Rädslor, drömmar och mål

Om exakt tre veckor är jag förhoppningsvis mitt inne i ultraloppet Madeira Island Ultra Trail. Jag har sprungit i 22 timmar och har 10-14 timmar till att orka hålla ut. Jag undrar hur det kommer kännas. Jag undrar om jag lyckas hålla mina tankar fokuserade. Jag undrar om jag förmår mej hålla rädslorna borta när mörkret kryper på för andra gången under loppet. Jag undrar om jag orkar vara minutiöst noggrann med mitt näringsintag i 36 timmar. Jag undrar om jag lyckas hålla mej fri från skador och om kroppen håller ihop.
Det är mycket som skall klaffa under ett lopp som försiggår i två nätter och en dag. Allt måste funka under dom 36 timmar jag har på mej att korsa ön Madeira.
Den första natten och att springa i dagsljus kommer gå fint. Den andra natten är jag fullkomligt vettskrämd för. Den natten har jag pannbenstränat mina tankar och mitt sinne för under hela vintern. Den natten kommer jag bara gå in i pannlampas ljuskägla och inte stanna innan jag nått mållinjen. Det kommer göra ont, jag kommer vara ett vrak. Men jag kommer också vara envis, stark och inte ge upp så länge kroppen bara håller ihop. Det litar jag på att den gör.
Madeira Island Ultra Trail är ett lopp på 112 kilometer och har en höjdskillnad på totalt 16000 höjdmetrar alltså +-8000. Rutten går längs hisnande bergsstigar och banprofilen ser inte särdeles bekväm ut för en ingrodd Österbottning. 
Loppet bjuder på tre utmanande stigningar på ungefär 1000 höjdmeter var och tre mindre som ligger på ungefär 600-700 höjdmeter.   

Löpning i -25 grader ute på havsisen.

Under vintermånaderna har löpningen legat på 40-70 kilometer i veckan och jag har försökt att låta benen rulla på bara för att jag älskar att springa och inte enbart för att nå startlinjen på Madeira. Nu märker jag att fokus flyttas och att det gäller att börja gå in för att bli bekväm med den mentala utmaning loppet kommer ställa mej inför.

Härlig vinterlöpning i strålande sol.

Längtan till att få ställa mej på startlinjen med alla övriga 600 löpare är oerhört stark och det är sällan jag känner mej så levande som just i den stunden när startskottet går och hela äventyret ligger framför mej. Bara jag, min kropp mot det motstånd naturen bjuder. Min vilja, förmåga och enviset att ta mej till målet.  Nästan till vilket pris som helst. 

Skön fjällöpning.

Känslan efter ett pass i -20 grader och kompakt mörker.

Jag kunde säkert ha tränat mer. Jag kunde säkert ha tagit det faktum att jag denna säsong planerar delta i tre deltävlingar i världstouren i ultratrail på större allvar. Jag kunde säkert lagt om mitt sätt att leva för att kunna fokusera mera på löpningen. 
Nu har jag gjort som jag gjort och pusslat så gott det har fungerat i vardagsruljansen. Nu är det bara att hoppas jag når ända fram till startlinjen. Sen är det bara att låta benen rulla och försöka njuta av löpningen och dom vackra bergen på Madeira. 
När jag väl gett mej ut i bergen vet jag att jag kommer fram. Jag kommer nå målet. Nästan till vilket pris som helst.