Fan alltså. Jag hade som mål att satsa på löpningen denna säsong och trodde i min enfald att det skulle gå på räls. Dom senaste tre åren har alla Ultralopp betats av bara av farten och det tog med hela vägen till UTMB. Sprang omkring i bergen lite hög på alla upplevelser och trodde både kroppen och hjärnan bara kunde mata på...oavbrutet mil efter mil.
Det kan den, bara jag har känslan med i det jag gör. Det måste vara rätt. Det måste sitta och för att klara av sträckor över 100 km måste framför allt hjärnan var med. Jag måste vara taggad, jag måste vara beredd att offra mej, jag måste vara hungrig på att ge mej in i de extrema äventyr ultralöpningen innebär.
I år har jag helt enkelt inte varit på bettet. Jag har DNF:at otaliga gånger. Satt mej på en sten mitt bergen eller i skogen alldeles övertygad om att det är rätt beslut att sätta sej ner där och ringa efter nån som kan plocka upp mej och köra mej hem till min sköna säng.
Med den inställningen avverkar man inga ultralopp.
Det blev en långlunch med min PT.
En lunch där jag radade upp en massa osammanhängande ursäkter och där fina Eric levererade sanning efter sanning om både mej som person och också som löpare. Han hittade ett fack där jag passade in och där jag inte är ensam om att vara. Åtminstone vet jag nu vem jag är som löpare.
Trots att det idrottsmässigt och resultatmässigt varit en motig säsong blev det en säsong där jag lärt mej oerhört mycket. En resa där jag stångat mej blodig, mött besvikelse och gång efter annan slängt skorna långt ner för källartrappan för att aldrig mer plocka upp dem.
Ändå kliver jag i dem igen, så gott som varje dag. Springer i regn, springer i sol, springer i hetta och äntligen också i svala höstkvällar.
Nu stryker jag alla tävlingar ur kalendern. Tvingar mej att lägga skorna på hyllan en hel vecka i september. Bryta och komma igen.
Nu är det äventyr och njutlöpning som gäller resten av året. Löpning jag älskar. Löpning utan tidtagning. Löpning utan ITRA poäng.
Plockar fram en hemlig dröm jag nu ska försöka förverkliga i höst. Bara springa långt in i vildmarken, helt ensam med höstvinden vinandes runt huvudet och blicken fäst på horisonten. Längtar efter att få springa riktigt långt, alldeles ensam, utan support.
Kommer också få springa en del i Svenska fjällen och göra en trip till Atlasbergen i Marocko. Hösten kommer fyllas av mycket löpning ändå. Fina vackra turer med härliga människor. Förutsättningarna till att hitta känslan finns verkligen där.
Jag måste hitta tillbaka till det jag vet att bär. Det som egentligen alltid ha funnits där men som tappat ton i jakten på något annat. Måste hitta tillbaka till känslan, kärleken till löpningen och begäret att få löpa fritt i orörd och vacker natur som fått mej löpa mil efter mil efter mil...
Känslan som väller över en så stark att tårarna rinner och löpstegen bara pumpar fram ur kroppen och får en flyga fram. Den finns där. Jag känner den.
Jag måste få löpa fritt som den vildhäst jag är.
Bryta och komma igen.
