Courmayeur - Champex-Lac - Chamonix,
24 timmar och 38 minuter plåga och fullkomlig lycka
''
Sitter framåtböjd och stirrar ner i det kalla betonggolvet i en sporthall i Courmayeur i Norra Italien. Om två timmar går starten till CCC som bjuder 6100 höjdmeter och 101 kilometer löpning. Höjer blicken och tittar lojt på alla övriga löpare som fixar och meckar med sina löpgrejer. Jag känner ingenting. Är fullkomligt likgiltig inför det som väntar. Är varken nervös eller rädd. Bara vilar i det gråa betonggolvet och det svaga sorlet omkring mej. Björn är ute och vandrar runt så jag har suttit ensam ett bra tag. Vet inte riktigt hur jag hamnade här.
Stiger upp och går ut i den stora ishockeyhallen där det är behagligt svalt för att söka en toalett. Köerna till herrtoan är oändligt långa. Längst bort lyser en ensam damskylt. Ingen kö. Småler lite över könsfördelningen i denna galna sport men stegar lättad förbi alla blåklädda italienare och fransmän in på damtoan. Där står fem tjejer och gör exakt samma sak. Ställer mej bredvid och intar samma position. Där står vi i tystnaden och fixar våra hästsvansar. "This is how a girl prepare for an ultra" säger en glad tjej från USA. Koreanskan och jag småler. "This is easy shit" säger vi och spänner till våra hårsnoddar. High five och good luck.
Tack tjejer, ultragnistan är tänd!
Traskar ut ur den stora idrottsanläggningen och möts av en sval morgon där bergen strax kommer att bada i morgonljus. Går en bit längs landsvägen in mot startområdet och söker rätt på TeamK:s startfålla. Äter en banan och dricker lite vatten. Det kommer bli hett. Uppemot 35 grader är utlovat. Björn har slutit upp och vi står och betraktar alla övriga 1900 startande. Löparna från världens alla hörn ställer sej i ledet.
Funderar lite på tidsupplägget och peppar mej med att jag måste hålla ihop under dagen. Inte låta värmen ta kål på mej, springa med förstånd och doppa huvudet i alla former av vattendrag jag råkar se längs vägen. Tar jag mej halvvägs in i loppet klarar jag resten. Det är dom första tio timmarna som kommer bli avgörande. Resten springer jag på vilja. I mörkret och svalkan är jag hemma så det är lugnt. Det är värmen i kombination med höjden och alla höjdmetrar som skall erövras dom närmaste timmarna som kommer bli tuffa. Bara att bita ihop. All in.
Den kännspaka UTMB musiken dånar ur högtalarna och nedräkningen har börjat. En helikopter hovrar över våra huvuden då ledet sakta börjar söka sej fram längs gatstenarna i Courmayeur. Det är alltid så befriande att ta dom första löpstegen. Är som en vildhäst som bara vill löpa fritt.
Vi springer en bra bit genom staden innan den första klättringen tar vid. Som vanligt är det svårt att få upp tempot i början av loppet eftersom det är så många löpare som ska iväg samtidigt. Till den första checkpointen vid Tete de la Tronche är det 10,3 kilometer och vi har en höjddifferens på ca 1500 meter. Det är bara uppåt i 10 kilometer, ett bra sätt att få igång kroppen redan från start. Ledet ringlar sej uppför och det är bara att gnata på.
Det tog oss nästan exakt tre timmar att nå högsta punkten i loppets första skede och sen följde en skön utförslöpning fram till 27 kilometer. Solen hade hunnit stiga högt och vi stektes som små smörbollar där vi kämpade oss fram längs bergsväggarna. Väl framme vid Grand col Ferret tog vi en fem minuters paus för att dricka och ladda inför den kommande branta stigning som skulle göras i 35 graders hetta. 1000 höjdmeter på 4,5 kilometer väntade och det var nu agnarna sållades från vetet. Redan halvvägs upp kroknade en del löpare och blev sittandes bredvid stigen. Folk spydde och försökte hålla tankar och kropp samlade för att ta sej upp steg för steg. Det var ett rent helvete.
Mentalt sade den inre rösten att det är fucking 70 kilometer kvar. Kroppen skrek av obehag i hettan och det var enbart viljan som styrde över mina handlingar. Fasen, jag skulle upp. Perkele, inget kan stoppa mej. Gaaah. Det var bara att suga i sej litervis med vatten och tvinga benen att flytta sej. Ett steg i taget. Ett steg i taget.
Såg förstahjälp personalen ta emot en del löpare och leda dem till sidan. En del låg invirade i värmefiltar. En man spydde intill husväggen och alla såg mer eller mindre medtagna ut när vi väl nådde krönet.
Nu var det bara att köra!
Härligt. Vi laddade med lite energi och satte av utför.
På en sekund vände den mentala rösten från No till Yes. En härlig utförslöpning i ett fullkomligt bedårande landskap låg och väntade. Från 2500 höjdmeter skulle vi sakta rulla ner till 1000 höjdmeter på nästan 19 kilometer. Kvällen med svalka och mörker hägrade och jag var fullkomligt övertygad om att vi kommer nå mållinjen inom utsatt tid. Nu var det bara att njuta.
Vi korsade gränsen mellan Frankrike och Schweiz och sprang på. Framme vid checkpointen i Champex-Lac hörde jag att Mimmi Kotka gått i mål som segrare på damsidan. Härliga nyheter! Sverige i topp gav ny energi. Vilken tjej. Redan framme medan jag har drygt halva loppet kvar.
Vi fortsatte mot La Giete och visste att vi hade en mentalt tuff bit kvar. Tre stigningar på över 1000 höjdmeter var under den kommande natten. Även nu drabbades jag av samma öde som under Lavaredo Ultra Trail och spydde upp all energi jag lyckats få i mej under första halvan av loppet. Kände ingen oro eftersom natten med svalka och mörker väntade. Jag var också trygg i vetskapen att min kropp fixar det på Cola och vatten. Det har den gjort förr. Fyllde upp mina Salomon softflaskor med Cola och fortsatte springa på.
Nu var det bara att tända pannlampan, flytta fokus till den lilla ljuskäglan som dansade runt i mörkret och avverka höjdmeter för höjdmeter. Den första stigningen var mentalt tuffast eftersom det då ännu väntade två till.
Vi gasade på utför så gott vi kunde för att ta oss an nästa stigning drygt 70 kilometer in i loppet. Just där lovade vi oss själva att aldrig nånsin ställa oss på startlinjen till ett Ultralopp igen. Va fasen gör vi här mitt i natten efter 15 timmars löpning, skitiga, hungriga, trötta. Det är galet. Fullkomligt vansinnigt att utsätta sej för detta. Två Österbottningar som springer runt Mont Blanc där det i informationen inför loppet står "no flatrunning skills needed". Både Björn och jag är fullkomligt förbannade över att vi är där vi är. Mitt i natten. Betalar dyra pengar för att flyga hit. Lämna barnen vid poolen med farmor och farfar för att själva få springa runt i bergen. Hur fasen kan man vara så dum?
Vi springer vidare under en lång tystnad. Minns att jag såg på klockan och att den visade 04.20. Vi hade då varit ute i dryga 19 timmar. Kände mej alldeles tom och likgiltig. En förbannad stigning kvar. Sprang över en asfalterad landsväg och sen följde en vägg rakt upp. Klättrade på alla fyra ibland och kände hur ett vilddjur tog över löpningen. Nu fasen är det bara upp som gäller. Sista stigningen. Sista branten. Sista kraftansträngningen. Räknade upp alla svordomar jag någonsin lärt mej och bet ihop. Jag ska upp!
Halvvägs släckte jag pannlampan. Innan sista krönet svängde jag mej om för att se ut över landskapet.
Morgonens första strålar glimmade till mellan bergstopparna. Allt vilade i ljus. Mont Blanc stod där och mötte dagen och jag fick vara med. Jag stannade och tårkade en tår i UTMB svettbandet vi fått under loppet. På fem sekunder blev helvete himmel.
Tog mej ända upp och sträckte händerna i luften.
Målet inom räckhåll.
Från Tete aux Vents var det bara 19 kilometer utför. En alldeles underbar sträckning och ett fantastiskt löpminne jag kommer bära med mej resten av mitt liv. Morgonen var oerhört vacker, vi visste vi skulle klara det och löpningen bara flöt på. Runners high i kubik.
Vi rullade ner mot Chamonix och sprang hela vägen ner till byn.
Hejaropen, applåderna och ljudet från dom stora koskällorna ekade på avstånd och all trötthet försvann. Vi rundade några hus för att slutligen komma in på asfaltvägen som ledde in till målet. Människor längs vägen gjorde high five. Go Finland!
Inne på slutrakan hörde vi en bekant röst skrika heja Finland och en löparvän från Sverige följde oss dom sista metrarna för att föreviga ögonblicket. Det kändes fantastiskt att höra till skaran som klarat loppet och vi sprang över mållinjen hand och hand med händerna rakt upp i skyn.
Sen stod man där i målfållan. Fick en finisherväst. Kvitterade ut löpgrejerna och körde till hotellet.
Lika likgiltig som innan loppet.
Fyra dygn efter målgång har jag inte ännu bearbetat det jag varit med om. När jag tänker tillbaka på timmarna där ute är det människorna invirade i värmefiltar liggandes i dropp jag minns. Jag kommer också ihåg min galna kommentar till den spyende mannen som står lutad upp efter en husvägg, blek och matt "come on, cheer up, you have only 80 kilometers left" eller killen jag bara såg armen av som låg och vilade sej hängandes ut över en brant för att han råkat somna till. Tummen upp, visade han där över kanten. Det är lugnt, tänkte jag tills jag fem kilometer senare slogs av tanken - Herre Gud han hängde ju ut över en brant! Det som var normalt under dom 24 timmarna under loppet CCC under UTMB veckan i Chamonix ter sej fullständigt absurda hemma i mitt vardagsrum. Människans galenskap har som bekant inga gränser, men där i det fullkomligt sanslösa i att testa sina gränser till bristningsgränsen ligger något oerhört vackert och genuint. När jag får frågan varför jag utsätter mej för den påfrestning ett lopp som CCC bjuder rycker jag lätt på mina axlar samtidigt som hjärtat blir alldeles varmt och ett hemligt litet leende lyser upp på mina läppar. Det behöver egentligen inte sägas. Det är så stort så det är fullständigt självklart. Du har dina ben, du har har din mentala inställning, bergen finns där och naturen bjuder in till en magisk show. Det är bara att springa.
Allt det som händer mellan start och mål är en resa på så många plan. Det är därför det känns tomt innan loppet. Det är därför likgiltigheten känns så stor efteråt.
Det är dom 24 timmarna och 38 minuterna plåga och fullkomlig lycka som räknas.
