Att landa igen

Efter en så total urladdning som ultraloppet Dolomite extreme trail är jag som löpare väldigt hög på livet. Känslan är intensiv och väldigt  stark och sällan är jag så odödlig som dagarna efter loppet. 

Men när jag svävar omkring på mina rosa moln är det svårt att tagga till och vara på hugget när det gäller att komma igång med träningen igen. Jag blir rentav lat och vilar lite väl länge innan jag känner mej motiverad och sugen på lite hårdare pass igen. 

Denna gång hade jag redan innan ultraloppet planerat in ett litet lätt löpprojekt att ta itu med direkt efter Dolomite extreme trail. Eftersom familjen skulle köra runt lite i både Danmark och Sverige tänkte jag passa på och göra en liten runda på olika ställen för att kunna servera en liten ask med löppärlor inför sommaren. Å ja, det fungerade...nu är jag laddad och på hugget med att träna vidare inför nästa utmaning den 7:e augusti.

Här kommer mina pärlor:

1. Kullaberg

Trailmeckat Kullaberg är kanske mest känt för loppet Kullamannen som löps i oktober varje år. I Kullaberg springer man i en underbart vacker natur över klipphällar, genom bokskogar, längs stränder och på mysiga stigar. Man kan kryssa på lite hur man vill längs stigarna ute vid Kullaberg och det går att kombinera rutterna så man får ihop en runda på 20 till 30 kilometer ( 2-3 mil ).

Har du vägarna förbi är det helt klart värt att slänga med löpdojorna och ta en sväng i skogen.

2. Billund i Danmark

Det finns egentligen bara en orsak till att jag försökte mej på lite traillöpning i Billund och den orsaken stavas LEGOLAND. Efter att vi traskat omkring på Legoland en hel dag tänkte jag ge mej ut på en runda. Jag frågade efter några bra löpstigar i receptionen och fick tipset om en "koselig sti" ner till byn. Tja, lite skogskänsla och många fina statyer fick man se, annars fick det mest bli en uppvärmning inför ett core-pass. Vackert så!

3. Fina rundor i Österlen

Österlen i skåne bjuder däremot på många fina löpupplevelser och stigarna att välja mellan är oändligt många till antalet. Det går att springa i skog, längs kusten, längs milslånga stränder, på dyner, över klippor...bara att välja.

Det blev några löpturer i området och min absoluta favorit är Ystad Sandskog som är ett naturreservat med många fina rutter. Dessutom sträcker sej många av stigarna längs strandlinjen och det är väldigt vackra löpupplevelser man får bara genom det. 

Längs de fina stränderna är det naturligvis ypperligt med barfotalöpning.

I Österlen hittas mängder av härliga stränder i som lockar till barfotalöpning.

4. Fantastik löpning på Öland

Öland är en sagolik ö på många sätt och den karga och vilda naturen passar ypperligt för traillöpning. I närheten av Borgholm finns det många stigar som sträcker sej längs strandlinjen. Det är svårt att undgå asfalt helt och hållet, men är man villig att variera underlaget från asfalt till snåriga smala stiga så är Borgholm det perfekta stället att springa på. Öland är fullt av fina leder och stigar och det är bara att välja och vraka. Du är sällan helt ensam på dina rundor och det märks att Öland också är ett cykelparadis. Det blir ibland lite trångt på stigarna då alla skall ta sej fram samtidigt. Den underbara naturen och den omedelbara närheten till havet gör dock Öland till ett ypperligt trailställe.

 5. Blå Jungfrun

Alldeles vid Ölands nordspets ligger den lilla ön Blå Jungfrun. Ön är väldigt liten och stigen som sträcker sej runt ön är endast 3,3 km lång så det blir en liten lätt runda. Ön väldigt kuperad och man springer på allt från kala klippor till snåriga stigar i väldigt tät skog. Naturen på ön är storslagen och Blå Jungfrun bjuder garanterat en löpupplevelse utöver det vanliga. En kort men naggande god runda!

6. TeamK i Hjorthagen i Mariefred

Under vårt år i Sverige var Hjorthagen i Mariefred det ställe där vi företog oss flest löprundor. Under vårt besök där hade vi förmånen att få springa en runda tillsammans för att återuppliva gamla minnen. Naturreservatet Gripsholms Hjorthage är underbart fin och det känns väldigt naturnära att få springa bland dovhjortarna längs den vackra Mälarstranden. 

7. Sveriges vackraste pärlor: Jämtlandsfjällen och Höga kusten

Denna gång fick jag varken springa i Jämtlandsfjällen eller i Höga kustens härliga landskap. Måste ända framhålla dom två löpställena som Sveriges två vackraste pärlor. Jag har skrivit om löpning på båda dessa platser i tidigare blogginlägg så läs gärna mera där i fall du är intresserad. Rör du dej i de trakterna, missa inte löpstigarna! De är underbara. 

Löpglädje och fina naturupplevelser önskar jag dej! Hitta känslan. Den finns där ute. 

Jag lovar.

Underbara, fruktansvärda Dolomite Extreme Trail 2015

Sitter på ett skumpigt flyg från Kronoby till Helsingfors. Har precis lämnat tre barn och en knasig katt hos min otroligt snälla far. Lycka till, var allt han sa. Du kanske blir lite styv i benen. Sen tog han djur och barn och lät oss resa.
Sluter ögonen i flygstolen och tänker, vad tusan håller jag på med?
Målet är Val di Zoldo i Dolomiterna. Dom vackraste bergen på denna jord enligt mej. Team K skall delta i Dolomite extreme trail som sträcker sej genom Unescos världsarv längs Tiwan path och den enda som gett sej tusan på att ställa sej på startlinjen är jag. Björn tvekar in i det sista. Vill känna in allt innan han fattar beslutet. Jag är envis. Vill starta till vilket pris som helst, nästan också nå målet till vilket pris som helst.
Har jobbat som en dåre den sista tiden. Är trött, så trött. Blundar och tänker att detta är galenskap. Över 5 mil i en extremt tuff terräng. Tänker på olika löpares strategier jag vältrat mej i den senaste tiden. "Enjoy, do your best, don´t hurt yourself", "If your live only once this is the one thing you should do", "fall in love with the process and the results will come"...
Om det är så att resan är målet kan jag ändå vara nöjd redan nu. Träningen har gått bra. Helt enligt vad som är rimligt för en glad motionär som jobbar heltid och snurrar en familj med tre barn. Ändå skönt att vara på väg. Rädd är jag inte, men nervös och orolig för hur min kropp kommer reagera. Jag vet jag är seg. Vet jag är uthållig. Jag vet att jag håller. Ändå är man så otroligt utsatt som löpare i den terrängen. Ett snedsteg som leder till skada och det blir ett helsike att ta sej ner från bergen för egen maskin. Alla är där på egen risk. Så enkelt är det. I slutändan har du bara dej själv, din förmåga att prestera och din kunskap om hur din kropp fungerar med allt från syresättning till näringsintag. Det är det som skrämmer, samtidigt som det är precis just det som lockar. Utsattheten, jag mot och med naturen. Det finns inget som slår den känslan. Magin i storheten som finns där ute.
Tar oss till den lilla bergsbyn Forno di Zoldo och knackar på hos en frodig Italiensk husmor som lovat oss mat och husrum.
Väckning 03.45. Frukost 04.15. Vi sitter tysta vid långbordet som till bredden är fyllt med pasta, ägg och italienska frallor. Vi är drygt tio löpare från olika länder som äter frukost tillsammans. Alla lika sammanbitna. Blickar ut över dom ännu så mörka bergen. Dit upp ska vi och helst ner igen.
Klockan 05.00 söker vi oss ner mot startplatsen. Några morgonpigga supportrar har sökt sej till startlinjen för att heja på oss löpare. Kollar skorna, kollar vätskeslangen. Kollar klockan. En banan en halv timme innan start, en första energigel 10 minuter innan startskottet. Redan den första gelen smakar pyton. Blundar för att få ner den.

Det ljusnar över bergen nu och precis då kommer den. Känslan. Jag sväljer hårt och torkar en tår i ögonvrån. Tusan vad jag älskar det här. Vill bara i väg. Upp till bergen. Till friheten. Det oändliga där allt blir så enkelt och rätt. Nu kör vi så det ryker!
Björn har valt att starta. Otroligt skönt att ha honom vid min sida. Det är så mycket tryggare då. Han skämtar om att ta hem spurtpriset fram till bron 200 meter bort.
Vi springer genom den mysiga byn, först en bit längs asfalt sen längs grusvägar som blir allt smalare och krokigare ju längre upp vi kommer. Den första milen är bara uppför från 850 meter över havet till 1580. Vi rör oss i lagom tempo. Har hållit oss ganska långt framme i startfältet för att ligga bra till när  allt smalnar av till små stigar. Det är alltid svårt att passera andra löpare då. I denna terräng blir det näst intill omöjligt. Det är för farligt.

Går bra fram till 14 kilometer vid Duran Pass där den första checkpointen finns. Ingen plockas av banan då. Slänger in lite annan energi än mina gel jag trycker i mej en gång i halv timmen. Blir lite russin, banan och ett glas Cola. Vi har bara masat på uppför hittills och nu börjar det riktiga kraftprovet i tävlingen. Först en stigning från 1580 m.öh. till 1900 m.öh. och ner igen på 3 km. Det var en smal och eländig stig och ett mycket tyst gäng löpare längs den sträckningen. Den tog oss nästan 2 timmar att avverka och redan då började jag känna mej svag. Tusan!

Kollade klockan och började fundera på vad jag ätit. Behöver min kropp mera energi, vätska eller vad tusan är det frågan om? Kämpade på en bit till med vetskapen om att en ny tuff stigning från 1580 m.öh. till 2380 m.öh. var i antågande. Tryckte i mej mera energigel för att försöka rädda situationen. Mådde pyton. Skakade i händerna och kände mej yr. Mera energi. Kände krafterna återvända men visste att det skulle bli tufft om jag redan nu känner mej svag. Bara att bita ihop. Vi segade på och det viktigaste var att fokusera för att inte ramla eller stiga snett. Det var brant ner på alla sidor och bara att lita på jag skulle hålla ihop hela vägen upp. Längs stigen satt andra löpare. En del mådde illa. Andra fick kramp. Bara att hålla fokus. Samla tankarna och tänka på dom fina Haglöfs Gram Gravel skorna som var priset för den som kom i mål. Vi måste hinna till Malaga Pioda checkponten vid 29 km innan klockan 12.30. Annars plockas vi av banan. Det är tuffa och stenhårda regler gällande det. Bara att gnata på. Vi springer på bra den sista biten upp på den fina platån på rif. Colodai och jag känner att jag lyckats återfå krafter och känner mej stark igen. Yes! Har jag klarat detta så fixar jag resten av loppet bara jag lyckas hålla mej skadefri. Precis då stupar en löpare framför mej. Han faller illa och slår upp ett stort jack i pannan. Som på en signal stannar alla löpare som är i närheten och hjälper till att plåstra om honom. Det jag ser är så oerhört fint och det är det som är så stort med utsattheten som finns där ute. Vi är förbundna att hjälpa varandra i fall något går galet och trots att det är en tävling sträcks det alltid ut en hjälpande hand vi via ferrata eller firningar. Are you ok?, Do you need help? hörs vid alla svåra passager och det är i få tävlingar sådana frågor ställs till dom medtävlande. Det är det som gör traillöpning så unikt. Det är en oerhört fin gemenskap där ute. Vi lider och njuter tillsammans. Vi plåstrar om den långa Italienaren och fortsätter loppet.
Plötsligt märker vi att vi börjar få ont om tid. Rusar i panik till Malga Pioda och hinner precis innan arrangörerna börjar plocka folk av banan. Surt för många som rest långt och satsat hårt för att kunna delta.  Samtidigt som vi gläds över att vi hann inser vi att resten av loppet också blir en kamp mot klockan. Björn börjar känna sej svag och mår också illa. Sånt kostar oerhört mycket tid eftersom tempot dras ner. Min dipp har redan kostat oss mycket och vi har egentligen inte råd med en till. In med mera energigel och en stång Mentos som vi tryck ner i löpvästen för nödlägen. Absolut läge nu.

                                             

Vi stannar till en stund och han känner kraften komma tillbaka. Okej, nu är det bara att springa allt vad benen håller. Hålla fokus på den smala stigen och kolla tiden. Nästa checkpoint är vid passo Staulanza på 1773 m.öh. och vi korsar linjen 14.20. 14.30 drogs bandet. Ingen tid för vila. Blir lika tajt att hinna till nästa checkpoint vid 45 km. Nu bara 200 höjdmeter uppför, men 300 ner. Tiden tickar på och vi måste hinna till passo Tamai innan klockan 16.00. Jag säkerställer tiden med en Italiensk tjej som jag springer jämsides med en bit. Blir nästan omöjligt att hinna konstaterar vi. Hennes löpkompis stannar och kastar upp och de ser uppgivna ut. Ingen vill ge upp nu. Vi gnatar på och våra Italienska vänner hänger på. Det verkar ha rett upp sej med illamåendet.
Nu blir det att spurta på för att hinna. Vi kan inte gå med på att bli plockade av banan vid 47 kilometer. Det finns inte på världskartan helt enkelt. Känner paniken komma. Tänk om vi inte fixar det! Vi kutar på som två galningar. Möts av två via ferrata som drar ner på tempot. Måste ändå hålla fokus så att man inte tappar greppet och halkar.

Ser slutligen den sista checkpointen och hör en italiensk man ropa It´s open! You will make it! Nu springer vi som tokar. Känner knappt benen längre men det är bara att kuta på. Vi hinner. På minuten! Från 47 kilometer börjar mitt livs mest plågsamma uppförsbacke. Inte fysiskt, men mentalt. Möts av en skylt där det står If you want to cry, do it now. Gråter inte, känner mej mest förbannad på banläggaren. Vi klarar ändå den sista utmaningen upp till monte Punta som ligger på 1952 m.öh. och sen är det bara utför ner till Forno di Zoldo på 900 m.öh. Nedförsbacke i 10 kilometer. Klockan visade 57 kilometer när vi korsade mållinjen i Zoldo. Vi sprang in lite på slutet och kom i mål med 18 minuters marginal. Maxtiden för loppet var 13 timmar. Vi sprang i 12 timmar och 42 minuter. 600 startade. 381 klarade av att komma i mål inom utsatt tid. Många skadade sej och fick avbryta.
Det var en oerhört skön känsla att korsa mållinjen och kvittera ut ett par nya Haglöfs skor. I målfållan vinkade Italienskan jag tidigare kollat tiden med i en stund av stor uppgivenhet och utmattning. Hon viftade med sina fina röda skor. We made it! Skrek hon. Yes we did! Skrek jag.

På kvällen när vi var ute och åt middag hörde vi att många löpare fortfarande var ute i bergen ännu. Mer än 15 timmar efter start. När checkpointerna stängdes försvann arrangörerna och banmärkningen plockades ner. Många blev kvar där ute utan karta och pannlampa och jag hoppas allt gick väl för dom som fick orientera sej fram enligt egen förmåga. Alla som startade hade skrivit under att loppet utfördes på egen risk och att man hade en viss tid på sej att klara av banan. Om inte var ansvaret ens eget. Sådana är reglerna och springer man i höga berg som Dolomiterna är det självklart förknippat med en del risker. Det är därför det kallas extreme trail.
Undrar du vilket löparmantra jag valde? "Enjoy, do your best, don´t hurt yourself". Klarade av alla tre och det är jag stolt och glad över. Loppet vanns av Federica Boifava, en tvåbarnsmor som grejade loppet på ofattbara 6h 48 minuter. Björn och jag var första och enda finländare i mål.
På Vanda flygplats ringer jag min far för att höra hur det är med barnen och katten.
-Har du styva ben, frågar har?
-Näej, svarar jag och trycker på hissknappen.
Jag som aldrig åker hiss.

Video från loppet

VÅR OCH NYA PRYLAR

Under dom senaste veckorna har vi fått njuta av många sköna löprundor längs vårblöta stigar. Rundorna har ofta bjudit på oväntade utmaningar när både stigar och vägar varit översvämmade av smältvatten. Kan bara konstatera att den som gillar att vara torr om fötterna helst kan söka sej till en annan gren än traillöpning. Väl hemma från den senaste rundan var vi båda blöta och leriga ända upp till armhålorna. Så underbart skönt att köra tuffa rundor nu när skogen bjuder underlag på is, lera, klippor och mjuka snöfält. Det är sällan man hittar så variationsrika rundor här i Österbotten som precis just nu då våren är i antågande.

Våra långlopp närmar sej också med stormsteg och med det följer alltid lite extra mycket surfande på nya prylar och löpargrejs som kan vara bra att ha. För en dag sen damp en sprillans ny löparväst ner i postlådan. På dagens tretimmarspass hade jag det stora nöjet att hårdtesta min nya Salomon S-LAB Advanced Skin 12. Kan åter en gång konstatera att man alltid får det man betalar för. Min nya löpväst är fantastisk. Har bara sprungit med ryggsäckar fram till nu och under alla lopp och längre träningsrundor har jag dragit på mej skavsår av obekväma remmar och fästen. Nu känns det som om jag äntligen hittat rätt. Att springa med en Salomon S-LAB Avd på ryggen känns som att springa utan något alls på ryggen. Det är fantastiskt att man lyckas konstruera en sådan ryggsäck! Full pott i nöjdhet för den.
Vi väntar också på nya klockor som vi ska hinna köra in innan loppen. Suunto kommer att leda oss rätt även i fortsättningen. Två Ambit 3. Ska bli intressant att få pilla och mecka lite med dem inom kort. 
Sen är också skorna slutkörda och det är ett måste att hitta nya inom kort. Där står valet mellan Salomons Speed-cross och North Faces Ultra MT. Det har blivit ett antal rundor när skorna är så slutkörda så dom ramlar i sär. Då kan man köpa nya med gott samvete! Goda investeringar för både upplevelser och god hälsa.
Sköna löprundor till er alla!

VILJAN ATT FINNA TRÄNINGSTID

Fick för en tid sedan en förfrågan om hur vi får ihop vardagspusslet med heltidsjobb, tre barn och deras egna aktiviteter. En mycket relevant fråga som alla småbarnsföräldrar tampas med. Jag vet inte riktigt hur vi lyckas, jag hinner liksom inte fundera så mycket på det. Det är bara att tuta och köra!

En vardag hemma hos oss börjar alltid 05.45, sen är det full rulle tills klockan är 21.00. Det är då träningstiden börjar. Det är dagislämning, förskolehämtning, möten, fortbildningar, jobbresor, barnkalas, fotbollsträning, scoutmöten, gitarrövning, läxor...och löpning. Ibland när jag på söndag tänker igenom vad vi hunnit göra under en vecka kan jag konstatera att man bara för att klara av vardagens aktivitetslopp behöver ha en väldans god kondition och gott humör för att få det att rulla. Sen handlar det om att prioritera och också om att faktiskt tvinga sej ut, hur trött och sliten man än känner sej. Efter avklarad löprunda är man alltid pigg och fulltankad med energi igen!

Sen är det så att jag har ett stort behov av att få röra mej i skog och mark, bland berg och ute till havs för att må bra. Jag tycker om att anstränga mej fysiskt och tycker det är skönt att vara igång, känna pulsen och leva livet fullt ut i mitt mest naturliga element.

Jag har alltid tränat. Som barn var det fotbollen som tog all min tid och i den träningen ingick naturligtvis löpning. Jag har också alltid fascinerats av att ta mej fram av egen maskin och se hur långt jag kan förflytta mej. I tonåren var det cykling, paddling och löpning som lockade. Det viktiga var att jag fick röra på mej utomhus. Friluftslivet har varit en livsstil för mej och någonstans i tonåren fick jag upp ögonen för olika scouttävlingar och evenemang där det krävdes en fysisk ansträngning kombinerat med friluftskunskap. Det var ett sätt att hitta fokus, känna glädje, spänning och liksom vara ett med naturen och bara lyssna på kroppen. Det sociala var naturligtvis också viktigt. Vi var ett härligt gäng som gjorde många galna saker ihop. 

Fastän livet tagit sej olika skiftningar har jag vägrat ge upp mina turer i naturen eller min träning. Under tuffa perioder är det faktiskt det som gett mej mod och framtidstro och samtidigt också fungerat som en oas och ett tillfälle för eftertanke och lugn. Det är skönt att kunna längta efter långa ensamma löppass i skogen, för det är då man vet att tankarna hinner tänkas till slut. När man uppnått sin Runners High är världen en gnutta ljusare och vackrare igen. Löpning är ett behov jag själv skapat. 

I ärlighetens namn är det svårt att hitta tillräckligt med tid till träning i vardagen. Nästan alla mina löppass gör jag tidigt på morgonen eller på kvällen efter klockan 21.00 då barnen lagt sej. 

Sen oktober har jag nästan enbart sprungit i skenet av pannlampan. Ungefär 1200 km i en liten ljuskägla. Under helger försöker jag få lite dagsljus under mina rundor. Man får helt enkelt fånga dom stunder som bjuds. 

Den mesta träningen gör vi enskilt under vardagarna och under helger försöker vi pricka in ett långpass tillsammans, som också kan innebära paddling, långfärdsskridskoåkning, skidåkning eller någon annan aktivitet. Då ringer vi alltid farmor, farfar eller morfar för att få några lediga timmar till träning. 

Jag försöker köra åtminstone ett pass om dagen så långt det bara är möjligt. Om det inte går är det så. Försöker också vara noga med att inte ha dåligt samvete om träningen uteblir. Det gäller att tänka klart och också inse att för mej som inte är en elitsatsande löpare, är det okej att lämna bort ett pass eller två och att det faktiskt inte spelar någon större roll. Det är mest humöret och den mentala biten som lider i fall träningen uteblir. Kroppen och knoppen har helt enkelt vant sej vid att få en dos endorfiner varje dag. 

En liten nyckel till vardagsträning har för mej också varit att jag inte äger någon bil. Jag vill och måste ta mej fram för egen maskin vart jag än ska i vår lilla stad. Vissa dagar blir det en ansenlig mängd kilometrar när jag räknar ihop mina förflyttningar med cykel, sparkstötting eller till fots. Något som jag inte ens räknar in i träningen utan bara lägger till som en extra bonus. Frisk luft och lite extra flås.

Kontentan av min träningsfilosofi är att inte ta stress eller lägga in krav i träningen. För mej handlar det om att må bra, träna för att jag vill och har lust. Ofta är det så att jag kan längta en hel dag på känslan av att ta dom första löpstegen under min runda. Då vet jag att tiden är bara min. Min puls, mina tankar, min kropp och jag får välja musiken själv. Jag väljer att se det som en underbart skön belöning. 

SKÖN LÖPNING I SPANIEN

Under några dagar i slutet av februari hade vi den stora förmånen att få springa  omkring i olika spanska berg på ön Teneriffa. Den stekande solen gjorde att vi försökte förlägga träningen till tidig morgon eller sen eftermiddag när temperaturerna sjunkit en aning. På Teneriffa finns många stigar att välja mellan och för att få goda tips om bra rutter att löpa kan du läsa mera här. Ibland var det svårt att hitta rätt led eftersom märkningarna inte alltid var så tydliga, men en positiv sak är att man ser långt och oftast har havet att orientera sig efter så det är inga risker att springa vilse. 

Våra turer sträckte sej till några timmar och alla rundor gjorde vi på den södra delen av ön. Vi hade gärna också gjort en tur uppe på Teide och till grannön La Gomera, men eftersom detta också var en familjeresa fick träningsrundorna begränsas till några timmar per gång. Det var viktigt att hinna med sol och bad också.

Det som var slående för löpningen i lavabergen var naturligtvis torkan och alla kaktusar och risbuskar som rev upp ens fötter och ben under turerna. Lyckades med konststycket att få en en lång kaktustagg på närmare 10 cm i min vänstra tå så på den andra turen som gick från Adeje upp mot Roque del Conde fick jag lov att plocka fram förbandslådan och tejpa ihop katussåret. I övrigt klarade vi oss utan större blessyrer. 

Spaninen bjöd perfekta löpförhållanden och det var skönt att kunna lämna både mössa, handskar övrig vintermundering hemma. Frihetskänslan är så mycket större när man kan löpa med lätt klädsel. Att dessutom få göra det i fin miljö och veta att ett svalkande dopp i havet väntar som belöning, det är guld värt!