THE NORT FACE LAVAREDO ULTRA TRAIL - Att övervinna sin rädsla.

Efter vårt misslyckade lopp på Madeira i april är det många tankar som snurrat i mitt huvud gällande ultralöpningen. Nånstans har ett litet tvivel kring satsningen på denna galna gren gnagt. I de mörka stunderna har farhågorna varit större än viljan att kasta sej ut i ett nytt lopp och ge järnet för allt vad kroppen och huvudet håller. 
Jag har tvivlat på min förmåga. 
Jag har tvivlat på att det är rätt att vilja något så starkt. 
Vad gör en heltidsjobbande trebarnsmor med trädgård, hus och katt ränna omkring i Alperna tills hon nästan går sönder. Vad är det hon söker? Vad är det hon vill nå? Vad är det som finns där längs dom smala stigarna mellan bergsväggarna som är så viktigt?

Det är oerhört mycket jag offrar för att ställa mej på startlinjen till ett Ultralopp. I mitt tvivel har jag inte vetat om jag vågar göra det igen? Har tänkt tanken om och om igen, på om det är värt ett försök att ta sej igenom ett av dom tuffaste loppen i ultraserien? Vågar jag misslyckas? Orkar inte sätta mej på bussen halvvägs igen. Det är all in, eller så får det vara. Ett litet, men trots allt ett ganska livsavgörande val för mej.
Tankarna har pendlat och tvivlet har grävt där allra längst inne. Det har stått mellan att ge det en fulländad chans eller helt enkelt glömma ultralöpningen och återgå till en stilla vardagslunk med lite lagom träning när tillfälle ges. Så har det gnagt. Natt som dag.

Jag tvivlade ända tills jag stod på startlinjen till dom 119 kilometrarna och 6000 höjdmetrarna i Cortina den 23.6 kl 22.55. Jag slöt mina ögon och då var den där, den perfekta känslan. All in. Bara kör.

I trängseln bland alla 1300 löpare, när musiken dånar ur högtalaren och speakern ropar ut att vi skall njuta av bergens närvaro, ta till oss upplevelsen och bara bli ett med den stora naturen vi står i beråd att ge oss ut i. Just då, är det fullkomligt solklart.
Jag älskar ultralöpning. Det är det bästa jag vet. Jag kan inte ens välja, jag är fast. Det här kommer jag göra så länge min kropp tillåter mej göra det. 
Taggad till tusen när nedräkningen börjar. 
Cinque, guattro, tre, due, UNO...och vi börjar sakta röra oss framåt.
Björn är på hugget och vi håller oss till höger i fållan där vi vet att våra barn står och hejar på oss. Min pappa och bror är också på plats och vi ser den finska flaggan vaja där de står. 
High five med kidsen och sen iväg.

Har laddat upp som vanligt med helt vanlig kost, några deciliter sportdryck innan start och en banan 15 minuter innan. Allt känns toppen och vi börjar vår klättring upp mot den första höjden på 750 meter. Kroppen känns stark och vi gnatar på i bra tempo när väl ledet börjar få upp lite fart. Jag som är kvällsmänniska gillar att starta sent och inleda med löpning nattetid. Jag tycker det ger en skön lunk och eftersom jag mest tränar sena kvällar med pannlampa så känns det vant och bekvämt för mej. 

Timmarna rullar lätt förbi och jag tar lite energi mellan varven. 45 minuter innan första checkpointen försöker jag trycka i mej en gel. Det visar sej bli mycket ödesdigert. Jag spyr nämligen upp allt jag fått i mej i energiväg under loppets första del. Efter bara 15 kilometer har allt kommit upp. 
Det känns minst sagt lite panikartat. 
Om det vill sej har jag över ett dygn framför mej i löparskorna och jag måste få i mej energi. Annars går det inte.

Matar på med positiva tankar från föreläsningar jag suttit och lyssnat på. Plötsligt dyker multisportaren Mikael Lindnords mantra upp i min hjärna: spy, fortsätt, spy, fortsätt, spy, fortsätt...
Okej, jag fortsätter. Minner mej också om att han tydligt berättade att kroppen enbart kan gå på socker i 24 timmar. Bra, tänker jag. Får jag bara i mej någon form av socker så kommer det att gå. 
Testar dricka lite Cola. Det hålls i mej. Så får det bli.
Jag kör på Cola, vatten och vilja. 119 kilometer och 6000 höjmeter upp och lika många ner. Bara jag vill så går det.
Björn har en toppendag och springer på. Vi lyckas trots allt hålla ett bra tempo och när morgonen gryr har vi över två timmars marginal till tidsgränsen. Det känns bra och vi fortsätter att ta in tid. 

Framme vid lunchen uppe på Forc. Lavaredo på 1500 meters höjd har vi tagit in nästan 2 timmar och 30 minuter och jag försöker pressa i mej lite nudelsoppa. Det går inget vidare. Allt kommer upp efter några hundra meter.  Bara att fortsätta med Cola och vatten. Plus den stenhårda viljan. Löpningen under dagen går riktigt bra och vid Malga Ra Stua då vi nått 75 kilometer står våra barn och hejar på oss. Min pappa och bror är också med och det ger oss ny energi. 
Jag passar på att byta strumpor och konstaterar att mina fötter mår oförskämt bra. Mina North Face skor är underbart sköna. Bara att springa på!

Efter att vi passerat Malga Ra Stua vet vi att vi kommer in i ett ganska avgörande skede av loppet. Vi har dels en brant utförslöpning framför oss samtidigt som loppets tyngsta och längsta stigning väntar. Här är det också 20 kilometer mellan checkpointerna och med 75 kilometer i benen känns det oerhört långt. Längst inne vet jag att om vi fixar denna etapp, då har vi det värsta bakom oss.  Sen är det bara att köra den sista biten på finsk sisu.

Vi klättrar, och klättrar, och klättrar och klättrar och kommer allt längre in i det oerhört fina massivet Passo Giau. Trots att jag inte lyckats få i mej så mycket energi känner jag mej stark och njuter fullt ut av dom mäktiga bergsområden vi rör oss i. Vi ska upp till 2500 meter över havet och sedan harva på upp och ner, upp och ner på totalt sex toppar som alla är närmare 2500 meter höga. Uppe vid chekpointen på Forc. Giau råder en smått galen stämning när vi kommer in.
Alla är mycket trötta och irriterade. Mörkret har lagt sej och alla löpare vet att vi har en helvetisk natt framför oss. Med över 100 kilometer i benen och ännu 19 kvar till mål med ett evigt klättrande och branta utförslöpor är det lätt att tappa humöret.
Jag sätter mej ner och försöker bli så klar i sinnet att jag hittar fokus igen. Just då ser jag en man ta Björns stavar. Jag går fram till honom och säger att det inte är hans stavar och att han inte bara kan ta dom så där. Jag står och förklarar läget för en funktionär och vips är både mannen och stavarna borta.
Väldigt dåligt läge att bli av med sina stavar. Björn är förbannad. Jag står och pratar med en löpare från Belgien som jag tidigare pratat skidåkning och prylar med och vi klurar lite på hur vi ska göra nu. Funktionären kommer dessutom fram och säger att ett stort åskväder är på kommande och att alla löpare fortsätter på egen risk. Det är farligt uppe på berget nu.
En del väljer att avbryta.
Den Belgiska löparen ser mej i ögonen och säger. We can´t stop now. 
No, we can't. Säger jag. We just have to move on.
Jag söker upp Björn och ger honom min ena stav och nämner inte ens om ovädret för honom. Nu kör vi bara. 
19 kilometer kvar. Bergsväggarna lyser upp av blixtnedslagen och regnet forsar ner. 
Jag känner att jag har svårt att fokusera. Dels beror det på sömnbrist, men till stor del också på att jag behöver få i mej energi. Jag gnatar på och känner att jag blir både förbannad och uttråkad av dessa sista stigningar som aldrig, aldrig tar slut. Dessutom är det lerigt och halt av allt regn och vi har bara en stav var.
Björn är också förbannad över sina förlorade stavar och han ångar på i ren ilska. Jag hinner inte med i hans tempo och sackar efter. 
Jag känner hur jag håller på att somna trots att jag springer. Vaknar till av att det står en massa djur på stigen. En hel hjord med åsnor står och glor på mej och mitt pannlampssken. Det får mej att vakna till en aning och jag kör enbart på vilja nu.
Kommer fram till den sista stigningen och är fullständigt slut. Jag minns att jag blickar upp mot toppen som ligger på 2250 meters höjd och ser några pannlampor ringla iväg mellan stenblocken. Sen minns jag inget mer.

Det som händer då går över mitt förstånd. 
När jag vaknar till igen känns det som jag flugit upp för berget. På några stenar sitter Björn och tre italienare och väntar in mej.
Jag måste ha tagit mej upp dom 400 höjdmetrarna för berget sovandes eller i något slags avtrubbat tillstånd. 
Det är en mycket surrealistisk och nästan obehaglig känsla att plötsligt bara stå där allra högst upp och inte veta hur jag tagit mej dit. Min kropp måste ha gått på trots att mitt sinne inte var närvarande. Min vilja var tydligen oerhört stark. Vilken tur att kroppen lydde!
Just då slår det mej, NU ÄR DET BARA UTFÖR KVAR!
Precis då går det upp för mej första gången. Vi kommer klara det!
Från den sista checkpointen på rif. Coda da lago är det bara ynka 9 kilometer kvar. 
Vi kollar klockan och ser att vi har god marginal. Vi gnatar ändå på i raskt tempo eftersom tanken på att krypa ner i en skön sovsäck växer allt starkare. 
Vår Belgiska löp-polare hjälpte mej fylla upp alla vätskebehållare med Cola så nu dricker jag så mycket jag bara orkar. Har fortfarande svårt att hålla mej vaken och vid ett flertal tillfällen får han prata liv i mej. "Are you sleeping?" hör jag honom säga när jag vaknar till. "That is incredible". "You are not sleeping again, are you?"
När vi så slutligen ser Cortinas ljus skymta mellan träden är det ingen som sover. I det gäng vi sprungit med är stämningen på topp och vi känner alla att det kommer gå vägen. 
Dom sista två kilometrarna på asfalt är bara en skön nedjoggning på ett  fasansfullt och fullständigt fantastiskt lopp. 
I målfållan ser jag min far stå alldeles ensam mitt i natten med den finska flaggan vajandes vid sin sida. Efter 28 timmar och 7 minuter, klockan 03.07 korsar Björn och jag mållinjen hand i hand. I min vänstra hand håller jag flaggan jag fått av min far.

Det gick. Vi klarade det.
119 kilometer och 6000 höjdmeter på Cola, vatten och vilja.
Så vill jag leva.
Det är värt allt.