90 kilometer kvar till målet

För ett år sedan tändes en liten gnista. En avlägsen lockelse som hela tiden spökat i min hjärna under varje litet ynka träningspass jag gett mej ut på längs smala mörka skogsstigar eller vackra sluttningar uppe i bergen. Det har varit en nästan förbjuden tanke som hela tiden legat där och retfullt blinkat till för varje ITRA-poäng vi i TeamK kasserat in under året. Jag har vetat att det krävs tusentals kilometer löpning och många rejäla berg att erövra för att få ihop det som krävs för att förverkliga den lilla pyrande drömmen. 
Nu finns den ynka 90 kilometer bort. Så nära, så nära...ändå är jag 6000 höjdmeter och 90 kilometer från den avgörande linjen. Når jag fram är jag garanterad att  inom tre år få ställa mej på startlinjen till ett av världens mest prestigefyllda lopp Ultra Trail Mont Blanc fulldistans på 170 kilometer och 10 000 höjdmeter. Det är målet.

TeamK hade tänkt avsluta ultrasäsongen med CCC under UTMB veckan Chamonix.  Vi har sprungit totalt fyra ultralopp på sex månader och eftersom det är första året vi gett oss in i ultraserien på allvar kan vi inte annat än medge att det känns i kroppen att vi harvat på i hundratals kilometer och plockat över 20 000 höjdmeter under våra turer ute i bergen. Tanken var att avsluta säsongen i augusti och vila tills nästa års lopp tar vid.
Sen hände något. 
Eftersom vi inte tog oss i mål under loppet Madeira Island Ultra Trail stannade vårt saldo av ITRA poäng några retfulla snäpp ifrån antalet 15 som krävs för att få delta i utlottningen av en startplats till UTMB fulldistans. Jag hade redan tänkt att jag kommer igen nästa år. Att man inte kan kräva att man efter endast två års traillöpning ska kunna kvala in till en sådan tävling. Jag hade redan börjat släcka gnistan och låtit den sakta dö ut för att eventuellt tändas nästa år igen. Ända tills jag mötte en blick jag aldrig kommer glömma.
Jag stod i folkvimlet vid målgången av årets upplaga av UTMB i Chamonix och såg alla hjältar ta dom sista stapplande stegen över mållinjen efter en kamp på 47 timmar ute i hettan bland bergen. Jag såg deras leriga taniga kroppar, kände hur deras fötter värkte och hur de kämpade för att övervinna den sista smärtan för att ta sej över mållinjen. Sen såg jag ögonen, händerna som sträcktes upp i luften och alla nära och kära som stod och tårkade sina tårar när familjemedlemmar, fäder, mödrar, bröder och systrar tog sej i mål. Det var säkert inte bara resan runt Mont Blanc det handlade om. För många är resan långt djupare och mera betydelsefull än så. 
Det var i det ögonblicket jag mötte Björns blick. Han stod en bit bort i folkvimlet då allt stannade. I det ordlösa ögonblicket fattades beslutet. 
Vi ger oss inte än. 
Vi är för nära för att ge upp. Den 22 oktober ställer vi oss på startlinjen till Ultra Trail Lago d´Orta som löps i den lilla bergsbyn Omegna i Italien för att försöka få dom sista poängen som krävs för att kvala in. Målet är klart. Startlinjen till UTMB.


Även denna gång kan du stöda oss och Project Liv i deras arbete för långtidssjuka barn genom att betala in minst 5 euro till konto FI76 1113 3000 6201 91. Märk inbetalningen med TeamK goes UTLO. Alla pengar går oavkortat till Project Liv.
Mera info om Project Liv och deras verksamhet hittar du här. Tack för ditt stöd!

Courmayeur - Champex-Lac - Chamonix, 

24 timmar och 38 minuter plåga och fullkomlig lycka

''

Sitter framåtböjd och stirrar ner i det kalla betonggolvet i en sporthall i Courmayeur i Norra Italien. Om två timmar går starten till CCC som bjuder 6100 höjdmeter och 101 kilometer löpning. Höjer blicken och tittar lojt på alla övriga löpare som fixar och meckar med sina löpgrejer. Jag känner ingenting. Är fullkomligt likgiltig inför det som väntar. Är varken nervös eller rädd. Bara vilar i det gråa betonggolvet och det svaga sorlet omkring mej. Björn är ute och vandrar runt så jag har suttit ensam ett bra tag. Vet inte riktigt hur jag hamnade här. 

Stiger upp och går ut i den stora ishockeyhallen där det är behagligt svalt för att söka en toalett. Köerna till herrtoan är oändligt långa. Längst bort lyser en ensam damskylt. Ingen kö. Småler lite över könsfördelningen i denna galna sport men stegar lättad förbi alla blåklädda italienare och fransmän in på damtoan. Där står fem tjejer och gör exakt samma sak. Ställer mej bredvid och intar samma position. Där står vi i tystnaden och fixar våra hästsvansar. "This is how a girl prepare for an ultra" säger en glad tjej från USA. Koreanskan och jag småler. "This is easy shit" säger vi och spänner till våra hårsnoddar. High five och good luck.

Tack tjejer, ultragnistan är tänd!

Traskar ut ur den stora idrottsanläggningen och möts av en sval morgon där bergen strax kommer att bada i morgonljus. Går en bit längs landsvägen in mot startområdet och söker rätt på TeamK:s startfålla. Äter en banan och dricker lite vatten. Det kommer bli hett. Uppemot 35 grader är utlovat. Björn har slutit upp och vi står och betraktar alla övriga 1900 startande. Löparna från världens alla hörn ställer sej i ledet. 

Funderar lite på tidsupplägget och peppar mej med att jag måste hålla ihop under dagen. Inte låta värmen ta kål på mej, springa med förstånd och doppa huvudet i alla former av vattendrag jag råkar se längs vägen. Tar jag mej halvvägs in i loppet klarar jag resten. Det är dom första tio timmarna som kommer bli avgörande. Resten springer jag på vilja. I mörkret och svalkan är jag hemma så det är lugnt. Det är värmen i kombination med höjden och alla höjdmetrar som skall erövras dom närmaste timmarna som kommer bli tuffa. Bara att bita ihop. All in.

Den kännspaka UTMB musiken dånar ur högtalarna och nedräkningen har börjat. En helikopter hovrar över våra huvuden då ledet sakta börjar söka sej fram längs gatstenarna i Courmayeur. Det är alltid så befriande att ta dom första löpstegen. Är som en vildhäst som bara vill löpa fritt. 

Vi springer en bra bit genom staden innan den första klättringen tar vid. Som vanligt är det svårt att få upp tempot i början av loppet eftersom det är så många löpare som ska iväg samtidigt. Till den första checkpointen vid Tete de la Tronche är det 10,3 kilometer och vi har en höjddifferens på ca 1500 meter. Det är bara uppåt i 10 kilometer, ett bra sätt att få igång kroppen redan från start. Ledet ringlar sej uppför och det är bara att gnata på. 

Det tog oss nästan exakt tre timmar att nå högsta punkten i loppets första skede och sen följde en skön utförslöpning fram till 27 kilometer. Solen hade hunnit stiga högt och vi stektes som små smörbollar där vi kämpade oss fram längs bergsväggarna. Väl framme vid Grand col Ferret tog vi en fem minuters paus för att dricka och ladda inför den kommande branta stigning som skulle göras i 35 graders hetta. 1000 höjdmeter på 4,5 kilometer väntade och det var nu agnarna sållades från vetet. Redan halvvägs upp kroknade en del löpare och blev sittandes bredvid stigen. Folk spydde och försökte hålla tankar och kropp samlade för att ta sej upp steg för steg. Det var ett rent helvete. 

Mentalt sade den inre rösten att det är fucking 70 kilometer kvar. Kroppen skrek av obehag i hettan och det var enbart viljan som styrde över mina handlingar. Fasen, jag skulle upp. Perkele, inget kan stoppa mej. Gaaah. Det var bara att suga i sej litervis med vatten och tvinga benen att flytta sej. Ett steg i taget. Ett steg i taget. 

Såg förstahjälp personalen ta emot en del löpare och leda dem till sidan. En del låg invirade i värmefiltar. En man spydde intill husväggen och alla såg mer eller mindre medtagna ut när vi väl nådde krönet. 

Nu var det bara att köra! 

Härligt. Vi laddade med lite energi och satte av utför. 

På en sekund vände den mentala rösten från No till Yes. En härlig utförslöpning i ett fullkomligt bedårande landskap låg och väntade. Från 2500 höjdmeter skulle vi sakta rulla ner till 1000 höjdmeter på nästan 19 kilometer. Kvällen med svalka och mörker hägrade och jag var fullkomligt övertygad om att vi kommer nå mållinjen inom utsatt tid. Nu var det bara att njuta. 

Vi korsade gränsen mellan Frankrike och Schweiz och sprang på. Framme vid checkpointen i Champex-Lac hörde jag att Mimmi Kotka gått i mål som segrare på damsidan. Härliga nyheter! Sverige i topp gav ny energi. Vilken tjej. Redan framme medan jag har drygt halva loppet kvar.

Vi fortsatte mot La Giete och visste att vi hade en mentalt tuff bit kvar. Tre stigningar på över 1000 höjdmeter var under den kommande natten. Även nu drabbades jag av samma öde som under Lavaredo Ultra Trail och spydde upp all energi jag lyckats få i mej under första halvan av loppet. Kände ingen oro eftersom natten med svalka och mörker väntade. Jag var också trygg i vetskapen att min kropp fixar det på Cola och vatten. Det har den gjort förr. Fyllde upp mina Salomon softflaskor med Cola och fortsatte springa på.

Nu var det bara att tända pannlampan, flytta fokus till den lilla ljuskäglan som dansade runt i mörkret och avverka höjdmeter för höjdmeter. Den första stigningen var mentalt tuffast eftersom det då ännu väntade två till. 

Vi gasade på utför så gott vi kunde för att ta oss an nästa stigning drygt 70 kilometer in i loppet. Just där lovade vi oss själva att aldrig nånsin ställa oss på startlinjen till ett Ultralopp igen. Va fasen gör vi här mitt i natten efter 15 timmars löpning, skitiga, hungriga, trötta. Det är galet. Fullkomligt vansinnigt att utsätta sej för detta. Två Österbottningar som springer runt Mont Blanc där det i informationen inför loppet står "no flatrunning skills needed". Både Björn och jag är fullkomligt förbannade över att vi är där vi är. Mitt i natten. Betalar dyra pengar för att flyga hit. Lämna barnen vid poolen med farmor och farfar för att själva få springa runt i bergen. Hur fasen kan man vara så dum?

Vi springer vidare under en lång tystnad. Minns att jag såg på klockan och att den visade 04.20. Vi hade då varit ute i dryga 19 timmar. Kände mej alldeles tom och likgiltig. En förbannad stigning kvar. Sprang över en asfalterad landsväg och sen följde en vägg rakt upp. Klättrade på alla fyra ibland och kände hur ett vilddjur tog över löpningen. Nu fasen är det bara upp som gäller. Sista stigningen. Sista branten. Sista kraftansträngningen. Räknade upp alla svordomar jag någonsin lärt mej och bet ihop. Jag ska upp!

Halvvägs släckte jag pannlampan. Innan sista krönet svängde jag mej om för att se ut över landskapet. 

Morgonens första strålar glimmade till mellan bergstopparna. Allt vilade i ljus.  Mont Blanc stod där och mötte dagen och jag fick vara med. Jag stannade och tårkade en tår i UTMB svettbandet vi fått under loppet. På fem sekunder blev helvete himmel. 

Tog mej ända upp och sträckte händerna i luften. 

Målet inom räckhåll. 

Från Tete aux Vents var det bara 19 kilometer utför. En alldeles underbar sträckning och ett fantastiskt löpminne jag kommer bära med mej resten av mitt liv. Morgonen var oerhört vacker, vi visste vi skulle klara det och löpningen bara flöt på. Runners high i kubik. 

Vi rullade ner mot Chamonix och sprang hela vägen ner till byn. 

Hejaropen, applåderna och ljudet från dom stora koskällorna ekade på avstånd och all trötthet försvann. Vi rundade några hus för att slutligen komma in på asfaltvägen som ledde in till målet. Människor längs vägen gjorde high five. Go Finland! 

Inne på slutrakan hörde vi en bekant röst skrika heja Finland och en löparvän från Sverige följde oss dom sista metrarna för att föreviga ögonblicket. Det kändes fantastiskt att höra till skaran som klarat loppet och vi sprang över mållinjen hand och hand med händerna rakt upp i skyn. 

Sen stod man där i målfållan. Fick en finisherväst. Kvitterade ut löpgrejerna och körde till hotellet.

Lika likgiltig som innan loppet.

Fyra dygn efter målgång har jag inte ännu bearbetat det jag varit med om. När jag tänker tillbaka på timmarna där ute är det människorna invirade i värmefiltar liggandes i dropp jag minns. Jag kommer också ihåg min galna kommentar till den spyende mannen som står lutad upp efter en husvägg, blek och matt "come on, cheer up, you have only 80 kilometers left" eller killen jag bara såg armen av som låg och vilade sej hängandes ut över en brant för att han råkat somna till. Tummen upp, visade han där över kanten. Det är lugnt, tänkte jag tills jag fem kilometer senare slogs av tanken - Herre Gud han hängde ju ut över en brant! Det som var normalt under dom 24 timmarna under loppet CCC under UTMB veckan i Chamonix ter sej fullständigt absurda hemma i mitt vardagsrum. Människans galenskap har som bekant inga gränser, men där i det fullkomligt sanslösa i att testa sina gränser till bristningsgränsen ligger något oerhört vackert och genuint. När jag får frågan varför jag utsätter mej för den påfrestning ett lopp som CCC bjuder rycker jag lätt på mina axlar samtidigt som hjärtat blir alldeles varmt och ett hemligt litet leende lyser upp på mina läppar.  Det behöver egentligen inte sägas. Det är så stort så det är fullständigt självklart. Du har dina ben, du har har din mentala inställning, bergen finns där och naturen bjuder in till en magisk show. Det är bara att springa.

Allt det som händer mellan start och mål är en resa på så många plan. Det är därför det känns tomt innan loppet. Det är därför likgiltigheten känns så stor efteråt. 

Det är dom 24 timmarna och 38 minuterna plåga och fullkomlig lycka som räknas. 

Insamlingen till Projekt Liv fortsätter...

              

Nu är det snart dags att ställa sej på strartlinjen till ett spännande och utmanande Ultralopp igen. Inkommande fredag springer TeamK loppet CCC under UTMB-veckan i Chamonix. Loppet är 101 km långt och bjuder ett motstånd på 6100 höjdmeter. Loppet startar i Courmayeur i Italien och vi har 27 timmar på oss att ta oss via Champex-Lac i Schweiz till Chamonix i Italien och vårt mål är att runda Mont Blanc till förmån för Projekt Liv och deras fantastiska verksamhet. Heja på oss genom att betala in en valfri summa till Projekt Liv. Märk inbetalningen med "TeamK-CCC". Kontonummer och mera info om deras verksamhet hittar du på deras hemsida. 

Vi springer till förmån för långtidssjuka barn och deras familjer. "To bring back a lost smile". Följ oss under loppet och hjälp oss samla in pengar till barn som behöver dem allra mest. Tack för ditt stöd!

EN SANN LÖPFEST PÅ AXA FJÄLLMARATON

Under Fjällmaratonveckan samlades en stor drös löpglada människor för att springa omkring på vackra och leriga stigar längs fjällsluttningarna i Åre. Vi hade ordnat startplaser till huvudloppet Axa fjällmaraton redan i vintras men hunnit rata loppet eftersom fokus mest legat på ultraloppen i världstouren...fram till sex dagar innan startskottet gick. Ett sms från vänner uppe i Åre fick oss att hastigt ändra planer, boka färja och packa våra väskor för lite härlig löpning i vårt västra grannland. En sträcka på 43 kilometer och 2100 höjdmeter i vacker fjällmiljö låg där och väntade. Klart vi ska vara med!
Med en känsla av att vara fullständigt oförberedda inför loppet skjutsades vi ut till starten i Vålådalen av en god vän. Väl på plats förvandlades känslan av osäkerhet till något helt annat. Efter att ha stått och tagit in hela arrangemanget på avstånd, enligt lagom finsk sed, anade vi att detta skulle bli en alldeles fantastisk löpdag.

Solen sken, temperaturen låg på 15 grader och i startfållan kryllade det av bekanta ansikten man sett svettas och grina illa under tidigare ultralopp vi sprungit. Gemenskapen som byggs längs dom smala stigarna både i Alperna och här uppe i Norden bland alla löpare kan utbytas i en enkel blick eller en varm kram där mitt i uppladdningen. Been there done that. Vi är lika galna alla vi som står här. Att få dela den känslan är underbart. 

Ställer oss optimistiskt i fållan för tider mellan fem och sex timmar. Har inga som helst planer eller mål för löpningen under Axa Fjällmaraton. Förutom att komma i mål och njuta så mycket det bara går.
Startfältet börjar röra sej framåt och vi påbörjar den första stigningen upp till Ottfjället. Är inte så vidare förtjust i löpning längs vägar så det känns bra att kunna avverka den tråkigaste biten först för att sedan belönas med kalfjäll och fina vyer uppe på höjden. 

Jag hade sprungit en del uppe i Kebnekaise veckan innan och framför allt tränat utförslöpning så när vi väl fick bränna på i nedförsbacke blev jag alldeles till mej över hur himla kul det var. Känslan av att flyga fram i det låga fjällriset och bara låta benen rulla är helt fenomenal. Det är som att bli barn på nytt och jag sprang med ett brett leende hela vägen ner.

Efter det följde en del sunkigt harvande i skogen och då sjönk modet hos både Björn och mej. Eftersom detta lopp inte skulle ta så hemskt lång tid så var det bara typ tjugo minuter det kändes så. Snabbt var snårskogen bakom oss och vi fick börja ta oss upp på Hållfjället igen. Vi fortsatte vidare ner mot Ottsjön och nu kom vi in ett slags konstigt tillstånd då vi inledde en mängd intressanta diskussioner med våra medlöpare. Eftersom vi sytt fast små finländska flaggor på våra ryggsäckar så har det kommit att bli en väldigt smidig inkörsport till att inleda samtal. Oftast börjar det med att någon ropar "Heja Finland" och sen följer en lång släktutredning över någons pappa som bott ute i skärgården utanför Vasa eller någons morfar som kommer från en avlägsen by uppe i finska Lappland. Så höll vi på och pensionärspratade i över en timme så länge vi gnatade på vidare mot den sista stigningen upp på Välliste. Väl uppe friskade vinden i rejält och det blev nästan lite kyligt. Vi tog in den fina utsikten över Åreskutan och hela den vackra fjällmiljön en sista gång innan vi tog sikte ner mot skogen, Trillevallen och mållinjen. Dom sista 5 kilometrarna var enbart utförslöpning så det var skönt att bara låta benen rulla. Eftersom det regnat rejält under den gångna veckan var det rejält slirigt och blött längs stigarna och när man sprang utför hann man inte alltid bromsa utan fick slira iväg lite halvt okontrollerat nerför backarna. 

Väl nere i Trillevallen möttes vi av en härlig publikskara som hejade och hurrade och gav oss lite extra energi att kryssa mellan dom sista träden innan vi fick korsa mållinjen. Vi tog det obligatoriska "glada i mål" fotot åt lite godis och åkte sedan in till Åre tillsammans med vår supportervän i hans fina bil.
Vilken tur att vi fick det där sms:et som ledde oss till startlinjen till Axa fjällmaraton. Det var ett lopp som gjorde en glad ända in i själen. Härlig stämning, sköna människor och mycket fint arrangemang. Du som är sugen på att springa trail i fjällen, håll dej framme när startplatserna till Axa fjällmaraton släpps i vinter. Du får inte bara springa i en fantastiskt fin miljö, du får en hel löpfest på köpet.

VÄLKOMMEN PÅ INSPIRATIONSKVÄLL OM TRAILLÖPNING!

TeamK fortsätter sina föreläsningar om traillöpning under hösten och först ut är en inspirationskväll som hålls i Solf den 10.8 kl 18.00. Varmt välkomna!

TEAM K:S INSAMLING TILL FÖRMÅN FÖR PROJEKT LIV.

Ett stort och innerligt tack till alla er som valde att stöda Projekt Liv genom vår Ultraloppssatsning under The North Face Lavaredo Ultra Trail.
Totalt inbringade insamlingen 600 euro och hela summan går oavkortat till Projekt Liv och deras arbete till förmån för långtidssjuka barn. 


Bidragsgivarna är:

Monica Skuthälla
Pernilla Nylund
Lars Kronholm
Eivor Hansén
Katarina Berglund
Mira Nyman
Annika Strandvall
Torbjörn Holmgren

Övriga bidragsgivare önskar vara anonyma.

TUSEN TACK FÖR ERT BIDRAG.
Insamlingen fortsätter under vårt lopp CCC i augusti.

TeamK, Ida och Björn Kronholm

THE NORT FACE LAVAREDO ULTRA TRAIL - Att övervinna sin rädsla.

Efter vårt misslyckade lopp på Madeira i april är det många tankar som snurrat i mitt huvud gällande ultralöpningen. Nånstans har ett litet tvivel kring satsningen på denna galna gren gnagt. I de mörka stunderna har farhågorna varit större än viljan att kasta sej ut i ett nytt lopp och ge järnet för allt vad kroppen och huvudet håller. 
Jag har tvivlat på min förmåga. 
Jag har tvivlat på att det är rätt att vilja något så starkt. 
Vad gör en heltidsjobbande trebarnsmor med trädgård, hus och katt ränna omkring i Alperna tills hon nästan går sönder. Vad är det hon söker? Vad är det hon vill nå? Vad är det som finns där längs dom smala stigarna mellan bergsväggarna som är så viktigt?

Det är oerhört mycket jag offrar för att ställa mej på startlinjen till ett Ultralopp. I mitt tvivel har jag inte vetat om jag vågar göra det igen? Har tänkt tanken om och om igen, på om det är värt ett försök att ta sej igenom ett av dom tuffaste loppen i ultraserien? Vågar jag misslyckas? Orkar inte sätta mej på bussen halvvägs igen. Det är all in, eller så får det vara. Ett litet, men trots allt ett ganska livsavgörande val för mej.
Tankarna har pendlat och tvivlet har grävt där allra längst inne. Det har stått mellan att ge det en fulländad chans eller helt enkelt glömma ultralöpningen och återgå till en stilla vardagslunk med lite lagom träning när tillfälle ges. Så har det gnagt. Natt som dag.

Jag tvivlade ända tills jag stod på startlinjen till dom 119 kilometrarna och 6000 höjdmetrarna i Cortina den 23.6 kl 22.55. Jag slöt mina ögon och då var den där, den perfekta känslan. All in. Bara kör.

I trängseln bland alla 1300 löpare, när musiken dånar ur högtalaren och speakern ropar ut att vi skall njuta av bergens närvaro, ta till oss upplevelsen och bara bli ett med den stora naturen vi står i beråd att ge oss ut i. Just då, är det fullkomligt solklart.
Jag älskar ultralöpning. Det är det bästa jag vet. Jag kan inte ens välja, jag är fast. Det här kommer jag göra så länge min kropp tillåter mej göra det. 
Taggad till tusen när nedräkningen börjar. 
Cinque, guattro, tre, due, UNO...och vi börjar sakta röra oss framåt.
Björn är på hugget och vi håller oss till höger i fållan där vi vet att våra barn står och hejar på oss. Min pappa och bror är också på plats och vi ser den finska flaggan vaja där de står. 
High five med kidsen och sen iväg.

Har laddat upp som vanligt med helt vanlig kost, några deciliter sportdryck innan start och en banan 15 minuter innan. Allt känns toppen och vi börjar vår klättring upp mot den första höjden på 750 meter. Kroppen känns stark och vi gnatar på i bra tempo när väl ledet börjar få upp lite fart. Jag som är kvällsmänniska gillar att starta sent och inleda med löpning nattetid. Jag tycker det ger en skön lunk och eftersom jag mest tränar sena kvällar med pannlampa så känns det vant och bekvämt för mej. 

Timmarna rullar lätt förbi och jag tar lite energi mellan varven. 45 minuter innan första checkpointen försöker jag trycka i mej en gel. Det visar sej bli mycket ödesdigert. Jag spyr nämligen upp allt jag fått i mej i energiväg under loppets första del. Efter bara 15 kilometer har allt kommit upp. 
Det känns minst sagt lite panikartat. 
Om det vill sej har jag över ett dygn framför mej i löparskorna och jag måste få i mej energi. Annars går det inte.

Matar på med positiva tankar från föreläsningar jag suttit och lyssnat på. Plötsligt dyker multisportaren Mikael Lindnords mantra upp i min hjärna: spy, fortsätt, spy, fortsätt, spy, fortsätt...
Okej, jag fortsätter. Minner mej också om att han tydligt berättade att kroppen enbart kan gå på socker i 24 timmar. Bra, tänker jag. Får jag bara i mej någon form av socker så kommer det att gå. 
Testar dricka lite Cola. Det hålls i mej. Så får det bli.
Jag kör på Cola, vatten och vilja. 119 kilometer och 6000 höjmeter upp och lika många ner. Bara jag vill så går det.
Björn har en toppendag och springer på. Vi lyckas trots allt hålla ett bra tempo och när morgonen gryr har vi över två timmars marginal till tidsgränsen. Det känns bra och vi fortsätter att ta in tid. 

Framme vid lunchen uppe på Forc. Lavaredo på 1500 meters höjd har vi tagit in nästan 2 timmar och 30 minuter och jag försöker pressa i mej lite nudelsoppa. Det går inget vidare. Allt kommer upp efter några hundra meter.  Bara att fortsätta med Cola och vatten. Plus den stenhårda viljan. Löpningen under dagen går riktigt bra och vid Malga Ra Stua då vi nått 75 kilometer står våra barn och hejar på oss. Min pappa och bror är också med och det ger oss ny energi. 
Jag passar på att byta strumpor och konstaterar att mina fötter mår oförskämt bra. Mina North Face skor är underbart sköna. Bara att springa på!

Efter att vi passerat Malga Ra Stua vet vi att vi kommer in i ett ganska avgörande skede av loppet. Vi har dels en brant utförslöpning framför oss samtidigt som loppets tyngsta och längsta stigning väntar. Här är det också 20 kilometer mellan checkpointerna och med 75 kilometer i benen känns det oerhört långt. Längst inne vet jag att om vi fixar denna etapp, då har vi det värsta bakom oss.  Sen är det bara att köra den sista biten på finsk sisu.

Vi klättrar, och klättrar, och klättrar och klättrar och kommer allt längre in i det oerhört fina massivet Passo Giau. Trots att jag inte lyckats få i mej så mycket energi känner jag mej stark och njuter fullt ut av dom mäktiga bergsområden vi rör oss i. Vi ska upp till 2500 meter över havet och sedan harva på upp och ner, upp och ner på totalt sex toppar som alla är närmare 2500 meter höga. Uppe vid chekpointen på Forc. Giau råder en smått galen stämning när vi kommer in.
Alla är mycket trötta och irriterade. Mörkret har lagt sej och alla löpare vet att vi har en helvetisk natt framför oss. Med över 100 kilometer i benen och ännu 19 kvar till mål med ett evigt klättrande och branta utförslöpor är det lätt att tappa humöret.
Jag sätter mej ner och försöker bli så klar i sinnet att jag hittar fokus igen. Just då ser jag en man ta Björns stavar. Jag går fram till honom och säger att det inte är hans stavar och att han inte bara kan ta dom så där. Jag står och förklarar läget för en funktionär och vips är både mannen och stavarna borta.
Väldigt dåligt läge att bli av med sina stavar. Björn är förbannad. Jag står och pratar med en löpare från Belgien som jag tidigare pratat skidåkning och prylar med och vi klurar lite på hur vi ska göra nu. Funktionären kommer dessutom fram och säger att ett stort åskväder är på kommande och att alla löpare fortsätter på egen risk. Det är farligt uppe på berget nu.
En del väljer att avbryta.
Den Belgiska löparen ser mej i ögonen och säger. We can´t stop now. 
No, we can't. Säger jag. We just have to move on.
Jag söker upp Björn och ger honom min ena stav och nämner inte ens om ovädret för honom. Nu kör vi bara. 
19 kilometer kvar. Bergsväggarna lyser upp av blixtnedslagen och regnet forsar ner. 
Jag känner att jag har svårt att fokusera. Dels beror det på sömnbrist, men till stor del också på att jag behöver få i mej energi. Jag gnatar på och känner att jag blir både förbannad och uttråkad av dessa sista stigningar som aldrig, aldrig tar slut. Dessutom är det lerigt och halt av allt regn och vi har bara en stav var.
Björn är också förbannad över sina förlorade stavar och han ångar på i ren ilska. Jag hinner inte med i hans tempo och sackar efter. 
Jag känner hur jag håller på att somna trots att jag springer. Vaknar till av att det står en massa djur på stigen. En hel hjord med åsnor står och glor på mej och mitt pannlampssken. Det får mej att vakna till en aning och jag kör enbart på vilja nu.
Kommer fram till den sista stigningen och är fullständigt slut. Jag minns att jag blickar upp mot toppen som ligger på 2250 meters höjd och ser några pannlampor ringla iväg mellan stenblocken. Sen minns jag inget mer.

Det som händer då går över mitt förstånd. 
När jag vaknar till igen känns det som jag flugit upp för berget. På några stenar sitter Björn och tre italienare och väntar in mej.
Jag måste ha tagit mej upp dom 400 höjdmetrarna för berget sovandes eller i något slags avtrubbat tillstånd. 
Det är en mycket surrealistisk och nästan obehaglig känsla att plötsligt bara stå där allra högst upp och inte veta hur jag tagit mej dit. Min kropp måste ha gått på trots att mitt sinne inte var närvarande. Min vilja var tydligen oerhört stark. Vilken tur att kroppen lydde!
Just då slår det mej, NU ÄR DET BARA UTFÖR KVAR!
Precis då går det upp för mej första gången. Vi kommer klara det!
Från den sista checkpointen på rif. Coda da lago är det bara ynka 9 kilometer kvar. 
Vi kollar klockan och ser att vi har god marginal. Vi gnatar ändå på i raskt tempo eftersom tanken på att krypa ner i en skön sovsäck växer allt starkare. 
Vår Belgiska löp-polare hjälpte mej fylla upp alla vätskebehållare med Cola så nu dricker jag så mycket jag bara orkar. Har fortfarande svårt att hålla mej vaken och vid ett flertal tillfällen får han prata liv i mej. "Are you sleeping?" hör jag honom säga när jag vaknar till. "That is incredible". "You are not sleeping again, are you?"
När vi så slutligen ser Cortinas ljus skymta mellan träden är det ingen som sover. I det gäng vi sprungit med är stämningen på topp och vi känner alla att det kommer gå vägen. 
Dom sista två kilometrarna på asfalt är bara en skön nedjoggning på ett  fasansfullt och fullständigt fantastiskt lopp. 
I målfållan ser jag min far stå alldeles ensam mitt i natten med den finska flaggan vajandes vid sin sida. Efter 28 timmar och 7 minuter, klockan 03.07 korsar Björn och jag mållinjen hand i hand. I min vänstra hand håller jag flaggan jag fått av min far.

Det gick. Vi klarade det.
119 kilometer och 6000 höjdmeter på Cola, vatten och vilja.
Så vill jag leva.
Det är värt allt.

Hjälp oss samla in pengar till Projekt Liv! 

Fredagen den 24.6 står TemK på startlinjen till monsterloppet Lavaredo Ultratrail. Loppet är 120 kilometer långt och har en höjddifferens på +-6000 meter. Denna gång är målet inte bara att genomföra loppet, denna gång vill vi också hjälpa till att samla in pengar till Projekt Liv och den verksamhet dom bedriver för att stöda långtidssjuka barn och deras familjer.

Stöd projekt Liv och heja på oss under våra strapatser i Alperna genom att sända ett mejl till adressen ktrailochfriluft@gmail.com innan den 24.6 kl 18.00. Du får därefter ett svarsmejl med ett kontonummer dit du kan betala din stödsumma. Skriv ditt fullständiga namn och hemkommun eller hemstad i mejlet. När du betalar in stödsumman på minst 5 euro bör du skriva ”TeamK  goes Lavaredo Ultra” som meddelande. Hela summan går oavkortat till Projekt Liv och pengarna går direkt in till deras konto. Under loppet bär vi Projekt Livs logo på våra kläder och alla sponsorer kommer att nämnas på vår blogg efter loppet. Självklart får man också vara anonym. Meddela i så fall om detta i ditt intressemejl. Mera info om projekt liv och deras verksamhet hittas på följande sida. Information om loppet hittas här. Lavaredo Ultratrail startar den 24.6 kl 23.00 och den maximala toden för att genomföra sträckan som startar i Cortina är 30 timmar. Vi springer för att få tillbaka förlorade leenden. Stöd projekt liv och heja på TeamK. Nu kör vi så det ryker!

Bilderna är från loppet Dolomite extreme trail som vi deltog i sommaren 2015.

När det inte går som man tänkt sej

Någon har liknat ultralöpning vid ett liv. Det går upp, det går ner och ibland finns förutsättningarna helt enkelt inte där för att saker och ting ska gå rätt. Så är livet. Ingen frågar vad man vill, oftast är det bara att gilla läget, dra upp snuvan och kämpa vidare. Vårt Madeira Island Ultra Trail gick inte alls som vi tänkt oss. Det sket sej.
Jag har laddat för loppet i sex månader. Inte så där uttalat, men innerst inne ganska mycket ändå. Jag har sett fram emot dom underbara bergen, den härliga atmosfären och känslan av att utmana mej själv för att slutligen kunna ta mej i mål. Den här gången blev det annorlunda. Det blev inte alls som jag tänkt mej.

Redan veckan innan vi skulle resa iväg till Madeira hände en del saker som gjorde det var ovisst in i det sista om vi verkligen skulle komma oss iväg. Det är så oerhört många pusselbitar som skall läggas i livspusslet med jobb, barn, familj, fritidsaktiviteter, fyllda kylskåp och packade väskor. Ibland är man helt slut innan man nåt så långt som till flygplatsen. Att bara lämna vardagscirkusen är i sej en stor insats. Att välja att springa är inte den lättaste utvägen på något sätt alls. Ändå är drivkraften så stor att det är värt besväret, till och med när det inte går som man tänkt sej.

 Team K redo för start i Madeira Island Ultra Trail.


Madeira Island Ultra Trail startade vid midnatt i Porto Moniz. Det var drygt 600 löpare som trängdes i startfållan i mörkret och över oss duggade ett ljummet vårregn. Vi varnades för en mycket hal och lerig bana eftersom regnet bokstavligen forsat ner dom senaste dygnen. Det gjorde mej ganska lugnt. Snö, lera och sumpmark är det mest bekanta underlaget för en infödd nordbo. Det kan rentav vara en fördel för oss att ha ett sådant underlag.
Startskottet gick och ett vackert pärlband av lampor började sin stigning upp mot bergen och in mot dom centrala delarna av ön. Det var bara att gnata på. Den första natten gick förvånansvärt lätt och vi hängde bra med både tidsmässigt och i tempo. Vi kände oss båda riktigt starka och fram emot 6-tiden på morgonen fann vi oss båda resonera om att det här nog kommer gå vägen. Det var en underbar känsla. Vi uppskattade en totaltid för hela loppet och tänkte, ja det här, det fixar vi. 
En timme senare möttes vi av en underbar vacker gryning och det är sällan man upplever livet återvänt så strakt och konkret som i dom första solstrålarna som nådde över kullarna. Vi sprang över ett oerhört fint område nära Rosario när dagen grydde och just då var vi ett med hela den fantastiska naturen som bredde ut sej. 

I dagsljus kändes allt så mycket lättare. Vi lät benen rulla på att allt kändes med ens så fullkomligt rätt. Vi tankade lite energi mellan varven, småpratade med andra medlöpare och hade funnit en skön lunk i loppet. Fram mot 12 tiden stod vi så inför en stigning på 800 höjdmeter som egentligen inte borde vållat några bekymmer. Det var då farten avtog. 

Vi gnetade på och vid den femte checkpointen var Björn väldigt trött. Redan då var han beredd att avbryta och önskade att jag sprang vidare själv. Jag var inte beredd att ge upp. Ännu var inte loppet kört för oss. Jag tankade i min man lite diverse mat och dryck vid checkpointen och manade honom vidare mot nästa etapp på 16 km mot Curral das Frieras. Det visade sej bli en sträcka då beslutet mognade fram och kändes helt självklart 4 kilometer från checkpoint 6. Jag hade bra med krafter att gasa på men min teamman var däckad och försökte verkligen in i det sista komma tillbaks. När vi såg den lilla byn där checkpointen fanns rasade Björn ihop och låg alldeles skakig och oförmögen att tala på en hög med stenar. 
I en handvändning ändrades fokus på vad som blev viktigt i loppet.
Jag grävde fram min tub med dunderenergi som jag sparat till slutfasen av loppet och tryckte in den i munnen på Björn. Efter ett tag kvicknade han till och kunde stöda på sina ben igen. 
Vårt mål blev nu att ta oss helskinnade ner till Curral das Frieras. Att klockan tickade på spelade ingen roll längre. Målet var att ta oss ner helskinnade. Efter en mödosam utförssträcka nådde vi den lilla byn vi så länge skymtat mellan träden.
Vi spräckte tidsmarginalen med 20 minuter vid den sjätte checkpointen. Klev av banan och sällade oss till skaran löpare som satt och väntade på busstransport  till målområdet i Machico. 
Just då kändes det rätt. Det fanns inget alternativ.
Det grämer mera nu.
Så många söndagsmorgnar jag klivit upp kl 06.00 och givit mej ut för att springa i -20 graders kyla.
Så många varv jag sprungit i vår pyttebacke här i hemstaden. Upp och ner. Upp och ner. 
Så många rundor jag gjort på alla vandringsleder jag känner till i min närregion. 
Jag har fasen plöjt igenom allt. När jag väl når dom riktiga bergen jag strävat mot, då skiter det sej. 
Det är inte värt att analysera. Jag skyller absolut inte på min man för i en sport som ultralöpning kan det hända vem som helst. Det kunde lika gärna varit jag som gått i väggen 10 kilometer senare. De kunde lika gärna varit jag som stukat en fot eller fått kramp. Vi vinner som ett team och vi förlorar som ett team. Så är det. 
Det är snarare känslan av att inte få kvittera ut lönen efter allt jobb man lagt ner som grämer. Det är synen av målsnöret om fortfarande hänger kvar där och hånvajar i vinden som tär. En dag ska jag stå där, med det lilla tillägget; till nästan vilket pris som helst.
För det är det som är tjusningen med ultralöpningen. Utsattheten, din kraft mot naturen och förmågan att fatta dom rätta besluten som kanske inte alltid innebär att det är det fysiska målet som är det rätta. Ditt mål kan plötsligt bli ett helt annat. Precis som i livet.

 Vi klev av loppet efter 15 h och 20 minuter då vi avverkat 60 km och drygt 7000 höjdmeter.