Underbara, fruktansvärda Dolomite Extreme Trail 2015

Sitter på ett skumpigt flyg från Kronoby till Helsingfors. Har precis lämnat tre barn och en knasig katt hos min otroligt snälla far. Lycka till, var allt han sa. Du kanske blir lite styv i benen. Sen tog han djur och barn och lät oss resa.
Sluter ögonen i flygstolen och tänker, vad tusan håller jag på med?
Målet är Val di Zoldo i Dolomiterna. Dom vackraste bergen på denna jord enligt mej. Team K skall delta i Dolomite extreme trail som sträcker sej genom Unescos världsarv längs Tiwan path och den enda som gett sej tusan på att ställa sej på startlinjen är jag. Björn tvekar in i det sista. Vill känna in allt innan han fattar beslutet. Jag är envis. Vill starta till vilket pris som helst, nästan också nå målet till vilket pris som helst.
Har jobbat som en dåre den sista tiden. Är trött, så trött. Blundar och tänker att detta är galenskap. Över 5 mil i en extremt tuff terräng. Tänker på olika löpares strategier jag vältrat mej i den senaste tiden. "Enjoy, do your best, don´t hurt yourself", "If your live only once this is the one thing you should do", "fall in love with the process and the results will come"...
Om det är så att resan är målet kan jag ändå vara nöjd redan nu. Träningen har gått bra. Helt enligt vad som är rimligt för en glad motionär som jobbar heltid och snurrar en familj med tre barn. Ändå skönt att vara på väg. Rädd är jag inte, men nervös och orolig för hur min kropp kommer reagera. Jag vet jag är seg. Vet jag är uthållig. Jag vet att jag håller. Ändå är man så otroligt utsatt som löpare i den terrängen. Ett snedsteg som leder till skada och det blir ett helsike att ta sej ner från bergen för egen maskin. Alla är där på egen risk. Så enkelt är det. I slutändan har du bara dej själv, din förmåga att prestera och din kunskap om hur din kropp fungerar med allt från syresättning till näringsintag. Det är det som skrämmer, samtidigt som det är precis just det som lockar. Utsattheten, jag mot och med naturen. Det finns inget som slår den känslan. Magin i storheten som finns där ute.
Tar oss till den lilla bergsbyn Forno di Zoldo och knackar på hos en frodig Italiensk husmor som lovat oss mat och husrum.
Väckning 03.45. Frukost 04.15. Vi sitter tysta vid långbordet som till bredden är fyllt med pasta, ägg och italienska frallor. Vi är drygt tio löpare från olika länder som äter frukost tillsammans. Alla lika sammanbitna. Blickar ut över dom ännu så mörka bergen. Dit upp ska vi och helst ner igen.
Klockan 05.00 söker vi oss ner mot startplatsen. Några morgonpigga supportrar har sökt sej till startlinjen för att heja på oss löpare. Kollar skorna, kollar vätskeslangen. Kollar klockan. En banan en halv timme innan start, en första energigel 10 minuter innan startskottet. Redan den första gelen smakar pyton. Blundar för att få ner den.

Det ljusnar över bergen nu och precis då kommer den. Känslan. Jag sväljer hårt och torkar en tår i ögonvrån. Tusan vad jag älskar det här. Vill bara i väg. Upp till bergen. Till friheten. Det oändliga där allt blir så enkelt och rätt. Nu kör vi så det ryker!
Björn har valt att starta. Otroligt skönt att ha honom vid min sida. Det är så mycket tryggare då. Han skämtar om att ta hem spurtpriset fram till bron 200 meter bort.
Vi springer genom den mysiga byn, först en bit längs asfalt sen längs grusvägar som blir allt smalare och krokigare ju längre upp vi kommer. Den första milen är bara uppför från 850 meter över havet till 1580. Vi rör oss i lagom tempo. Har hållit oss ganska långt framme i startfältet för att ligga bra till när  allt smalnar av till små stigar. Det är alltid svårt att passera andra löpare då. I denna terräng blir det näst intill omöjligt. Det är för farligt.

Går bra fram till 14 kilometer vid Duran Pass där den första checkpointen finns. Ingen plockas av banan då. Slänger in lite annan energi än mina gel jag trycker i mej en gång i halv timmen. Blir lite russin, banan och ett glas Cola. Vi har bara masat på uppför hittills och nu börjar det riktiga kraftprovet i tävlingen. Först en stigning från 1580 m.öh. till 1900 m.öh. och ner igen på 3 km. Det var en smal och eländig stig och ett mycket tyst gäng löpare längs den sträckningen. Den tog oss nästan 2 timmar att avverka och redan då började jag känna mej svag. Tusan!

Kollade klockan och började fundera på vad jag ätit. Behöver min kropp mera energi, vätska eller vad tusan är det frågan om? Kämpade på en bit till med vetskapen om att en ny tuff stigning från 1580 m.öh. till 2380 m.öh. var i antågande. Tryckte i mej mera energigel för att försöka rädda situationen. Mådde pyton. Skakade i händerna och kände mej yr. Mera energi. Kände krafterna återvända men visste att det skulle bli tufft om jag redan nu känner mej svag. Bara att bita ihop. Vi segade på och det viktigaste var att fokusera för att inte ramla eller stiga snett. Det var brant ner på alla sidor och bara att lita på jag skulle hålla ihop hela vägen upp. Längs stigen satt andra löpare. En del mådde illa. Andra fick kramp. Bara att hålla fokus. Samla tankarna och tänka på dom fina Haglöfs Gram Gravel skorna som var priset för den som kom i mål. Vi måste hinna till Malaga Pioda checkponten vid 29 km innan klockan 12.30. Annars plockas vi av banan. Det är tuffa och stenhårda regler gällande det. Bara att gnata på. Vi springer på bra den sista biten upp på den fina platån på rif. Colodai och jag känner att jag lyckats återfå krafter och känner mej stark igen. Yes! Har jag klarat detta så fixar jag resten av loppet bara jag lyckas hålla mej skadefri. Precis då stupar en löpare framför mej. Han faller illa och slår upp ett stort jack i pannan. Som på en signal stannar alla löpare som är i närheten och hjälper till att plåstra om honom. Det jag ser är så oerhört fint och det är det som är så stort med utsattheten som finns där ute. Vi är förbundna att hjälpa varandra i fall något går galet och trots att det är en tävling sträcks det alltid ut en hjälpande hand vi via ferrata eller firningar. Are you ok?, Do you need help? hörs vid alla svåra passager och det är i få tävlingar sådana frågor ställs till dom medtävlande. Det är det som gör traillöpning så unikt. Det är en oerhört fin gemenskap där ute. Vi lider och njuter tillsammans. Vi plåstrar om den långa Italienaren och fortsätter loppet.
Plötsligt märker vi att vi börjar få ont om tid. Rusar i panik till Malga Pioda och hinner precis innan arrangörerna börjar plocka folk av banan. Surt för många som rest långt och satsat hårt för att kunna delta.  Samtidigt som vi gläds över att vi hann inser vi att resten av loppet också blir en kamp mot klockan. Björn börjar känna sej svag och mår också illa. Sånt kostar oerhört mycket tid eftersom tempot dras ner. Min dipp har redan kostat oss mycket och vi har egentligen inte råd med en till. In med mera energigel och en stång Mentos som vi tryck ner i löpvästen för nödlägen. Absolut läge nu.

                                             

Vi stannar till en stund och han känner kraften komma tillbaka. Okej, nu är det bara att springa allt vad benen håller. Hålla fokus på den smala stigen och kolla tiden. Nästa checkpoint är vid passo Staulanza på 1773 m.öh. och vi korsar linjen 14.20. 14.30 drogs bandet. Ingen tid för vila. Blir lika tajt att hinna till nästa checkpoint vid 45 km. Nu bara 200 höjdmeter uppför, men 300 ner. Tiden tickar på och vi måste hinna till passo Tamai innan klockan 16.00. Jag säkerställer tiden med en Italiensk tjej som jag springer jämsides med en bit. Blir nästan omöjligt att hinna konstaterar vi. Hennes löpkompis stannar och kastar upp och de ser uppgivna ut. Ingen vill ge upp nu. Vi gnatar på och våra Italienska vänner hänger på. Det verkar ha rett upp sej med illamåendet.
Nu blir det att spurta på för att hinna. Vi kan inte gå med på att bli plockade av banan vid 47 kilometer. Det finns inte på världskartan helt enkelt. Känner paniken komma. Tänk om vi inte fixar det! Vi kutar på som två galningar. Möts av två via ferrata som drar ner på tempot. Måste ändå hålla fokus så att man inte tappar greppet och halkar.

Ser slutligen den sista checkpointen och hör en italiensk man ropa It´s open! You will make it! Nu springer vi som tokar. Känner knappt benen längre men det är bara att kuta på. Vi hinner. På minuten! Från 47 kilometer börjar mitt livs mest plågsamma uppförsbacke. Inte fysiskt, men mentalt. Möts av en skylt där det står If you want to cry, do it now. Gråter inte, känner mej mest förbannad på banläggaren. Vi klarar ändå den sista utmaningen upp till monte Punta som ligger på 1952 m.öh. och sen är det bara utför ner till Forno di Zoldo på 900 m.öh. Nedförsbacke i 10 kilometer. Klockan visade 57 kilometer när vi korsade mållinjen i Zoldo. Vi sprang in lite på slutet och kom i mål med 18 minuters marginal. Maxtiden för loppet var 13 timmar. Vi sprang i 12 timmar och 42 minuter. 600 startade. 381 klarade av att komma i mål inom utsatt tid. Många skadade sej och fick avbryta.
Det var en oerhört skön känsla att korsa mållinjen och kvittera ut ett par nya Haglöfs skor. I målfållan vinkade Italienskan jag tidigare kollat tiden med i en stund av stor uppgivenhet och utmattning. Hon viftade med sina fina röda skor. We made it! Skrek hon. Yes we did! Skrek jag.

På kvällen när vi var ute och åt middag hörde vi att många löpare fortfarande var ute i bergen ännu. Mer än 15 timmar efter start. När checkpointerna stängdes försvann arrangörerna och banmärkningen plockades ner. Många blev kvar där ute utan karta och pannlampa och jag hoppas allt gick väl för dom som fick orientera sej fram enligt egen förmåga. Alla som startade hade skrivit under att loppet utfördes på egen risk och att man hade en viss tid på sej att klara av banan. Om inte var ansvaret ens eget. Sådana är reglerna och springer man i höga berg som Dolomiterna är det självklart förknippat med en del risker. Det är därför det kallas extreme trail.
Undrar du vilket löparmantra jag valde? "Enjoy, do your best, don´t hurt yourself". Klarade av alla tre och det är jag stolt och glad över. Loppet vanns av Federica Boifava, en tvåbarnsmor som grejade loppet på ofattbara 6h 48 minuter. Björn och jag var första och enda finländare i mål.
På Vanda flygplats ringer jag min far för att höra hur det är med barnen och katten.
-Har du styva ben, frågar har?
-Näej, svarar jag och trycker på hissknappen.
Jag som aldrig åker hiss.

Video från loppet