Då har dagen kommit då det hör till att blicka tillbaka på året som gott och summera upplevelser och äventyr och knyta ihop säcken så att det nya året kan ta vid.
Egentligen lever jag inte så.
Vill ändå stanna upp och låta tankarna flyga bakåt i tiden. Det har hänt otroligt mycket i mitt löparliv under 2017 och det är först nu jag faktiskt börjar se mej själv som en löpare. En löpare med fokus på att det alltid ska vara glädjefyllt och roligt och att uppleva och njuta längs vägen. Det mottot håller jag hårt fast vid trots att min väg nu kantas av både det ena och det andra när det handlar om löpning och trail.
Under 2017 hann jag avverka en hel del kilometrar och fokus har till stor del legat på UTMB och på den stora utmaning jag visste att det loppet skulle innebära. Nu i efterhand är det andra lopp som faktiskt gett mej mer och som varit roligare att delta i. Det är det som är fascinerande med sport och med upplevelser idag. Dom mest glimmande pärlorna kan hittas i det mest enkla och genuina. Det behöver sällan vara pampigt eller flashigt för att upplevelsen och löpglädjen ska bli total. Det handlar om att fånga stunden.
Jag inledde tävlingsåret med en träningsrunda längs NUTS Karhunkierros 30 km och slutade som 10:e dam. Veckan efter flög jag ner till Dolomiterna för att springa Dolomite Extreme Trail 103 km och ca 6000 hm och det kom faktiskt att bli årets höjdpunkt. Det var det första riktigt tuffa och utmanande lopp jag sprang helt solo och jag njöt av upplevelsen till 100 procent. Loppet gick över all förväntan och jag var ute på banan i 27 timmar vilket gav mej en 11:e plats. Mitt fina pris bestående av ostar och olika viner donerades till mannen på biluthyrningen och jag försökte förklara efter bästa förmåga att jag slitit en del för det kulinariska matpaketet och att det skulle ätas med andakt. Jag är tveksam till att han förstått HUR mycket jag kämpat...men glad blev han.
Under sommaren passade jag också på att springa NUTS Ylläs-Pallas 134 km där jag kom i mål som 17:e dam efter en urusel insats där jag var i botten både mentalt och fysiskt. Hade det inte varit för min Team Nordic Trail kompis Pasi Rinne skulle jag ligga kvar där ute i mossan än. Tack Pasi för att du peppade och drog mej i mål!
Den 1:a september var det så dags att ta mej an utmaningen Ultra Trail Mont Blanc där jag skulle springa 171 km runt bergsmassivet Mont Blanc under två dygn. Målbilden var klar, jag skulle ta mej hela varvet runt tillbaka till Chamonix. Men redan vid start var jag loj och ganska trög så fastän jag vet att jag är seg som tusan fanns den slutgiltiga motivationen inte där. Med lite perspektiv förstår jag varför.
Jag var nog inte redo mentalt. Allt hade gått så fort. Jag hade ökat träningsmängden rejält, det hade skrivits och pratats och laddats i medierna och nånstans på vägen hade jag tappat den där sista gnistan som är bara min. Nu har jag den och jag kommer igen. UTMB finns kvar och lotten inför 2018 är redan inne. På det stora hela blev det ändå en fantastisk upplevelse, inte minst för min familj där mina barn övernattade i bilen i någon liten avlägsen alpby för att heja på mamma. Min familj stod ute i snöstormen och gav mej high five fast jag knapps kunde urskilja dem i min trötthet och utmattning. De var där och kramade mej när jag inte kom i mål och min yngsta son tyckte att det räckte mer än väl att springa 130 km och 8000 höjdmeter. Det hade han i och för sej rätt i, fast gärna hade jag orkat 171 och 10 000 höjdmeter. Jag ger mej inte.
Vid sidan om min egen löpning har jag också haft den stora glädjen att få ansvara för utvecklingen av Team Nordic Trail Finland och bara för några dagar sedan fick TNT och Miranda Kvist utmärkelsen Årets Prestation i Sverige. Bara på några månader har vi lyckats locka ett 100-tal löpare ut i skogarna och det känns fantastiskt att få dela alla träningspass och löpupplevelser med så många människor i Team Nordic Trail. Vi kommer fortsätta att jobba upp Trailcommunityn under 2018 och nya uppstarter kommer äga rum runtom i Finland. Det är så underbart roligt att få vara med och bygga Team Nordic Trail och jag vet att vi gör skillnad. Trail är mer än bara löpning, det är upplevelser, gemenskap och äventyr. Det är det vi skapar tillsammans.
Sist men inte minst är 2017 året då jag för första gången i mitt 38-åriga liv kan titulera mej sponsorerad löpare. Det är stort för mej och jag är så oerhört tacksam över att få springa för både Halti och Hoka One One. Två brand jag understöder och lyfter fram av hela mitt hjärta. Genom både Halti och Hoka har jag fått många nya löpvänner och bekantskaper och det öppnar dörrar till en helt ny värld där jag också får lite insyn i produktutveckling och marknadsföring vilket intresserar mej enormt. Jag ser fram emot nya möten och nya fina löpprylar att få testa under 2018. Ett stort tack till er för att ni stöder mej och min löpning!
2017 blev ett bra år. Ett år då allt hände och löpningen tog över mitt liv på många fler plan är bara längs stigarna i skogen och uppe i bergen. Vad kan möjligtvis vara bättre än det? Trail är upplevelser, gemenskap och äventyr. Klart livet skall fyllas med det!
Gott nytt år till er alla!
