VÄLKOMMEN PÅ INSPIRATIONSKVÄLL OM TRAILLÖPNING!

TeamK fortsätter sina föreläsningar om traillöpning under hösten och först ut är en inspirationskväll som hålls i Solf den 10.8 kl 18.00. Varmt välkomna!

TEAM K:S INSAMLING TILL FÖRMÅN FÖR PROJEKT LIV.

Ett stort och innerligt tack till alla er som valde att stöda Projekt Liv genom vår Ultraloppssatsning under The North Face Lavaredo Ultra Trail.
Totalt inbringade insamlingen 600 euro och hela summan går oavkortat till Projekt Liv och deras arbete till förmån för långtidssjuka barn. 


Bidragsgivarna är:

Monica Skuthälla
Pernilla Nylund
Lars Kronholm
Eivor Hansén
Katarina Berglund
Mira Nyman
Annika Strandvall
Torbjörn Holmgren

Övriga bidragsgivare önskar vara anonyma.

TUSEN TACK FÖR ERT BIDRAG.
Insamlingen fortsätter under vårt lopp CCC i augusti.

TeamK, Ida och Björn Kronholm

THE NORT FACE LAVAREDO ULTRA TRAIL - Att övervinna sin rädsla.

Efter vårt misslyckade lopp på Madeira i april är det många tankar som snurrat i mitt huvud gällande ultralöpningen. Nånstans har ett litet tvivel kring satsningen på denna galna gren gnagt. I de mörka stunderna har farhågorna varit större än viljan att kasta sej ut i ett nytt lopp och ge järnet för allt vad kroppen och huvudet håller. 
Jag har tvivlat på min förmåga. 
Jag har tvivlat på att det är rätt att vilja något så starkt. 
Vad gör en heltidsjobbande trebarnsmor med trädgård, hus och katt ränna omkring i Alperna tills hon nästan går sönder. Vad är det hon söker? Vad är det hon vill nå? Vad är det som finns där längs dom smala stigarna mellan bergsväggarna som är så viktigt?

Det är oerhört mycket jag offrar för att ställa mej på startlinjen till ett Ultralopp. I mitt tvivel har jag inte vetat om jag vågar göra det igen? Har tänkt tanken om och om igen, på om det är värt ett försök att ta sej igenom ett av dom tuffaste loppen i ultraserien? Vågar jag misslyckas? Orkar inte sätta mej på bussen halvvägs igen. Det är all in, eller så får det vara. Ett litet, men trots allt ett ganska livsavgörande val för mej.
Tankarna har pendlat och tvivlet har grävt där allra längst inne. Det har stått mellan att ge det en fulländad chans eller helt enkelt glömma ultralöpningen och återgå till en stilla vardagslunk med lite lagom träning när tillfälle ges. Så har det gnagt. Natt som dag.

Jag tvivlade ända tills jag stod på startlinjen till dom 119 kilometrarna och 6000 höjdmetrarna i Cortina den 23.6 kl 22.55. Jag slöt mina ögon och då var den där, den perfekta känslan. All in. Bara kör.

I trängseln bland alla 1300 löpare, när musiken dånar ur högtalaren och speakern ropar ut att vi skall njuta av bergens närvaro, ta till oss upplevelsen och bara bli ett med den stora naturen vi står i beråd att ge oss ut i. Just då, är det fullkomligt solklart.
Jag älskar ultralöpning. Det är det bästa jag vet. Jag kan inte ens välja, jag är fast. Det här kommer jag göra så länge min kropp tillåter mej göra det. 
Taggad till tusen när nedräkningen börjar. 
Cinque, guattro, tre, due, UNO...och vi börjar sakta röra oss framåt.
Björn är på hugget och vi håller oss till höger i fållan där vi vet att våra barn står och hejar på oss. Min pappa och bror är också på plats och vi ser den finska flaggan vaja där de står. 
High five med kidsen och sen iväg.

Har laddat upp som vanligt med helt vanlig kost, några deciliter sportdryck innan start och en banan 15 minuter innan. Allt känns toppen och vi börjar vår klättring upp mot den första höjden på 750 meter. Kroppen känns stark och vi gnatar på i bra tempo när väl ledet börjar få upp lite fart. Jag som är kvällsmänniska gillar att starta sent och inleda med löpning nattetid. Jag tycker det ger en skön lunk och eftersom jag mest tränar sena kvällar med pannlampa så känns det vant och bekvämt för mej. 

Timmarna rullar lätt förbi och jag tar lite energi mellan varven. 45 minuter innan första checkpointen försöker jag trycka i mej en gel. Det visar sej bli mycket ödesdigert. Jag spyr nämligen upp allt jag fått i mej i energiväg under loppets första del. Efter bara 15 kilometer har allt kommit upp. 
Det känns minst sagt lite panikartat. 
Om det vill sej har jag över ett dygn framför mej i löparskorna och jag måste få i mej energi. Annars går det inte.

Matar på med positiva tankar från föreläsningar jag suttit och lyssnat på. Plötsligt dyker multisportaren Mikael Lindnords mantra upp i min hjärna: spy, fortsätt, spy, fortsätt, spy, fortsätt...
Okej, jag fortsätter. Minner mej också om att han tydligt berättade att kroppen enbart kan gå på socker i 24 timmar. Bra, tänker jag. Får jag bara i mej någon form av socker så kommer det att gå. 
Testar dricka lite Cola. Det hålls i mej. Så får det bli.
Jag kör på Cola, vatten och vilja. 119 kilometer och 6000 höjmeter upp och lika många ner. Bara jag vill så går det.
Björn har en toppendag och springer på. Vi lyckas trots allt hålla ett bra tempo och när morgonen gryr har vi över två timmars marginal till tidsgränsen. Det känns bra och vi fortsätter att ta in tid. 

Framme vid lunchen uppe på Forc. Lavaredo på 1500 meters höjd har vi tagit in nästan 2 timmar och 30 minuter och jag försöker pressa i mej lite nudelsoppa. Det går inget vidare. Allt kommer upp efter några hundra meter.  Bara att fortsätta med Cola och vatten. Plus den stenhårda viljan. Löpningen under dagen går riktigt bra och vid Malga Ra Stua då vi nått 75 kilometer står våra barn och hejar på oss. Min pappa och bror är också med och det ger oss ny energi. 
Jag passar på att byta strumpor och konstaterar att mina fötter mår oförskämt bra. Mina North Face skor är underbart sköna. Bara att springa på!

Efter att vi passerat Malga Ra Stua vet vi att vi kommer in i ett ganska avgörande skede av loppet. Vi har dels en brant utförslöpning framför oss samtidigt som loppets tyngsta och längsta stigning väntar. Här är det också 20 kilometer mellan checkpointerna och med 75 kilometer i benen känns det oerhört långt. Längst inne vet jag att om vi fixar denna etapp, då har vi det värsta bakom oss.  Sen är det bara att köra den sista biten på finsk sisu.

Vi klättrar, och klättrar, och klättrar och klättrar och kommer allt längre in i det oerhört fina massivet Passo Giau. Trots att jag inte lyckats få i mej så mycket energi känner jag mej stark och njuter fullt ut av dom mäktiga bergsområden vi rör oss i. Vi ska upp till 2500 meter över havet och sedan harva på upp och ner, upp och ner på totalt sex toppar som alla är närmare 2500 meter höga. Uppe vid chekpointen på Forc. Giau råder en smått galen stämning när vi kommer in.
Alla är mycket trötta och irriterade. Mörkret har lagt sej och alla löpare vet att vi har en helvetisk natt framför oss. Med över 100 kilometer i benen och ännu 19 kvar till mål med ett evigt klättrande och branta utförslöpor är det lätt att tappa humöret.
Jag sätter mej ner och försöker bli så klar i sinnet att jag hittar fokus igen. Just då ser jag en man ta Björns stavar. Jag går fram till honom och säger att det inte är hans stavar och att han inte bara kan ta dom så där. Jag står och förklarar läget för en funktionär och vips är både mannen och stavarna borta.
Väldigt dåligt läge att bli av med sina stavar. Björn är förbannad. Jag står och pratar med en löpare från Belgien som jag tidigare pratat skidåkning och prylar med och vi klurar lite på hur vi ska göra nu. Funktionären kommer dessutom fram och säger att ett stort åskväder är på kommande och att alla löpare fortsätter på egen risk. Det är farligt uppe på berget nu.
En del väljer att avbryta.
Den Belgiska löparen ser mej i ögonen och säger. We can´t stop now. 
No, we can't. Säger jag. We just have to move on.
Jag söker upp Björn och ger honom min ena stav och nämner inte ens om ovädret för honom. Nu kör vi bara. 
19 kilometer kvar. Bergsväggarna lyser upp av blixtnedslagen och regnet forsar ner. 
Jag känner att jag har svårt att fokusera. Dels beror det på sömnbrist, men till stor del också på att jag behöver få i mej energi. Jag gnatar på och känner att jag blir både förbannad och uttråkad av dessa sista stigningar som aldrig, aldrig tar slut. Dessutom är det lerigt och halt av allt regn och vi har bara en stav var.
Björn är också förbannad över sina förlorade stavar och han ångar på i ren ilska. Jag hinner inte med i hans tempo och sackar efter. 
Jag känner hur jag håller på att somna trots att jag springer. Vaknar till av att det står en massa djur på stigen. En hel hjord med åsnor står och glor på mej och mitt pannlampssken. Det får mej att vakna till en aning och jag kör enbart på vilja nu.
Kommer fram till den sista stigningen och är fullständigt slut. Jag minns att jag blickar upp mot toppen som ligger på 2250 meters höjd och ser några pannlampor ringla iväg mellan stenblocken. Sen minns jag inget mer.

Det som händer då går över mitt förstånd. 
När jag vaknar till igen känns det som jag flugit upp för berget. På några stenar sitter Björn och tre italienare och väntar in mej.
Jag måste ha tagit mej upp dom 400 höjdmetrarna för berget sovandes eller i något slags avtrubbat tillstånd. 
Det är en mycket surrealistisk och nästan obehaglig känsla att plötsligt bara stå där allra högst upp och inte veta hur jag tagit mej dit. Min kropp måste ha gått på trots att mitt sinne inte var närvarande. Min vilja var tydligen oerhört stark. Vilken tur att kroppen lydde!
Just då slår det mej, NU ÄR DET BARA UTFÖR KVAR!
Precis då går det upp för mej första gången. Vi kommer klara det!
Från den sista checkpointen på rif. Coda da lago är det bara ynka 9 kilometer kvar. 
Vi kollar klockan och ser att vi har god marginal. Vi gnatar ändå på i raskt tempo eftersom tanken på att krypa ner i en skön sovsäck växer allt starkare. 
Vår Belgiska löp-polare hjälpte mej fylla upp alla vätskebehållare med Cola så nu dricker jag så mycket jag bara orkar. Har fortfarande svårt att hålla mej vaken och vid ett flertal tillfällen får han prata liv i mej. "Are you sleeping?" hör jag honom säga när jag vaknar till. "That is incredible". "You are not sleeping again, are you?"
När vi så slutligen ser Cortinas ljus skymta mellan träden är det ingen som sover. I det gäng vi sprungit med är stämningen på topp och vi känner alla att det kommer gå vägen. 
Dom sista två kilometrarna på asfalt är bara en skön nedjoggning på ett  fasansfullt och fullständigt fantastiskt lopp. 
I målfållan ser jag min far stå alldeles ensam mitt i natten med den finska flaggan vajandes vid sin sida. Efter 28 timmar och 7 minuter, klockan 03.07 korsar Björn och jag mållinjen hand i hand. I min vänstra hand håller jag flaggan jag fått av min far.

Det gick. Vi klarade det.
119 kilometer och 6000 höjdmeter på Cola, vatten och vilja.
Så vill jag leva.
Det är värt allt.

Hjälp oss samla in pengar till Projekt Liv! 

Fredagen den 24.6 står TemK på startlinjen till monsterloppet Lavaredo Ultratrail. Loppet är 120 kilometer långt och har en höjddifferens på +-6000 meter. Denna gång är målet inte bara att genomföra loppet, denna gång vill vi också hjälpa till att samla in pengar till Projekt Liv och den verksamhet dom bedriver för att stöda långtidssjuka barn och deras familjer.

Stöd projekt Liv och heja på oss under våra strapatser i Alperna genom att sända ett mejl till adressen ktrailochfriluft@gmail.com innan den 24.6 kl 18.00. Du får därefter ett svarsmejl med ett kontonummer dit du kan betala din stödsumma. Skriv ditt fullständiga namn och hemkommun eller hemstad i mejlet. När du betalar in stödsumman på minst 5 euro bör du skriva ”TeamK  goes Lavaredo Ultra” som meddelande. Hela summan går oavkortat till Projekt Liv och pengarna går direkt in till deras konto. Under loppet bär vi Projekt Livs logo på våra kläder och alla sponsorer kommer att nämnas på vår blogg efter loppet. Självklart får man också vara anonym. Meddela i så fall om detta i ditt intressemejl. Mera info om projekt liv och deras verksamhet hittas på följande sida. Information om loppet hittas här. Lavaredo Ultratrail startar den 24.6 kl 23.00 och den maximala toden för att genomföra sträckan som startar i Cortina är 30 timmar. Vi springer för att få tillbaka förlorade leenden. Stöd projekt liv och heja på TeamK. Nu kör vi så det ryker!

Bilderna är från loppet Dolomite extreme trail som vi deltog i sommaren 2015.

När det inte går som man tänkt sej

Någon har liknat ultralöpning vid ett liv. Det går upp, det går ner och ibland finns förutsättningarna helt enkelt inte där för att saker och ting ska gå rätt. Så är livet. Ingen frågar vad man vill, oftast är det bara att gilla läget, dra upp snuvan och kämpa vidare. Vårt Madeira Island Ultra Trail gick inte alls som vi tänkt oss. Det sket sej.
Jag har laddat för loppet i sex månader. Inte så där uttalat, men innerst inne ganska mycket ändå. Jag har sett fram emot dom underbara bergen, den härliga atmosfären och känslan av att utmana mej själv för att slutligen kunna ta mej i mål. Den här gången blev det annorlunda. Det blev inte alls som jag tänkt mej.

Redan veckan innan vi skulle resa iväg till Madeira hände en del saker som gjorde det var ovisst in i det sista om vi verkligen skulle komma oss iväg. Det är så oerhört många pusselbitar som skall läggas i livspusslet med jobb, barn, familj, fritidsaktiviteter, fyllda kylskåp och packade väskor. Ibland är man helt slut innan man nåt så långt som till flygplatsen. Att bara lämna vardagscirkusen är i sej en stor insats. Att välja att springa är inte den lättaste utvägen på något sätt alls. Ändå är drivkraften så stor att det är värt besväret, till och med när det inte går som man tänkt sej.

 Team K redo för start i Madeira Island Ultra Trail.


Madeira Island Ultra Trail startade vid midnatt i Porto Moniz. Det var drygt 600 löpare som trängdes i startfållan i mörkret och över oss duggade ett ljummet vårregn. Vi varnades för en mycket hal och lerig bana eftersom regnet bokstavligen forsat ner dom senaste dygnen. Det gjorde mej ganska lugnt. Snö, lera och sumpmark är det mest bekanta underlaget för en infödd nordbo. Det kan rentav vara en fördel för oss att ha ett sådant underlag.
Startskottet gick och ett vackert pärlband av lampor började sin stigning upp mot bergen och in mot dom centrala delarna av ön. Det var bara att gnata på. Den första natten gick förvånansvärt lätt och vi hängde bra med både tidsmässigt och i tempo. Vi kände oss båda riktigt starka och fram emot 6-tiden på morgonen fann vi oss båda resonera om att det här nog kommer gå vägen. Det var en underbar känsla. Vi uppskattade en totaltid för hela loppet och tänkte, ja det här, det fixar vi. 
En timme senare möttes vi av en underbar vacker gryning och det är sällan man upplever livet återvänt så strakt och konkret som i dom första solstrålarna som nådde över kullarna. Vi sprang över ett oerhört fint område nära Rosario när dagen grydde och just då var vi ett med hela den fantastiska naturen som bredde ut sej. 

I dagsljus kändes allt så mycket lättare. Vi lät benen rulla på att allt kändes med ens så fullkomligt rätt. Vi tankade lite energi mellan varven, småpratade med andra medlöpare och hade funnit en skön lunk i loppet. Fram mot 12 tiden stod vi så inför en stigning på 800 höjdmeter som egentligen inte borde vållat några bekymmer. Det var då farten avtog. 

Vi gnetade på och vid den femte checkpointen var Björn väldigt trött. Redan då var han beredd att avbryta och önskade att jag sprang vidare själv. Jag var inte beredd att ge upp. Ännu var inte loppet kört för oss. Jag tankade i min man lite diverse mat och dryck vid checkpointen och manade honom vidare mot nästa etapp på 16 km mot Curral das Frieras. Det visade sej bli en sträcka då beslutet mognade fram och kändes helt självklart 4 kilometer från checkpoint 6. Jag hade bra med krafter att gasa på men min teamman var däckad och försökte verkligen in i det sista komma tillbaks. När vi såg den lilla byn där checkpointen fanns rasade Björn ihop och låg alldeles skakig och oförmögen att tala på en hög med stenar. 
I en handvändning ändrades fokus på vad som blev viktigt i loppet.
Jag grävde fram min tub med dunderenergi som jag sparat till slutfasen av loppet och tryckte in den i munnen på Björn. Efter ett tag kvicknade han till och kunde stöda på sina ben igen. 
Vårt mål blev nu att ta oss helskinnade ner till Curral das Frieras. Att klockan tickade på spelade ingen roll längre. Målet var att ta oss ner helskinnade. Efter en mödosam utförssträcka nådde vi den lilla byn vi så länge skymtat mellan träden.
Vi spräckte tidsmarginalen med 20 minuter vid den sjätte checkpointen. Klev av banan och sällade oss till skaran löpare som satt och väntade på busstransport  till målområdet i Machico. 
Just då kändes det rätt. Det fanns inget alternativ.
Det grämer mera nu.
Så många söndagsmorgnar jag klivit upp kl 06.00 och givit mej ut för att springa i -20 graders kyla.
Så många varv jag sprungit i vår pyttebacke här i hemstaden. Upp och ner. Upp och ner. 
Så många rundor jag gjort på alla vandringsleder jag känner till i min närregion. 
Jag har fasen plöjt igenom allt. När jag väl når dom riktiga bergen jag strävat mot, då skiter det sej. 
Det är inte värt att analysera. Jag skyller absolut inte på min man för i en sport som ultralöpning kan det hända vem som helst. Det kunde lika gärna varit jag som gått i väggen 10 kilometer senare. De kunde lika gärna varit jag som stukat en fot eller fått kramp. Vi vinner som ett team och vi förlorar som ett team. Så är det. 
Det är snarare känslan av att inte få kvittera ut lönen efter allt jobb man lagt ner som grämer. Det är synen av målsnöret om fortfarande hänger kvar där och hånvajar i vinden som tär. En dag ska jag stå där, med det lilla tillägget; till nästan vilket pris som helst.
För det är det som är tjusningen med ultralöpningen. Utsattheten, din kraft mot naturen och förmågan att fatta dom rätta besluten som kanske inte alltid innebär att det är det fysiska målet som är det rätta. Ditt mål kan plötsligt bli ett helt annat. Precis som i livet.

 Vi klev av loppet efter 15 h och 20 minuter då vi avverkat 60 km och drygt 7000 höjdmeter.

Rädslor, drömmar och mål

Om exakt tre veckor är jag förhoppningsvis mitt inne i ultraloppet Madeira Island Ultra Trail. Jag har sprungit i 22 timmar och har 10-14 timmar till att orka hålla ut. Jag undrar hur det kommer kännas. Jag undrar om jag lyckas hålla mina tankar fokuserade. Jag undrar om jag förmår mej hålla rädslorna borta när mörkret kryper på för andra gången under loppet. Jag undrar om jag orkar vara minutiöst noggrann med mitt näringsintag i 36 timmar. Jag undrar om jag lyckas hålla mej fri från skador och om kroppen håller ihop.
Det är mycket som skall klaffa under ett lopp som försiggår i två nätter och en dag. Allt måste funka under dom 36 timmar jag har på mej att korsa ön Madeira.
Den första natten och att springa i dagsljus kommer gå fint. Den andra natten är jag fullkomligt vettskrämd för. Den natten har jag pannbenstränat mina tankar och mitt sinne för under hela vintern. Den natten kommer jag bara gå in i pannlampas ljuskägla och inte stanna innan jag nått mållinjen. Det kommer göra ont, jag kommer vara ett vrak. Men jag kommer också vara envis, stark och inte ge upp så länge kroppen bara håller ihop. Det litar jag på att den gör.
Madeira Island Ultra Trail är ett lopp på 112 kilometer och har en höjdskillnad på totalt 16000 höjdmetrar alltså +-8000. Rutten går längs hisnande bergsstigar och banprofilen ser inte särdeles bekväm ut för en ingrodd Österbottning. 
Loppet bjuder på tre utmanande stigningar på ungefär 1000 höjdmeter var och tre mindre som ligger på ungefär 600-700 höjdmeter.   

Löpning i -25 grader ute på havsisen.

Under vintermånaderna har löpningen legat på 40-70 kilometer i veckan och jag har försökt att låta benen rulla på bara för att jag älskar att springa och inte enbart för att nå startlinjen på Madeira. Nu märker jag att fokus flyttas och att det gäller att börja gå in för att bli bekväm med den mentala utmaning loppet kommer ställa mej inför.

Härlig vinterlöpning i strålande sol.

Längtan till att få ställa mej på startlinjen med alla övriga 600 löpare är oerhört stark och det är sällan jag känner mej så levande som just i den stunden när startskottet går och hela äventyret ligger framför mej. Bara jag, min kropp mot det motstånd naturen bjuder. Min vilja, förmåga och enviset att ta mej till målet.  Nästan till vilket pris som helst. 

Skön fjällöpning.

Känslan efter ett pass i -20 grader och kompakt mörker.

Jag kunde säkert ha tränat mer. Jag kunde säkert ha tagit det faktum att jag denna säsong planerar delta i tre deltävlingar i världstouren i ultratrail på större allvar. Jag kunde säkert lagt om mitt sätt att leva för att kunna fokusera mera på löpningen. 
Nu har jag gjort som jag gjort och pusslat så gott det har fungerat i vardagsruljansen. Nu är det bara att hoppas jag når ända fram till startlinjen. Sen är det bara att låta benen rulla och försöka njuta av löpningen och dom vackra bergen på Madeira. 
När jag väl gett mej ut i bergen vet jag att jag kommer fram. Jag kommer nå målet. Nästan till vilket pris som helst.

När man knappt vågar nudda vid tanken...


23.4 Madeira Ultra Trail 115 km 7000+
24.6 Lavaredo Ultra Trail 119 km  5850+
7.8   AXA Fjällmaraton 43 km 2100+
26.8 CCC 101 km 6100+

För ganska precis ett år sedan föddes en hemlig dröm om att en dag få chansen att delta i ett ultralopp som ingår i Världs touren ( Ultra trail world tour ). Under löprundor längs stränderna här på den Österbottniska havskusten, längs snöklädda stigar i oändliga tallskogar och i sumpmarkerna bortom blåbärsriset har tankarna spunnit runt, vuxit sej starkare och närt förhoppningar om att drömmen bär. Hur många mil jag sprungit har jag ingen aning om. Hur många timmar jag harvat runt kan jag bara sia om. Jag har sprungit långt. Jag har sprungit länge. Jag har samlat alla ITRA poäng som krävs. Framförallt har jag haft tur i lottdragningen om startplatserna. Nu står det klart att både jag och min man får tävla som Team K i tre ultralopp i Världstouren 2016.
Jag vågar knappt nudda vid tanken. Lilla jag i dom stora bergen. Mina ynka krafter mot naturens väldiga tyngd. 
Jag är rädd. Samtidigt som jag är väldigt trygg. Det är bara att ta ett steg i taget för att se hur långt det bär. Precis som jag alltid gjort.

Det kommer krävas många Spotify listor innan jag står på startlinjen. Det kommer bli oändligt många sköna löprundor i väntan på dom stora loppen. Det kommer bli magiska upplevelser. Jag kommer få vara med om enormt magnifika stunder och fullständigt hopplösa situationer med hårda kamper mot utmattning och trötthet. Jag väntar mej en och annan "runners high". Det kommer bli många nya möten. Jag kommer förlora mina tånaglar. Jag kommer att vara arg så det ryker och överlycklig så det bara bubblar i kroppen. Det som väntar är några härliga månader då hela livets spann ryms in i löpningen. Det känns ofattbart att få leva sin dröm. 

Samtidigt som det är oerhört stort, är det så enkelt och banalt. 
- Vad då, sa min man. Det är bara att springa.
Så är det. Det är bara att springa.

Ändå vågar jag knappt nudda vid tanken.

Höstens låt under löprundorna