Fina höstrundor i Österbotten

Hösten är den absolut bästa årstiden för traillöpning tycker jag. Luften är krispig och sval, naturens färger lyser som aldrig förr och dofterna är friska och fräscha. Fastän kvällarna blir kyligare och mörkare är det bara att löpa på. Släpp inte taget om löpningen fastän vintern är i antågande. Det går utmärkt att springa året om och bara man vänjer kroppen vartefter temperaturen sjunker så är det inga som helst problem att springa även under dom kalla vintermånaderna. Det är bara att klä sej i ett lager till, trä fötterna i lite mera rejäla skor och njuta av att man faktiskt känner av väderleken, på riktigt.

I Österbotten där jag bor för tillfället finns många fina löprundor som faktiskt är extra vackra nu under höstmånaderna. Eftersom intresset för traillöpning fullkomligen exploderat här i våra trakter tänkte jag dela med mej av mina pärlor, så kanske vi blir fler som nöter samma stigar och får uppleva samma fina natur. En bra sammanställning över alla vandringsleder hittar du även här.

1. FÄBODA VADNRIGNSLED, Jakobstad

Den absolut bästa löpslingan är Fäboda vandringsled som kan kombineras med stigar ända från Ådö fiskehamn ut till Svedja. Kombinerar man olika rutter och stigar kommer man faktiskt upp till ultrasträckor på 50-60 kilometer, vilket är väldigt unikt i våra trakter. Under den sträckningen springer du både längs klippiga havsstränder, i sammetsskog med tall och sandåsar och helt vanlig granskog. Stigens kvalitet kan variera en aning men leden är väl märkt och bra kartor finns att ladda ner via Sju broars skärgårds hemsida. Bra kartor finns också att köpa på turistbyrån. 

Fäboda vandringsled har nyligen fräschats upp och leden är i gott skick.

Härlig strandlöpning på både sand och klippor längs Fäboda vandringsled.

2. UTTERLEDEN, Pedersöre

En annan bra led att springa är Utterleden som finns i Pedersöre. Vissa sträckor kan vara väldigt blöta och ibland är man tvungen att springa ganska långt längs grus- och landsvägar, vilket inte ger den där riktiga trailkänslan. Bitvis är leden dock mycket vacker och naturen bjuder fina löpupplevelser. Mera information om den nästan 50 kilometer långa leden hittar du på Pedersöre kommuns hemsidor.

3. VANDRINGSLEDER I LARSMO

De vandringsleder jag främst förlägger mina träningsrundor till i Larsmo är Bosund vandringsled och Holm vandringsled som går ut till Molnviken. Rundorna är ganska korta och kan inte kombineras med andra leder men som en kort kvällsrunda funkar lederna som är mellan 5 och 12 kilometer riktigt bra. De är också sköna att springa som komplement till de rundor man annars löper i närområdet. Mera detaljerad information hittas här.

                               

4. ÖJA VANDRINGSLED, Karleby

I Öja finns också en fin led som är utmärkt för löpning. Leden kan kombineras genom många olika ruttval och springer man hela sträckningen kommer man upp till ungefär 20-25 kilometer. I bland måste man dock springa lite längs grus- eller landsväg. Mera info hittas här.

5. SANDSUND VANDRINGLED + BACKLÖPNING I ROSKISBACKEN, Pedersöre

Ett perfekt helgpass är en runda runt Sandsund vandringsled med start från Roskisbacken. Löprundan är ungefär 13 kilometer lång och som avslutning kör man 10-15 varv i roskisbacken. Det bästa stället här i trakten att träna utförslöpning på. Hastigheten hinner bli ganska hög trots att höjdmetrarna inte är så många. Detta är en ultimat runda med perfekt avslutning för den inbitne traillöparen.  En beskrivning av rutten hittas här.

                         

Skön löpning längs Sandsund vandringsled.

Backträning i Roskisbackan. Perfekt avslutning på Sandsundrundan.

 6. GUSTAVSRUNDAN, Kronoby

Gustavsrundan är en led i Kronoby som totalt bildar en sträckning på 21 kilometer. Leden startar vid Söderpåras och går ända till Bäckby i Esse. Vintertid går ett fint skidspår längs samma led och tyvärr är det svårt att hitta märkningen för leden sommartid. Fram till Lillträsket är leden i toppenbra skick och den lämpar sej utmärkt för tempolöpning i terräng. I ungefär 10 kilometer har man fin skogsstig där det är bra att få upp farten. Terrängen är också lite lätt kuperad. Mera info om leden finns här.

7. SÅKA - OIVO - VITSAR VANDRINGSLED, Karleby

Vandringsleden som startar i Såka och sträcker sej till Oivo är ungefär 13 kilometer lång och går genom fina skogar, gräsbevuxna åkrar och ställvis midjehögt gräs som kräver en rejäl temposänkning för att kunna passera. Leden är perfekt för en kvälls- eller eftermiddagsrunda och vill man springa långt går det ypperligt att kombinera med en löprunda ända från Vitsar i Karleby. Totalt bildar då leden en sträcka på över 20 kilometer och vill man göra extra rundor kan man öka kilometerantalet ytterligare. Mera info om leden hittar du här.

8. LEDER I VASA MED OMNEJD

Fina leder i Vasa med omnejd jag sprungit på är stigarna runt Molnträsket i Korsholm samt vandringsleden ute i Björkö-Panike på Replot. 

Söker man höjdskillnader i Vasatrakten för backträning och träning av utförslöpning är det Öjberget som gäller. Inte så högt, man får helt enkelt springa flera varv i stället.

Detta är bara ett litet axplock av alla de fina löprutter som finns i Österbotten. Jag hoppas du hittar en fin runda nära dej där du kan känna dej trygg i din löpning och där det är lätt att ge sej ut på ett fint träningspass. Börja där och fortsätt sedan utforska större skogar, högre berg och längre stigar. Var inte rädd att ge dej ut i naturen. Bara spring. Njut av de vackra naturupplevelserna hösten bjuder och låt benen löpa fritt. Glöm bara inte att slänga ner pannlampan i din packning. Den kommer väl till pass så här års. Sköna löprundor önskar jag dej! 

Utrustning

Det har kommit en del frågor om utrustningen vi har när vi springer våra långlopp. Det är framför allt skor och ryggsäckar som folk undrar över. Vad gäller övrig utrustning skiljer den sig inte nämnvärt från annan löpning. Vi börjar med skorna.

Skor

Det finns hur mycket skor som helst för traillöpning. Viktigast är att de sitter bra på foten och passar för den typen av löpning man tänker ägna sig åt. Vissa skor lämpar sig bättre för löpning i väldigt krävande terräng och andra för löpning där man blandar traillöpning och löpning efter vägar. Det betyder ju förstås att man i slutändan behöver flera par. Vi har hittills använt tre olika modeller som skiljer sig ganska mycket från varandra. 

The North Face Ultra Trail

Denna sko fick pris av tidningen Outside som Trailrunning shoe of the year ifjol. En suverän sko med fantastisk löpkänsla. Den sitter som gjuten på foten och väger nästan ingenting. För löpning på torra stigar och inte alltför ojämn terräng  är denna sko perfekt. Den är ganska mjuk upptill och ger inte väldigt mycket skydd mot stenar och rötter. Framsulan på skon är tunn och vid löpning under mer än fem timmar börjar det kännas. Denna sko passar också på kortare asfaltsträckor. En mycket bra allround sko. The North Face har en ny modell för i år som heter Ultra Trail MT och även den verkar mycket bra. Har inte testat den ännu tyvärr. Denna använde vi under Höga Kusten Trail 43 km och Ultra Trail Lago ´d Orta 30 km. 

Salomon Speedcross 3

En klassiker från Salomon som hängt med i många år. Detta är en sko som många använder som fritidssko. Men den är inget annat än en mycket bra trailsko. Denna sko har mera drop än Ultra Trailen och har betydligt mera dämpning. Den är robust och skyddar bra mot stenar och rötter. Detta gör att den passar bra till långa löppass eftersom fötterna inte blir lika trötta tack vare dämpningen. Tyvärr är inte löpkänslan lika bra som i de övriga skorna vi testat. Speedcrossen är en bra nybörjarmodell. Skon har Salomons suveräna snabbsnörningssystem som gör att du inte behöver knyta skorna utan bara dra åt dem med en dragsko som du sedan gömmer i en liten ficka. Speedcross har mycket grov sula och är inget för asfalt. Det har kommit en uppdaterad modell som heter Speedcross Pro som ser lockande ut. Speedcross 3 använde vi under Dolomiti Extreme Trail 53 km.

Salomon Fellraiser

Fellraiser är en robust sko med väldigt grov sula. Den lämpar sig för löpning i mycket krävande förhållanden. Den har ett suveränt grepp och väldigt bra löpkänsla. Den är också väldigt skyddande mot stenar och rötter. Inte lika mycket dämpning som Speedcrossen och inte heller lika mycket drop. Denna har också samma smarta snörningssystem. Ingenting för asfalt eller långa sträckor på grusvägar. Fellraiser har lite konstig form och passar inte för alla fötter. Tåboxen är stor och tårna kan röras ganska mycket. Denna använde vi under Tierra Arctic Ultra 106 km. Vet inte om det var den långa sträckan eller skorna, men våra fötter mådde inte bra efter loppet. Tånaglarna var blåa och jag fick skavsår, något som jag aldrig annars har problem med. 

Löper man mycket trail kan det löna sig att ha åtminstone två par. Ett par för lättare stiglöpningar och ett par för lite mera krävande förhållanden. Vill man använda dem året runt lämpar de sig väl som vinterlöpningskor i snöiga och isiga förhållanden. 

Återkommer med mera prylar senare :)

Björn

Tierra Arctic Ultra, ogripbart och fullkomligt glasklart.

Det är exakt fyra dygn sedan jag korsade mållinjen efter att ha avverkat 105 kilometer fjällöpning i Tierra Arctic Ultra. Jag hade sprungit i 17 timmar och 35 minuter och kom i mål med ett stort leende på läpparna. Jag ler ofta när jag springer trail och ibland måste man bara stanna för att för ett ögonblick ta in allt det stora som finns runtomkring en, också det stora som sker inom en. 

Jag har fortfarande inte kunnat ta in vad jag varit med om. Resan längs Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko blev plötsligt så mycket mer än jag hade väntat mej. Området är bekant sedan tidigare och jag kände på mej att det egentligen inte skulle bli några större problem att ta sej i mål bara jag höll mej oskadd. Kanske det fanns plats för något annat under loppet på grund av allt runtomkring var så välbekant. Kanske tryggheten i att färdas i ett för mej bekant landskap gav utrymme för en annan resa. En resa som fortfarande är ogripbar. Resan inåt.

Team K sprang tillsammans under hela loppet och jag gick ut hårt från början. Innan loppet bad jag min man välja ett mantra vi skulle springa efter denna gång. "Pain is weakness leaving the body", valde han. Det lät väl aningen makabert tyckte jag, men det visade sej bli ett mantra som skulle behövas många gånger under loppet.

Vi tog oss till Kebnekajse fjällstation på två timmar och fortsatte att ånga på i skapligt tempo. En bra stund låg jag på andra plats bland damerna på 100 km och det kändes häftigt att nosa där uppe i täten fastän mitt egentliga mål var att fullfölja loppet. Fram till 50 kilometer gick allt som en dans. Eftersom det inte fanns någon service alls under loppet var vi tvungna att bära med oss all energi. Vi hade också mycket extra packning i form av säkerhetsutrustning som var ett absolut krav från arrangörernas sida för att överhuvudtaget få starta. Jag har aldrig sprungit med så mycket grejor på ryggen under ett lopp. Fördelen var dock att tillgången till vatten var näst intill obegränsad, så där slapp man lite tyngd i alla fall.

Loppet var naturligt indelat i sju väldigt lagom långa etapper och det var ett tacksamt tänk att dela in sträckan i avstånd mellan stugorna längs Kungsleden. Vi sprang alltså Nicka-Kebnekaise-Singi-Sälka-Tjätka-Alesjaure-Kieron-Abisko och etapperna mellan stugorna låg mellan 14 till 20 kilometer. Perfekta målsekvenser att beta av för att slutligen komma upp till 105 kilometer, vilket var den korta bansträckningen. Den längre var 125 km.

Det var efter Tjätka som problemen började hopa sej. Björn fick först en känning i sitt knä som han brottats med under en längre tid, sedan gick en löpryggsäck sönder och vi försökte lappa ihop dragkedjan så gott det gick. Det är otympligt att springa med en söndrig ryggsäck och det blev en hel del meck med att få alla saker att hållas på plats. Naturligtvis blev det också ett stort irritationsmoment under dom 60 kilometrarna som återstod. 

Trots det kunde vi inget annat än gnata på och avverka kilometer efter kilometer. 

Strax innan Alesjaure fick också jag problem med mitt högra knä och det blev outhärdligt att springa. Vi hade 40 kilometer till målet, alternativet att vända skulle betyda 65 kilometer löpning i motsatt håll. Beslutet var enkelt. Jag lindade mitt knä så hårt jag förmådde och slängde in så mycket värkmedicin jag vågade. Sen var det bar att bita ihop. Vi kutade på och försökte hinna så långt vi kunde innan skymningen skulle falla. Vi hade varit ute över 12 timmar. 15 timmar utan sömn eller vila. Vi stannade bara till för att fylla på vatten eller uträtta toalettbestyr. Totalt 14 utan mat. Vi hade gått runt på energigel, russin och bananer och vi började känna oss lite möra och sega.

Fötterna ömmade och varje gång man slog i en sten med foten strålade smärtan upp i kroppen så man fick stålsätta sej för att inte stanna utan bara sega på. Jag frös och mitt knä värkte till för varje steg jag tog. Pain is weakness leaving the body. Pain is weakness leaving thebody. Pain is weakness...

I 40 kilometer tänkte jag så. 

Aldrig mer, sade vi båda två. Aldrig mer ska vi utsätta oss för detta. Aldrig.

Så såg vi Abiskojoure skymta mellan trädtopparna och ett litet hopp föddes. Från den sista checkpointen var sträckan bara 17 kilometer. Det klarar vi. Yes, nu kör vi.

Den sista biten minns jag inte så mycket av. Vi bara sprang, utan att tänka. Sprang i ett halvdunklet sken, tog oss ner från fjället, ner i skogspartiet och längs med sjön med sikte mot Abisko. Tråkig terräng, tråkiga spänger att springa på och en stig som aldrig aldrig tog slut. Ett steg i taget. Pain is weakness leaving the body. 

Sen hörde vi bruset från Canjonen i Abisko. Då gick det inte att hålla tårarna tillbaka. Fasen, vi kommer att klara det. Vi kommer att nå ända fram. Sen ser vi turiststationen som reser sej ljus och mäktig i augustinatten. Vi hade 17 timmar och 35 minuter löpning i benen och plötsligt när man stod där i målfållan med en filt omkring sej och dricker svartvinbärssaft är allt så förbaskat underbart. 

Jag är inte ens så värst nöjd med att ha fullföljt loppet. Spelar ingen större roll att jag kom trea. Det som spelar roll är det som jag inte riktigt förstått. Det ogripbara som gör det så underbart.

När jag springer långt, riktigt långt är jag tvungen att vidröra områden i mej som finns där allra längst in. Under ett ultra lopp vidrör jag topparna precis på samma sätt som jag vidrör dalarna. Det är klart att energigelen hjälper till att hålla tankarna på den positiva sidan, det är liksom det som är grejen. Ändå när man ser på ett lopp i backspegeln blir det med ens så klart. Att fånga det med ord går inte. Det blir för smått att låsa in det i bokstäver. Det blir liksom själva livet inbäddat i en kristallkula. 

Dagen efter loppet satt vi på fjällstationen och pratade bort hela dagen med ett annat par som också sprungit loppet. Mellan våra ord och analyser glimmade det till allt som oftast, den där orsaken till att man ställer sej på startlinjen, den där orsaken till att allt plötligt tystnar och blir så glasklart, den där känslan av här och nu, jag med naturen. Bara det. Inget annat.

Trots alla skavsår, trots svullna fötter och styva ben. Trots mitt onda knä och trots att jag dyrt och heligt lovade aldrig mer blir det oerhört svårt att motså. Fast jag inte riktigt ännu vet vad jag varit med om, vart resan tog mej, så vet jag att jag kommer att stå där igen. På startlinjen till ett ultralopp. Beredd och samtidigt oförberedd på att möta det ogripbara som trots allt är så fullkomligt glasklart.

Att landa igen

Efter en så total urladdning som ultraloppet Dolomite extreme trail är jag som löpare väldigt hög på livet. Känslan är intensiv och väldigt  stark och sällan är jag så odödlig som dagarna efter loppet. 

Men när jag svävar omkring på mina rosa moln är det svårt att tagga till och vara på hugget när det gäller att komma igång med träningen igen. Jag blir rentav lat och vilar lite väl länge innan jag känner mej motiverad och sugen på lite hårdare pass igen. 

Denna gång hade jag redan innan ultraloppet planerat in ett litet lätt löpprojekt att ta itu med direkt efter Dolomite extreme trail. Eftersom familjen skulle köra runt lite i både Danmark och Sverige tänkte jag passa på och göra en liten runda på olika ställen för att kunna servera en liten ask med löppärlor inför sommaren. Å ja, det fungerade...nu är jag laddad och på hugget med att träna vidare inför nästa utmaning den 7:e augusti.

Här kommer mina pärlor:

1. Kullaberg

Trailmeckat Kullaberg är kanske mest känt för loppet Kullamannen som löps i oktober varje år. I Kullaberg springer man i en underbart vacker natur över klipphällar, genom bokskogar, längs stränder och på mysiga stigar. Man kan kryssa på lite hur man vill längs stigarna ute vid Kullaberg och det går att kombinera rutterna så man får ihop en runda på 20 till 30 kilometer ( 2-3 mil ).

Har du vägarna förbi är det helt klart värt att slänga med löpdojorna och ta en sväng i skogen.

2. Billund i Danmark

Det finns egentligen bara en orsak till att jag försökte mej på lite traillöpning i Billund och den orsaken stavas LEGOLAND. Efter att vi traskat omkring på Legoland en hel dag tänkte jag ge mej ut på en runda. Jag frågade efter några bra löpstigar i receptionen och fick tipset om en "koselig sti" ner till byn. Tja, lite skogskänsla och många fina statyer fick man se, annars fick det mest bli en uppvärmning inför ett core-pass. Vackert så!

3. Fina rundor i Österlen

Österlen i skåne bjuder däremot på många fina löpupplevelser och stigarna att välja mellan är oändligt många till antalet. Det går att springa i skog, längs kusten, längs milslånga stränder, på dyner, över klippor...bara att välja.

Det blev några löpturer i området och min absoluta favorit är Ystad Sandskog som är ett naturreservat med många fina rutter. Dessutom sträcker sej många av stigarna längs strandlinjen och det är väldigt vackra löpupplevelser man får bara genom det. 

Längs de fina stränderna är det naturligvis ypperligt med barfotalöpning.

I Österlen hittas mängder av härliga stränder i som lockar till barfotalöpning.

4. Fantastik löpning på Öland

Öland är en sagolik ö på många sätt och den karga och vilda naturen passar ypperligt för traillöpning. I närheten av Borgholm finns det många stigar som sträcker sej längs strandlinjen. Det är svårt att undgå asfalt helt och hållet, men är man villig att variera underlaget från asfalt till snåriga smala stiga så är Borgholm det perfekta stället att springa på. Öland är fullt av fina leder och stigar och det är bara att välja och vraka. Du är sällan helt ensam på dina rundor och det märks att Öland också är ett cykelparadis. Det blir ibland lite trångt på stigarna då alla skall ta sej fram samtidigt. Den underbara naturen och den omedelbara närheten till havet gör dock Öland till ett ypperligt trailställe.

 5. Blå Jungfrun

Alldeles vid Ölands nordspets ligger den lilla ön Blå Jungfrun. Ön är väldigt liten och stigen som sträcker sej runt ön är endast 3,3 km lång så det blir en liten lätt runda. Ön väldigt kuperad och man springer på allt från kala klippor till snåriga stigar i väldigt tät skog. Naturen på ön är storslagen och Blå Jungfrun bjuder garanterat en löpupplevelse utöver det vanliga. En kort men naggande god runda!

6. TeamK i Hjorthagen i Mariefred

Under vårt år i Sverige var Hjorthagen i Mariefred det ställe där vi företog oss flest löprundor. Under vårt besök där hade vi förmånen att få springa en runda tillsammans för att återuppliva gamla minnen. Naturreservatet Gripsholms Hjorthage är underbart fin och det känns väldigt naturnära att få springa bland dovhjortarna längs den vackra Mälarstranden. 

7. Sveriges vackraste pärlor: Jämtlandsfjällen och Höga kusten

Denna gång fick jag varken springa i Jämtlandsfjällen eller i Höga kustens härliga landskap. Måste ända framhålla dom två löpställena som Sveriges två vackraste pärlor. Jag har skrivit om löpning på båda dessa platser i tidigare blogginlägg så läs gärna mera där i fall du är intresserad. Rör du dej i de trakterna, missa inte löpstigarna! De är underbara. 

Löpglädje och fina naturupplevelser önskar jag dej! Hitta känslan. Den finns där ute. 

Jag lovar.

Underbara, fruktansvärda Dolomite Extreme Trail 2015

Sitter på ett skumpigt flyg från Kronoby till Helsingfors. Har precis lämnat tre barn och en knasig katt hos min otroligt snälla far. Lycka till, var allt han sa. Du kanske blir lite styv i benen. Sen tog han djur och barn och lät oss resa.
Sluter ögonen i flygstolen och tänker, vad tusan håller jag på med?
Målet är Val di Zoldo i Dolomiterna. Dom vackraste bergen på denna jord enligt mej. Team K skall delta i Dolomite extreme trail som sträcker sej genom Unescos världsarv längs Tiwan path och den enda som gett sej tusan på att ställa sej på startlinjen är jag. Björn tvekar in i det sista. Vill känna in allt innan han fattar beslutet. Jag är envis. Vill starta till vilket pris som helst, nästan också nå målet till vilket pris som helst.
Har jobbat som en dåre den sista tiden. Är trött, så trött. Blundar och tänker att detta är galenskap. Över 5 mil i en extremt tuff terräng. Tänker på olika löpares strategier jag vältrat mej i den senaste tiden. "Enjoy, do your best, don´t hurt yourself", "If your live only once this is the one thing you should do", "fall in love with the process and the results will come"...
Om det är så att resan är målet kan jag ändå vara nöjd redan nu. Träningen har gått bra. Helt enligt vad som är rimligt för en glad motionär som jobbar heltid och snurrar en familj med tre barn. Ändå skönt att vara på väg. Rädd är jag inte, men nervös och orolig för hur min kropp kommer reagera. Jag vet jag är seg. Vet jag är uthållig. Jag vet att jag håller. Ändå är man så otroligt utsatt som löpare i den terrängen. Ett snedsteg som leder till skada och det blir ett helsike att ta sej ner från bergen för egen maskin. Alla är där på egen risk. Så enkelt är det. I slutändan har du bara dej själv, din förmåga att prestera och din kunskap om hur din kropp fungerar med allt från syresättning till näringsintag. Det är det som skrämmer, samtidigt som det är precis just det som lockar. Utsattheten, jag mot och med naturen. Det finns inget som slår den känslan. Magin i storheten som finns där ute.
Tar oss till den lilla bergsbyn Forno di Zoldo och knackar på hos en frodig Italiensk husmor som lovat oss mat och husrum.
Väckning 03.45. Frukost 04.15. Vi sitter tysta vid långbordet som till bredden är fyllt med pasta, ägg och italienska frallor. Vi är drygt tio löpare från olika länder som äter frukost tillsammans. Alla lika sammanbitna. Blickar ut över dom ännu så mörka bergen. Dit upp ska vi och helst ner igen.
Klockan 05.00 söker vi oss ner mot startplatsen. Några morgonpigga supportrar har sökt sej till startlinjen för att heja på oss löpare. Kollar skorna, kollar vätskeslangen. Kollar klockan. En banan en halv timme innan start, en första energigel 10 minuter innan startskottet. Redan den första gelen smakar pyton. Blundar för att få ner den.

Det ljusnar över bergen nu och precis då kommer den. Känslan. Jag sväljer hårt och torkar en tår i ögonvrån. Tusan vad jag älskar det här. Vill bara i väg. Upp till bergen. Till friheten. Det oändliga där allt blir så enkelt och rätt. Nu kör vi så det ryker!
Björn har valt att starta. Otroligt skönt att ha honom vid min sida. Det är så mycket tryggare då. Han skämtar om att ta hem spurtpriset fram till bron 200 meter bort.
Vi springer genom den mysiga byn, först en bit längs asfalt sen längs grusvägar som blir allt smalare och krokigare ju längre upp vi kommer. Den första milen är bara uppför från 850 meter över havet till 1580. Vi rör oss i lagom tempo. Har hållit oss ganska långt framme i startfältet för att ligga bra till när  allt smalnar av till små stigar. Det är alltid svårt att passera andra löpare då. I denna terräng blir det näst intill omöjligt. Det är för farligt.

Går bra fram till 14 kilometer vid Duran Pass där den första checkpointen finns. Ingen plockas av banan då. Slänger in lite annan energi än mina gel jag trycker i mej en gång i halv timmen. Blir lite russin, banan och ett glas Cola. Vi har bara masat på uppför hittills och nu börjar det riktiga kraftprovet i tävlingen. Först en stigning från 1580 m.öh. till 1900 m.öh. och ner igen på 3 km. Det var en smal och eländig stig och ett mycket tyst gäng löpare längs den sträckningen. Den tog oss nästan 2 timmar att avverka och redan då började jag känna mej svag. Tusan!

Kollade klockan och började fundera på vad jag ätit. Behöver min kropp mera energi, vätska eller vad tusan är det frågan om? Kämpade på en bit till med vetskapen om att en ny tuff stigning från 1580 m.öh. till 2380 m.öh. var i antågande. Tryckte i mej mera energigel för att försöka rädda situationen. Mådde pyton. Skakade i händerna och kände mej yr. Mera energi. Kände krafterna återvända men visste att det skulle bli tufft om jag redan nu känner mej svag. Bara att bita ihop. Vi segade på och det viktigaste var att fokusera för att inte ramla eller stiga snett. Det var brant ner på alla sidor och bara att lita på jag skulle hålla ihop hela vägen upp. Längs stigen satt andra löpare. En del mådde illa. Andra fick kramp. Bara att hålla fokus. Samla tankarna och tänka på dom fina Haglöfs Gram Gravel skorna som var priset för den som kom i mål. Vi måste hinna till Malaga Pioda checkponten vid 29 km innan klockan 12.30. Annars plockas vi av banan. Det är tuffa och stenhårda regler gällande det. Bara att gnata på. Vi springer på bra den sista biten upp på den fina platån på rif. Colodai och jag känner att jag lyckats återfå krafter och känner mej stark igen. Yes! Har jag klarat detta så fixar jag resten av loppet bara jag lyckas hålla mej skadefri. Precis då stupar en löpare framför mej. Han faller illa och slår upp ett stort jack i pannan. Som på en signal stannar alla löpare som är i närheten och hjälper till att plåstra om honom. Det jag ser är så oerhört fint och det är det som är så stort med utsattheten som finns där ute. Vi är förbundna att hjälpa varandra i fall något går galet och trots att det är en tävling sträcks det alltid ut en hjälpande hand vi via ferrata eller firningar. Are you ok?, Do you need help? hörs vid alla svåra passager och det är i få tävlingar sådana frågor ställs till dom medtävlande. Det är det som gör traillöpning så unikt. Det är en oerhört fin gemenskap där ute. Vi lider och njuter tillsammans. Vi plåstrar om den långa Italienaren och fortsätter loppet.
Plötsligt märker vi att vi börjar få ont om tid. Rusar i panik till Malga Pioda och hinner precis innan arrangörerna börjar plocka folk av banan. Surt för många som rest långt och satsat hårt för att kunna delta.  Samtidigt som vi gläds över att vi hann inser vi att resten av loppet också blir en kamp mot klockan. Björn börjar känna sej svag och mår också illa. Sånt kostar oerhört mycket tid eftersom tempot dras ner. Min dipp har redan kostat oss mycket och vi har egentligen inte råd med en till. In med mera energigel och en stång Mentos som vi tryck ner i löpvästen för nödlägen. Absolut läge nu.

                                             

Vi stannar till en stund och han känner kraften komma tillbaka. Okej, nu är det bara att springa allt vad benen håller. Hålla fokus på den smala stigen och kolla tiden. Nästa checkpoint är vid passo Staulanza på 1773 m.öh. och vi korsar linjen 14.20. 14.30 drogs bandet. Ingen tid för vila. Blir lika tajt att hinna till nästa checkpoint vid 45 km. Nu bara 200 höjdmeter uppför, men 300 ner. Tiden tickar på och vi måste hinna till passo Tamai innan klockan 16.00. Jag säkerställer tiden med en Italiensk tjej som jag springer jämsides med en bit. Blir nästan omöjligt att hinna konstaterar vi. Hennes löpkompis stannar och kastar upp och de ser uppgivna ut. Ingen vill ge upp nu. Vi gnatar på och våra Italienska vänner hänger på. Det verkar ha rett upp sej med illamåendet.
Nu blir det att spurta på för att hinna. Vi kan inte gå med på att bli plockade av banan vid 47 kilometer. Det finns inte på världskartan helt enkelt. Känner paniken komma. Tänk om vi inte fixar det! Vi kutar på som två galningar. Möts av två via ferrata som drar ner på tempot. Måste ändå hålla fokus så att man inte tappar greppet och halkar.

Ser slutligen den sista checkpointen och hör en italiensk man ropa It´s open! You will make it! Nu springer vi som tokar. Känner knappt benen längre men det är bara att kuta på. Vi hinner. På minuten! Från 47 kilometer börjar mitt livs mest plågsamma uppförsbacke. Inte fysiskt, men mentalt. Möts av en skylt där det står If you want to cry, do it now. Gråter inte, känner mej mest förbannad på banläggaren. Vi klarar ändå den sista utmaningen upp till monte Punta som ligger på 1952 m.öh. och sen är det bara utför ner till Forno di Zoldo på 900 m.öh. Nedförsbacke i 10 kilometer. Klockan visade 57 kilometer när vi korsade mållinjen i Zoldo. Vi sprang in lite på slutet och kom i mål med 18 minuters marginal. Maxtiden för loppet var 13 timmar. Vi sprang i 12 timmar och 42 minuter. 600 startade. 381 klarade av att komma i mål inom utsatt tid. Många skadade sej och fick avbryta.
Det var en oerhört skön känsla att korsa mållinjen och kvittera ut ett par nya Haglöfs skor. I målfållan vinkade Italienskan jag tidigare kollat tiden med i en stund av stor uppgivenhet och utmattning. Hon viftade med sina fina röda skor. We made it! Skrek hon. Yes we did! Skrek jag.

På kvällen när vi var ute och åt middag hörde vi att många löpare fortfarande var ute i bergen ännu. Mer än 15 timmar efter start. När checkpointerna stängdes försvann arrangörerna och banmärkningen plockades ner. Många blev kvar där ute utan karta och pannlampa och jag hoppas allt gick väl för dom som fick orientera sej fram enligt egen förmåga. Alla som startade hade skrivit under att loppet utfördes på egen risk och att man hade en viss tid på sej att klara av banan. Om inte var ansvaret ens eget. Sådana är reglerna och springer man i höga berg som Dolomiterna är det självklart förknippat med en del risker. Det är därför det kallas extreme trail.
Undrar du vilket löparmantra jag valde? "Enjoy, do your best, don´t hurt yourself". Klarade av alla tre och det är jag stolt och glad över. Loppet vanns av Federica Boifava, en tvåbarnsmor som grejade loppet på ofattbara 6h 48 minuter. Björn och jag var första och enda finländare i mål.
På Vanda flygplats ringer jag min far för att höra hur det är med barnen och katten.
-Har du styva ben, frågar har?
-Näej, svarar jag och trycker på hissknappen.
Jag som aldrig åker hiss.

Video från loppet

VÅR OCH NYA PRYLAR

Under dom senaste veckorna har vi fått njuta av många sköna löprundor längs vårblöta stigar. Rundorna har ofta bjudit på oväntade utmaningar när både stigar och vägar varit översvämmade av smältvatten. Kan bara konstatera att den som gillar att vara torr om fötterna helst kan söka sej till en annan gren än traillöpning. Väl hemma från den senaste rundan var vi båda blöta och leriga ända upp till armhålorna. Så underbart skönt att köra tuffa rundor nu när skogen bjuder underlag på is, lera, klippor och mjuka snöfält. Det är sällan man hittar så variationsrika rundor här i Österbotten som precis just nu då våren är i antågande.

Våra långlopp närmar sej också med stormsteg och med det följer alltid lite extra mycket surfande på nya prylar och löpargrejs som kan vara bra att ha. För en dag sen damp en sprillans ny löparväst ner i postlådan. På dagens tretimmarspass hade jag det stora nöjet att hårdtesta min nya Salomon S-LAB Advanced Skin 12. Kan åter en gång konstatera att man alltid får det man betalar för. Min nya löpväst är fantastisk. Har bara sprungit med ryggsäckar fram till nu och under alla lopp och längre träningsrundor har jag dragit på mej skavsår av obekväma remmar och fästen. Nu känns det som om jag äntligen hittat rätt. Att springa med en Salomon S-LAB Avd på ryggen känns som att springa utan något alls på ryggen. Det är fantastiskt att man lyckas konstruera en sådan ryggsäck! Full pott i nöjdhet för den.
Vi väntar också på nya klockor som vi ska hinna köra in innan loppen. Suunto kommer att leda oss rätt även i fortsättningen. Två Ambit 3. Ska bli intressant att få pilla och mecka lite med dem inom kort. 
Sen är också skorna slutkörda och det är ett måste att hitta nya inom kort. Där står valet mellan Salomons Speed-cross och North Faces Ultra MT. Det har blivit ett antal rundor när skorna är så slutkörda så dom ramlar i sär. Då kan man köpa nya med gott samvete! Goda investeringar för både upplevelser och god hälsa.
Sköna löprundor till er alla!