Tvivel, insikter och möten

Det sket sej igen. 

Hade verkligen gjort allt för att så få som möjligt skulle veta att jag skulle ställa mej på startlinjen till Madeira Islands Ultra Trail. Ville slippa känslan av att folk sitter och följer mej under loppet när det enda jag behöver är att hitta tillbaka till känslan av att det är roligt och meningsfullt att löpa i bergen. En del av friheten har försvunnit i det att fokus ligger på något annat än upplevelsen. Det är helt okej annars, men inte nu när jag söker den där magiska känslan som finns där ute bland bergen. Det är ett unikt möte och där är det bara jag, löpningen, den fantastiska naturen och de storslagna bergen som behöver klicka.

Jag trodde jag hade hittat känslan nu, men det var mycket strul på vägen till start.

Envis som jag är stod jag där ändå. Nånstans är det trots allt ett bevis på att det är det här jag älskar att göra, det är här jag mår som bäst. Det bara inte klickar just nu.

Flög ner ensam utan någon som skulle assistera mej under loppet. Det var första gången jag skulle klara allt helt själv. Redan vid avfärd i Kronoby var flyget försenat över en timme vilket betydde att jag knappt skulle hinna med planet vidare till Frankfurt för att komma mej till Funchal på Madeira. Gaten i Helsingfors hade redan stängt men jag fick spurta genom korridorerna och snälla som de var öppnade de dörrarna för mej så jag hann med. Då slog det mej – shit, min väska.

Har för vana att alltid packa ner dom viktigaste löpgrejerna i handbagaget. Så även nu. Men till loppet utlovades kallt och regnigt och uppe i bergen så det betyder att det behövs en del kläder och även ombyte. Kläder som jag hade i min stora gröna bag som jag checkat in.

I handbagaget hade jag  shorts och en tunn löptröja. Skaljackan var med, även skorna. En buff och ett par handskar fanns också med samt löpvästen och vätskesystemet.

I Frankfurt kom ingen väska på rullbandet och där stod jag. Mycket hade jävlats på vägen redan innan resan och tusan vad motigt det kändes när jag stod och fyllde i blanketterna vart väskan skulle skickas OM den kom fram.

Landade i Funchal och hade bara en sak på programmet innan start. Att sova ut.

Vaknade laddad och redo.

Hade inte så mycket att packa med mej inför loppet. Slängde ner min dunjacka jag hade på mej under resan ner och ett par extra strumpor. Det var min dropbag. Nya stavar lyckades jag köpa vid tältet invid anmälningen så det var kirrat. Annars fick jag köra med det jag hade att tillgå.

Det får bära eller brista, helt enkelt.

Knallade ner till samlingspunkten i Machico därifrån alla löpare skulle transporteras ut med buss till starten i Porto Moniz. I sådana situationer ser man att man inte är ensam att ha blivit totalt hänförd. Pratade med en löpare som kom direkt från flygplatsen efter en lång flight från USA, en annan hade kommit direkt från jobbet i Manchester. Det är ju typ bara över ett dygns löpning med över 7000 höjdmeter som väntar. Lyckost mej som fått sova ut en hel dag.

Är vid gott mod när starten går och jag försöker hänga med ganska långt fram för jag vet att det blir stop en bit längre fram när stigen smalnar av och alla ska hitta sin plats i ledet. Hänger bra med men blir ändå ståendes i ca 15 minuter innan ledet börjar röra på sej. Det är värdefull tid som går åt eftersom marginalen till nästa checkpoint är väldigt knapp. Kroppen känns pigg och jag försöker springa in så mycket tid som möjligt. Har lite tid till godo vid första klockningen men springer vidare direkt. Jag gillar att springa på natten och eftersom starten var klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag kändes det som gjort för mej. Tycker alltid tiden går snabbare i mörkret. Det är bara jag, ljuskäglan och fokus framåt.

Det hade utlovats regn till den första natten av loppet och tusan vad det hällde ner. Det började ungefär fyratiden och vinden tilltog i styrka. Temperaturen föll och låg på ungefär +7 grader. Det var svinkallt.

Att springa i shorts var ingen höjdare. Jag försökte göra allt för att hålla upp tempot och på så vis hålla värmen och rörligheten i skick men jag frös som en liten gris.

Hade klätt på mej allt jag hade med mej och var fast besluten om att inte ge upp. Bara dagen gryr kommer kanske solen fram och torkar upp mej och mina kläder. Tänkte också att det kanske inte var så dumt med dunjackan i dropbagen som väntade vid 60 km. Just nu hade den varit guldvärd trots att jag nog aldrig tidigare packat med dunjacka inför ett lopp.

Timmarna gick och vädret blev inte bättre. Det blåste på rejält uppe på höjderna och jag försökte vända bort ansiktet från regnpisket när jag sprang. Det kunde inte vara långt kvar till nästa checkpint. Där måste jag hitta på något för att få upp värmen. Annars går det illa.

Kände att jag började ha svårt att tänka klart. All fokus låg på att hålla värmen och inte skaka så mycket så det inte gick att springa.

Väl framme vid checkpointen frågade arrangörerna i fall någon var i behov av läkarvård. Nej, tyckte jag. Det gick fint.

Ställde mej vid en pytteliten gasvärmare som fanns inne i tältet för att få en liten värmekälla att förlita mej till. Jag var inte ensam om att vilja stå där. Skakade som ett asplöv och jag kunde inte ens få upp händerna för att få i mej lite varm soppa. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Då slog det mej, värmefilten har jag ju också. Tog fram den och virade den runt mej som en guldfärgad aftondress. Det får duga. Nu kör vi.  

                     

Var fast besluten om att springa upp värmen igen och satte fart under dojorna. Visste också att vinden skulle avta när jag kom ner till dalen igen. Bara att gnata på. Jag skall korsa den där mållinjen om de så ska bära mej hem sen.

Sprang på riktigt bra nu och tog till och med in lite tid igen. Bra, det bådar gott. Där ute började det ljusna och det känns alltid bra när man får se den vackra omgivningen man gnatar omkring i. Hade till och med kunnat äta lite vilket kändes toppen.

Jag var fortfarande kall. Genomvåt och stelfrusen.

När jag kom till Encuemeada satte jag mej ner på en stol för att försöka få i mej lite soppa. Kände mej plötsligt svimfärdig och hela rummet snurrade. En sjukskötare frågade om jag ville lägga mej ner och vila en stund. Egentligen var jag inte trött men filten såg så varm och skön ut så jag kunde inte motstå. Lade mej ner på golvet och ringde min man.

”Jag ligger precis på det ställe där du låg senast vi sprang” Nu ger jag upp.

”Det gör du inte. Upp och spring. Fortsätt nu.”

Steg upp och fortsatte.

Försökte ta in lite tid som jag förlorat där under filten. Det började bli knappt och jag kände hur tankarna började bli allt mer negativa. Benen domnade och jag kände knappt var jag sprang. Mina timmar av hejdlöst skakande av kylan hade tagit rejält med energi och det fanns ingen kraft i stegen längre.

Mina kläder var fortfarande genomblöta och jag hade inget ombyte som väntade i dropbagen. Spelar det egentligen någon roll om jag korsar mållinjen eller inte?

I det läget spelar det ingen roll.

Satte mej på en sten och tog lite bilder.

Jag tänker aldrig mer springa ett bergsultra. Aldrig någonsin. Vad är det här för jävla sport?

Sen kom en fransman som hade skadat höften och vi slog följe ner.

Jag orkade inte ens sura över att jag bröt loppet. Jag ska ju ändå sluta med den här sporten.

Satte mej på en stol där alla som brutit loppet vid Curral das Freiras satt och väntade på transport tillbaka till Machico. Vi var ett 20-tal. Hörde att hälften av dom som startande brutit, mycket på grund av kylan.

Försökte muntra upp en medlöpare som såg helt krossad ut. Hon grät hejdlöst. Det hade varit hennes mål under en så lång tid att klara detta lopp.

Satt och filosoferade en stund över var löpningen hamnar på min prioritetslista. Visst hamnar den ganska högt. Men inte så att jag storgråter över en DNF. Det finaste är ändå att ha dom som säger åk och spring nu, vi hejar på dej. Det känns bra att ha nån att ringa till när man ligger där under filten och bara längtar hem som säger ”upp och spring”.

Ändå ville jag inte ha en lärdom till. Jag hade önskat mej en målgång.

Dagen efter gick jag ner till stranden i Machico för att se på prisutdelningen. Passade på att gratulera Mimmi Kotka till den fantastiska segern på 15 timmar och 15 minuter. Vi pratade en stund och utbytte lite tankar om loppet. Hon sa det bara i förbifarten, men det kom från en vinnare.

”Jamen, herre gud det här är ju bara ett lopp av alla du kommer springa. Så där är det med ultralöpning.”

Sen plingar det till i telefonen och min fantastiska PT Eric Storvall skriver.

”Motgång är en del av idrotten. Det råkar alla ut för som har höga mål. Det är de som har ribban lågt som aldrig har motgångar. Det är också det som gör det extra roligt när det går bra.”

Sån är idrotten.

PS. Jag älskar att springa bergsultra. Säger som min mormor ”det man hatar mest, det älskar man också mest. Har man inga känslor för det betyder det ingenting.”

Keep on running.