckats locka ett 100-tal löpare ut i skogarna och det känns fantastiskt att få dela alla träningspass och löpupplevelser med så många människor i Team Nordic Trail. Vi kommer fortsätta att jobba upp Trailcommunityn under 2018 och nya uppstarter kommer äga rum runtom i Finland. Det är så underbart roligt att få vara med och bygga Team Nordic Trail och jag vet att vi gör skillnad. Trail är mer än bara löpning, det är upplevelser, gemenskap och äventyr. Det är det vi skapar tillsammans.

Sist men inte minst är 2017 året då jag för första gången i mitt 38-åriga liv kan titulera mej sponsorerad löpare. Det är stort för mej och jag är så oerhört tacksam över att få springa för både Halti och Hoka One One. Två brand jag understöder och lyfter fram av hela mitt hjärta. Genom både Halti och Hoka har jag fått många nya löpvänner och bekantskaper och det öppnar dörrar till en helt ny värld där jag också får lite insyn i produktutveckling och marknadsföring vilket intresserar mej enormt. Jag ser fram emot nya möten och nya fina löpprylar att få testa under 2018. Ett stort tack till er för att ni stöder mej och min löpning!
2017 blev ett bra år. Ett år då allt hände och löpningen tog över mitt liv på många fler plan är bara längs stigarna i skogen och uppe i bergen. Vad kan möjligtvis vara bättre än det? Trail är upplevelser, gemenskap och äventyr. Klart livet skall fyllas med det!
Gott nytt år till er alla!
 



 

HÖSTTRAIL I VACKRA LOFOTEN

Lofoten i Nordvästra Norge med sina mäktiga berg, djupa fjordar och underbara natur är ett trailmecka som saknar motstycke. Bara från staden Svolver kan du i princip springa åt vilket håll som helst och träffa på en stig som för dej upp i bergen längs vackra leder som bjuder en magnifik utsikt som belöning när du sprungit hela vägen upp. 

Under en vecka i oktober nötte jag så många stigar jag hann både genom vandring och traillöpning samt även något vertikalt ryck uppför några berg sena kvällar i pannlampans sken. I Lofoten finns allt. Lätta nybörjarleder där höjdskillnaderna inte är så stora samtidigt som det finns riktigt utmanande berg som bjuder på teknisk löpning, branta stigningar och löpning längs kammar uppe på hisnande höjder. 

Från Svolver gav jag mej ut på två mindre ganska lätta turer. Den första ledde upp till Tjeldbergtrinden i dagsljus medan den andra blev en mera äventyrlig variant då jag ensam i pannlamsskenet letade mej uppå längs regniga och leriga stigar upp mot Svolvergeita. Under mörka sena kvällar när regnet duggar tätt är känslan av Ultraloppsnätterna extra påtaglig och jag njuter alltid lite extra av att tänja den mentala gränsen när jag springer helt ensam. Det är något man bör ha med sej inför loppen som räcker flera dygn och det är så skönt att faktiskt få möjlighet att träna de situationerna uppe i riktiga berg också. Det är man inte precis bortskämd med i Österbotten.

En annan minnesvärd tur jag företog mej var längs turiststigen ut till Kvalvika. En måndag i Oktober var det folktomt och det var underbart vackert och storslaget att komma ut till havet och bara ta in den fina naturen. Från stranden fanns sedan möjlighet att springa vidare upp Ryten ( 543 möh ) där utsikten över stranden är formidabel. 

En rolig löputmaning som rekommenderas är att köra en Vertikal upp till Reinebringen med start från den lilla byn Reine. Stigen upp till Reinebringen är för tillfället ställvis i mycket dåligt skick och som bäst håller Sherpas från Nepal på att stenlägga delar av den för att skona naturen från slitningar. Under min pannlampsrunda upp för branten var det mest lera och vatten jag tog mej genom och ibland var det bara att trotsa kylan och klättra upp genom vattenfall och fjällbäckar för att överhuvutaget få fäste. Utför var det bara att slira sej ner efter bästa förmåga. 

Löpkläderna jag bar under det Vertikala äventyret lär aldrig bli rena mer, men det var så värt det. Ett härligt, galet minne och till på köpet bra och rolig träning. 

Listan på fina löpturer kan göras hur lång som helst och detta var bara ett axplock av den mängd stigar som ligger där och väntar.

För att läsa in sej på turer och stigar samt få lite koll på svårigehtsgraden av de olika stigningarna rekommenderas boken Lofoten 60 flotte turer i värdens vackraste öyrike. 

Söker du härliga lättillgängliga löpupplevelser är Lofoten ett säkert kort. Där ligger allt på en bricka. Bara att snöra dojorna, sikta upp mot bergen och njuta av turen!

UTMB - drömmen som får leva kvar.

Det har nu gått en vecka sedan jag virade in mej i värmefilten i en skogsglänta utanför Champex Lac, lade mej ner för att vila och tänkte, fan, det här går inte. Jag ger upp.
Då hade jag drygt 130 kilometer i benen och hade harvat mej uppför 8000 höjdmeter berg och också ner för 8000 höjdmeter berg i mitt försök att ta mej runt Mont Blanc massiven under ultraloppet Ultra Trail Mont Blanc. 
För ungefär ett år sedan gav jag mej in tanken på att försöka knipa en plats i UTMB 2017, vilket inte är alldeles enkelt. Men jag har sprungit lopp efter lopp för att få ihop mina ITRA poäng som krävs för att få delta i utlottningen av en startplats och på bara tre år har jag gjort en resa från att ha sprungit mitt första traillopp på Höga Kusten som var ynka 43 km långt till att numera inte ha några problem med att springa en bra bit över 100 km och dessutom avverka 6000-8000 höjdmeter längs vägen. Man kan väl lugnt konstatera att jag blivit biten av en slags ultrafluga och att jag har hittat en stor passion som jag hoppas kunna få leva för länge än.

Ungefär så kan jag sammanfatta känslan efter att ha ältat, funderat och pratat sönder mina nära och kära om det som hände under UTMB. Mitt drömlopp. Mitt stora mål. Det lopp där jag blev sittandes på en sten, väldigt nöjd över livet och universums varande trots allt. 
Redan vid starten i Chamonix på fredag kväll kl 18.30 var känslan kanske inte riktigt hundra. Jag märkte att jag drog mej för att ställa mej i startfållan, tog en sista latte, bara ett sista toabesök, bara en liten titt här och kolla lite där vilket ledde till att jag hamnade väldigt långt bak i startfältet. Jag såg inte så mycket av själva starten där i folkhavet där jag stod och den magiska känslan jag föreställt mej ha kom aldrig. Visst var det en stor upplevelse, men jag hade lika gärna kunnat stå i publikmassan. Så kändes det. 
Okej, det var bara att peppa med positiva tankar. Jag hade hela min familj på plats och även min far hade flugit ner för att följa loppet på plats. Deras närvaro skulle bära långt. Det visste jag. Bara att tuta och köra nu. 
Dom första 8 kilometrarna flög fram av bara farten. Det var fullt med folk längs banan och jag slog följe med ett gäng Team Nordic Traillöpare från Sverige och vi gnatade på.

Kroppen kändes lätt och med ens var jag inne i loppet. Hade varit lite fundersam över dom två första checkpointerna och att tidsbarriärerna där var ganska knappa. Jag hade ändå hyfsad fart under dojorna så det visade sej gå alldeles fint att hinna i tid och få in ett bra flyt i löpningen. En bra bit efter Les Contamines började den första riktigt rejäla stigningen på 1200 hm och jag kände mej ganska pigg i benen. Klockan närmade sej midnatt och det hade redan blivit mörkt. Efter några timmars mörkerlöpning fick jag strul med pannlampan och den slocknade helt. Fick stanna och gräva fram min andra lampa för att kunna fortsätta springa. Temperaturen sjönk och kvicksilvret låg väl på sådär -8 grader. Det var ruggigt och kallt med både regn och ganska kraftiga vindbyar. Till min stora fasa märkte jag att ljusskenet från min andra lampa försvagades snabbt i kylan och jag försökte haka på andra löpare och springa i deras ljuskäglor för att se bättre. Det blev svårt att hålla tempo i utförslöpningen ner från Col du Bonhomme och jag tappade tid. Till sist slocknade även min andra lampa och jag fick helt förlita mej till andras ljus. Det var enerverande men jag gjorde mitt yttersta för att inte tappa fokus. Väl nere i Champieux fick jag hjälp med att ladda mitt reservbatteri så att det kunde ladda i väskan under dagen fram till kommande natt då den igen skulle grävas fram. När väl problemet med lampan var löst började mitt nästa. Jag spydde. Plötsligt var jag utan både vätska och energi och jag var totalt tom. Den situationen har jag trots allt varit om många gånger förut. Jag fokuserade på att gryningen snart skulle komma och att det både skulle bli varmare och mera lättköpt och att jag från Coumayeur och framåt skulle ha en fantastiskt fin sträcka att löpa som jag skulle få njuta av inom kort. Jag gnatade på. Drack min cola och försökte hålla humöret uppe. Sprang på hela förmiddagen och visste att i Courmayeur skulle gänget vänta på mej. Jag skulle få lite pepp inför den sista drabbningen och jag skulle få krama om mina barn. Jag kämpade på.

Väl framme vid checkpointen i Courmaeyr började jag känna av att tidsbarriären kröp allt närmare. Jag hade inte haft så mycket marginal sedan strulet med lamporna och med tomt energilager var det svårt att öka tempot mera. Jag sackade efter allt mer. Hela dagen gick tankarna åt till att kalkylera med tid, höjdmetrar och distanser. Skulle jag fixa det? Orkade jag öka? Vågade jag pressa mera? Kom in i en fas då jag blev lite suddig och sömnig och beslöt mej för att unna mej tre minuters sömn invid en lada. Det skulle kanske ge mej mera kraft och energi och få mina tankar att klarna. Jag virade in mej i värmefilten och somnade bums. 
Tre minuter går snabbt. Snoozade en tilläggsminut. 
Sen vara det bara att inse fakta. Jag måste vidare. 
Jag gnatade på, lite piggare än förut. Powernapen hade hjälpt en aning. Bra beslut!

Framme vid sista checkpointen innan den brutala stigningen upp till Grand Col Ferret fick vi veta att förhållandena där uppe var mycket dåliga. -10 grader och snöstorm. Jag stod och spydde utanför tältet då en läkare kom fram till mej för att kolla läget. 
Are you ok? 
I´m fine. ( Vilket galet svar ) 
Ok, come with me.
Jag visste vad som stod på spel. Han tog in mej i tältet och kollade om jag kunde svara på några frågor. Han kollade mina ögon och i fall jag kunde gå ordentligt. Sen frågade han mej rakt på sak i fall jag är beredd att fortsätta även om jag är medveten om de förhållanden som råder. Är jag beredd att offra min hälsa? Jag visade mina många lager av kläder. Sade bryskt: I´m from Finland. I am used to this kind of weather. 
Han skrattade och sa. Ok, go on. Take care. 
Yes. Jag fick fortsätta! 

Med ett litet stygn av rädsla gav jag mej iväg uppför berget. Det var mörkt, isande kallt och det enda som var exponerat för vinden var mina ögon. Annars kröp jag ihop inne i mina skalkläder. Satte höger fot framför den vänstra, upprepade höger, vänster, höger, vänster, fortsätt, fortsätt. Du fixar det. 
Känslan så jag till slut nådde toppen på över 2500 höjdmeter var obeskrivlig. Jag fixade det! Nu är det bara utför, ner mot La Fouly och sen vidare mot Champex Lac. 
Såg till slut ljuset från Checkpointen i La Fouly. Tiden började bli knapp nu, men jag sprang på.
Väl framme blev det bara en kort vila. Försökte äta och dricka, men spydde upp allt igen. Sörplade försiktigt i mej lite cola. Äh, bara att bita ihop och köra. Jag ger på så länge kroppen håller. Det är faktiskt inte långt kvar nu. Om 12 timmar kan man nästan se Chamonix igen. Ge inte upp nu. 
Jag sprang på. Träffade på en annan tjej som var helt övertygad om att hon inte kommer hinna till nästa checkpoint. Jo, vi hinner, försökte jag övertyga henne. Det var lättlöpta kilometrar vi hade framför oss nu. Jag räknade ut att jag hinner bara jag springer på bra under dom flacka partierna. Det får bära eller brista, bara att gnata på. Målet var Champex Lac innan klockan 02.00 den andra natten. 
Mörkret föll och den här gången fungerade pannlampan. Det var mycket asfaltlöpning under denna sträckning och det gick trots allt ganska snabbt att ta sej fram. Det skulle bara vara en sista stigning på slutet innan jag skulle nå Champex Lac och sedan kunna ta mej an den sista slutspurten. 
Sen kom den sista stigningen. 
Mitt i branten satt en tjej och var helt förtvivlad. I cant fint the checkpoint, sa hon. I have called the emergency number. It is not here. 
Jag hade ju sprungit samma sträcka i fjol under CCC så jag visste att checkpointen låg en bit upp och jag hade ett vagt minne av att det var denna checkpoint som var lite lurig. När man trodde man var uppe var det ännu en sista höjd man skulle över innan man var framme. Avgörande höjder som lätt tar en halv timme extra att avverka. Tid som jag inte hade. Nu gällde det verkligen att bara köra. 

Jag struntade i tjejens försök att övertyga mej om att checkpointen inte skulle finnas. Klart den finns. Det är bara att springa på. Jag fortsatte. 
Så snabba höjdmetrar har jag nog aldrig avverkat tidigare. Jag sprang för allt vad tygen höll nu. Jag skulle ta mej till Champex Lac. 
Jag kollade klockan, jag skulle hinna. Jag sprang och sprang och stigningen tycktes aldrig ta slut. Sen hörde jag ljudet från tältet. Jag såg ett ljussken mellan träden och jag rusade fram för att hinna över linjen i tid. Två minuter innan 02.00 var jag framme men där gick det plötligt upp för mej. Jag måste också lämna checkpointen innan kl 02.00. Det orkar jag inte. 
Jag satte mej ner på en bänk och sade några inte så vackra ord. Minst fem personer ur arrangörsstaben kom fram och gav mej en stor kram. Jag hade inte ätit på ett dygn. Jag hade sprungit drygt 130 kilometer i 34 timmar, jag frös som en lite hund och jag hade avverkat 16 000 höjdmeter, såväl upp som ner. Ändå, det enda jag ville var att fortsätta. Viljan fanns, men orken var slut. 
Det är konstigt i det läget hur man trots allt fattar. Nu får du lägga ner. Det går inte. Du har gett ditt allt. 

Jag gick ut och satte mej ensam i mörkret på en sten och virade in mej i värmefilten. Det kändes surt. Men det konstiga var att jag trots allt kände ett stort lugn. Nånstans kändes det rätt att jag inte skulle korsa mållinjen i år. Någonstans var jag helt okej med att höra till den tredjedel löpare som avbröt loppet. Någonstans allra längst in känns det bra. Nu vet jag hur det är. Nu vet jag att jag inte var mogen än. Nu vet jag att jag fortfarande har min dröm vid liv. Allt finns kvar. 

Innan loppet funderade jag en hel del på vad som skall hända sen? Efteråt,
när allt är över, när jag nått mitt stora mål och uppfyllt min dröm. Vad gör jag då?

Kanske den tanken låg och skav.
Kanske något inom mej inte riktigt ville släppa taget än. 
Det finns så mycket mer att springa för. Det finns så mycket mer att fylla tomrummet mellan dröm och verklighet med så jag låter drömmen leva. 
Klart det är målet man vill åt när man ställer sej på startlinjen. Denhär gången kom jag inte riktigt ända fram. Men åtminstone vet jag att målet är inom räckhåll. För startlinjen till UTMB, den finns kvar. 
Det är bara att låta drömmen leva.

Tack till alla er som följt mej på denna 
osannolika galna resa. Tack till Halti och hela det fantastiska teamet där. Tack till VM sport i Jakobstad för support och sponsorering. Tack till Hoka One One 
för världens bästa löpsko. Tack till Project Liv och ett underbart samarbete. Tack Team Nordic Trail för inspiration och träningsglädje. Tack till min familj som står ut med allt i vått och torrt. Ni lever ett liv snubblandes över löpprylar, sover i bilen för att supporta mej och orkar lyssna på mina analyser och funderingar över lopp och kommande utmaningar. Tack Björn! Du är mitt allt. 

Tveksamma och klena timmar på NUTS Pallas 134 kilometer UTWT Discovery Race.

Det är smått otroligt att man överhuvudtaget lyckas ta sej igenom ett lopp på 134 kilometer och 4100 höjdmeter när motivationen till att starta är lika med noll. När hela kroppen säger "jag vill inte" och alla tankar bara snurrar kring en solig strand med lekande barn. . 
Motvilligt har jag satt mej ensam i bilen, rafsat ihop lite löpgrejer och kört upp till Äkäslompolo, en tur på nästan 600 kilometer.
Starten för loppet sker på fredag kväll. Så sent som på tisdag, alltså tre dagar innan mejlade jag arrangörerna för att kolla i fall jag fick byta sträcka från 55km till 134km. Visst, det går fint, var svaret och jag hade således tre hela dagar på mej att ladda och förbereda mej. Det blev som det blev. Mest inget alls av den uppladdningen och sent på torsdag eftermiddag gjorde jag så ett ryck och fick allt med i bilen och satte iväg. Försökte ladda i bilen med några löppoddar, lite fräck musik...men jag var fruktansvärt lam. 
Hämtade ut min nummerlapp och fick lite info om loppet på fredag morgon. Åkte sen tillbaka till stugan och sov bort eftermiddagen. Två timmar innan start klev jag upp, kokade kaffe och bytte till löpmundering. Löpshorts eller långbyxa? Tror jag kör på löpshorts. Packar min löpväst med det mest nödvändiga, fyller två softflaskor med Cola och går sen ut till bilen. På trappan ångrar jag mej. Det får bli långbyxor ut på fjället. Rusar in igen och byter om. Nya tag. Kommer mej så äntligen iväg till starten. 
Framme vid Ylläs träffar jag min Team Nordic Trail kompis Pasi som också ska springa 134 kilometer från Ylläs till Hetta under det kommande dygnet. Han är lugn som en filbunke och vi konstaterar som vanligt att detta är galenskap, men trots allt ändå lite kul. 
Tar mej till startlinjen och väntar på den där häftiga känslan jag brukar få strax innan ett ultralopp, precis då när jag ska få ge mej ut på äventyret och allt bara ligger och väntar på en. Känner ingenting. Hör nedräkningen och fattar till slut  att det är nu jag ska börja springa. Håller mej ganska långt fram i startfältet och flyger upp för Ylläs. Det går förvånansvärt lätt och det är då det slår mej. Om jag kör på nu har jag faktiskt chans att få en bra placering. Jag gnatar på och håller bra tempo i blöjan av loppet. Ligger tvåa eller trea och njuter av fin löpning ner mot Kesänkijärvi, uppför Pirunkuru och vidare mot Kukastunturi och ner mot Saivokierros. 

Miljön och terrängen är bekant och det fina sommarljuset gör att jag får njuta av fina vyer under hela natten. Det är helt magiskt att få springa under midnattssolen och det blir faktiskt helt underbara timmar under natten när vi närmar oss Pallas. Jag lyckas hålla bra tempo ungefär 60 kilometer in i loppet då jag redan passerat många checkpointer och lyckats få i mej lite smått ätbart. Någon chokladbit, lite vatten, men tyvärr ingen Cola. När jag sörplat i mej mina två softflaskor går det upp för mej att det inte serveras Cola under loppet och att jag är tvungen att förlita mej enbart på vatten. Shit, tänker jag. Det kommer aldrig gå. 134 kilometer på bara vatten blir ingen höjdare och efter 60 kilometer känner jag kroppen sakta ner. Finns ingen kraft. Fryser som en liten hund och till på köpet känner jag hur mina tår blir allt mer demolerade av alla stenar, all fuktig mossa och all lera som trängt in i skorna. Tar en burana för att lindra smärtan och kämpar vidare. 

Dom låga tankarna kommer som ett brev på posten. "Jag borde aldrig ställt mej på startlinjen". "Vad var det alla sa, spring inte detta lopp". "Spara dina krafter till UTMB". "Jag borde vara vid sommarstugan och simma med mina barn." 

Jag ville bara hem. Nästa stop var Pallas och då skulle jag ha avverkat drygt 80 km av loppet och jag började tänka att jag kliver av där. Det är inte värt att förstöra fötterna nu. Det är inte värt att gå i mål på en dålig tid och vara helt knäckt. Jag kliver av vid Pallas. Så får det bli. 
Jag gnatade på under morgontimmarna och mina ben vägrade nästan förflytta sej. Tog mej så den sista biten genom mossan och leran fram till Pallas och checkpointen där. 

Temperaturen visade +3 grader och jag frös så jag skakade. Jag var fruktansvärt låg och det enda jag förmådde mej till inne i tältet var att lägga mej ner på gruset. Jag somnade genast. 
Jag kvicknade till efter ungefär 10 minuter och upptäckte att en vänlig själv brett ut en varm filt över mej. Jag låg kvar en stund och pratade med en annan tjej som också bröt loppet där. Jag var helt på det klara med att jag tar bussen tillbaka till Ylläs nu. Finns varken motivation eller krafter att slutföra detta. 
Sen kom Pasi inlöpandes i tältet.
"Kom nu Ida, det är bara 55 kilometer kvar. Vi hinner fast vi går."
"Nej"! skrek min kropp. Men jag tog mej upp. Spydde bakom tältet och klädde på mej alla kläder jag hittade i dropbaggen. Dubbla löptröjor och dubbla skaljackor. Jag hade också packat med extra skor och strumpor. 
Det är första gången jag byter skor halvvägs. Om ett byte skulle ske nångång så var det nu. 
Tog av mej skorna och mina fötter skrek av smärta. Båda strumporna var helt blodiga framme vid tårna och jag slet av dem utan att titta nämnvärt på hur mina fötter såg ut. På med torra strumpor och nya dojor. Fick i mej två koppar kaffe och lite choklad. Kanske livet återvände lite trots allt. 
Tog rygg på Pasi. Stängde av hjärnan och tog sikte på 55 kilometer till. Klart det går!

Vi gick ofta, men sprang alla utförslöpor och släta partier. Vi pratade på om dittan och dattan och småningom hade vi kommit en bra bit på väg. Det var tur att jag hållit högt tempo i början för tidsmarginalen var god och vi kunde faktiskt ta oss i mål genom att gå. Dagen grydde och så småningom började de löpare som sprang 55 kilometer hinna i fatt oss. Det var många bekanta löpare som ropade och hälsade längs banan och det gav mycket ny energi. Vi skulle klara det trots allt. 

När vi tagit oss upp för den sista stigningen kändes allt plötsligt alldeles självklart igen. Klart jag ska springa här mellan Ylläs och Hetta. Vilken upplevelse. Skit i tiden, jag kommer klara loppet!

Vi sprang på bra nerför Hetta och tog oss ut på en ändlös grusväg som skulle ta oss till upploppet som bestod av 5 kilometer asfaltväg. Vi gnatade på och på slutet spurtade Pasi iväg medan jag haltade mej fram på mina trasiga fötter. Jag korsade mållinjen efter 28 timmar och 55 minuter och slutade trots min miserabla insats som 10:e dam i min åldersklass. 

Än en gång fascineras jag storligen över denna sport. Varför tusan ställer jag mej på startlinjen när motivationen inte finns? Kanske för att jag nånstans innerst inne vet att jag alltid kommer få något vackert att bära med mej. För så blev det. 
Denna gång var det en enkel mening som avgjorde att jag kunde slutföra loppet. Där, när jag låg helt orkeslös under filten kom en medlöpare om sa "kom Ida, det är bara 55 kilometer kvar". Det var bara det som behövdes. En liten push och en löpkompis som hjälper en ända in i mål. Oftast tävlar man mot varandra inom idrotten, inom ultralöpning är det fullt möjligt att tävla med varandra, att hjälpas åt, att veta att nån finns där. I tidigare lopp har jag hjälpt andra att komma vidare, denna gång var det min tur att bli hjälpt. Kanske det var det som var målet denna gång. Det var fint att se att nån finns där när det behövs som allra mest. Tack Pasi! We did it!