måndag 11 september 2017

UTMB - drömmen som får leva kvar.

Det har nu gått en vecka sedan jag virade in mej i värmefilten i en skogsglänta utanför Champex Lac, lade mej ner för att vila och tänkte, fan, det här går inte. Jag ger upp.
Då hade jag drygt 130 kilometer i benen och hade harvat mej uppför 8000 höjdmeter berg och också ner för 8000 höjdmeter berg i mitt försök att ta mej runt Mont Blanc massiven under ultraloppet Ultra Trail Mont Blanc. 
För ungefär ett år sedan gav jag mej in tanken på att försöka knipa en plats i UTMB 2017, vilket inte är alldeles enkelt. Men jag har sprungit lopp efter lopp för att få ihop mina ITRA poäng som krävs för att få delta i utlottningen av en startplats och på bara tre år har jag gjort en resa från att ha sprungit mitt första traillopp på Höga Kusten som var ynka 43 km långt till att numera inte ha några problem med att springa en bra bit över 100 km och dessutom avverka 6000-8000 höjdmeter längs vägen. Man kan väl lugnt konstatera att jag blivit biten av en slags ultrafluga och att jag har hittat en stor passion som jag hoppas kunna få leva för länge än.



Ungefär så kan jag sammanfatta känslan efter att ha ältat, funderat och pratat sönder mina nära och kära om det som hände under UTMB. Mitt drömlopp. Mitt stora mål. Det lopp där jag blev sittandes på en sten, väldigt nöjd över livet och universums varande trots allt. 
Redan vid starten i Chamonix på fredag kväll kl 18.30 var känslan kanske inte riktigt hundra. Jag märkte att jag drog mej för att ställa mej i startfållan, tog en sista latte, bara ett sista toabesök, bara en liten titt här och kolla lite där vilket ledde till att jag hamnade väldigt långt bak i startfältet. Jag såg inte så mycket av själva starten där i folkhavet där jag stod och den magiska känslan jag föreställt mej ha kom aldrig. Visst var det en stor upplevelse, men jag hade lika gärna kunnat stå i publikmassan. Så kändes det. 
Okej, det var bara att peppa med positiva tankar. Jag hade hela min familj på plats och även min far hade flugit ner för att följa loppet på plats. Deras närvaro skulle bära långt. Det visste jag. Bara att tuta och köra nu. 
Dom första 8 kilometrarna flög fram av bara farten. Det var fullt med folk längs banan och jag slog följe med ett gäng Team Nordic Traillöpare från Sverige och vi gnatade på.




Kroppen kändes lätt och med ens var jag inne i loppet. Hade varit lite fundersam över dom två första checkpointerna och att tidsbarriärerna där var ganska knappa. Jag hade ändå hyfsad fart under dojorna så det visade sej gå alldeles fint att hinna i tid och få in ett bra flyt i löpningen. En bra bit efter Les Contamines började den första riktigt rejäla stigningen på 1200 hm och jag kände mej ganska pigg i benen. Klockan närmade sej midnatt och det hade redan blivit mörkt. Efter några timmars mörkerlöpning fick jag strul med pannlampan och den slocknade helt. Fick stanna och gräva fram min andra lampa för att kunna fortsätta springa. Temperaturen sjönk och kvicksilvret låg väl på sådär -8 grader. Det var ruggigt och kallt med både regn och ganska kraftiga vindbyar. Till min stora fasa märkte jag att ljusskenet från min andra lampa försvagades snabbt i kylan och jag försökte haka på andra löpare och springa i deras ljuskäglor för att se bättre. Det blev svårt att hålla tempo i utförslöpningen ner från Col du Bonhomme och jag tappade tid. Till sist slocknade även min andra lampa och jag fick helt förlita mej till andras ljus. Det var enerverande men jag gjorde mitt yttersta för att inte tappa fokus. Väl nere i Champieux fick jag hjälp med att ladda mitt reservbatteri så att det kunde ladda i väskan under dagen fram till kommande natt då den igen skulle grävas fram. När väl problemet med lampan var löst började mitt nästa. Jag spydde. Plötsligt var jag utan både vätska och energi och jag var totalt tom. Den situationen har jag trots allt varit om många gånger förut. Jag fokuserade på att gryningen snart skulle komma och att det både skulle bli varmare och mera lättköpt och att jag från Coumayeur och framåt skulle ha en fantastiskt fin sträcka att löpa som jag skulle få njuta av inom kort. Jag gnatade på. Drack min cola och försökte hålla humöret uppe. Sprang på hela förmiddagen och visste att i Courmayeur skulle gänget vänta på mej. Jag skulle få lite pepp inför den sista drabbningen och jag skulle få krama om mina barn. Jag kämpade på.

Väl framme vid checkpointen i Courmaeyr började jag känna av att tidsbarriären kröp allt närmare. Jag hade inte haft så mycket marginal sedan strulet med lamporna och med tomt energilager var det svårt att öka tempot mera. Jag sackade efter allt mer. Hela dagen gick tankarna åt till att kalkylera med tid, höjdmetrar och distanser. Skulle jag fixa det? Orkade jag öka? Vågade jag pressa mera? Kom in i en fas då jag blev lite suddig och sömnig och beslöt mej för att unna mej tre minuters sömn invid en lada. Det skulle kanske ge mej mera kraft och energi och få mina tankar att klarna. Jag virade in mej i värmefilten och somnade bums. 
Tre minuter går snabbt. Snoozade en tilläggsminut. 
Sen vara det bara att inse fakta. Jag måste vidare. 
Jag gnatade på, lite piggare än förut. Powernapen hade hjälpt en aning. Bra beslut!


Framme vid sista checkpointen innan den brutala stigningen upp till Grand Col Ferret fick vi veta att förhållandena där uppe var mycket dåliga. -10 grader och snöstorm. Jag stod och spydde utanför tältet då en läkare kom fram till mej för att kolla läget. 
Are you ok? 
I´m fine. ( Vilket galet svar ) 
Ok, come with me.
Jag visste vad som stod på spel. Han tog in mej i tältet och kollade om jag kunde svara på några frågor. Han kollade mina ögon och i fall jag kunde gå ordentligt. Sen frågade han mej rakt på sak i fall jag är beredd att fortsätta även om jag är medveten om de förhållanden som råder. Är jag beredd att offra min hälsa? Jag visade mina många lager av kläder. Sade bryskt: I´m from Finland. I am used to this kind of weather. 
Han skrattade och sa. Ok, go on. Take care. 
Yes. Jag fick fortsätta! 



Med ett litet stygn av rädsla gav jag mej iväg uppför berget. Det var mörkt, isande kallt och det enda som var exponerat för vinden var mina ögon. Annars kröp jag ihop inne i mina skalkläder. Satte höger fot framför den vänstra, upprepade höger, vänster, höger, vänster, fortsätt, fortsätt. Du fixar det. 
Känslan så jag till slut nådde toppen på över 2500 höjdmeter var obeskrivlig. Jag fixade det! Nu är det bara utför, ner mot La Fouly och sen vidare mot Champex Lac. 
Såg till slut ljuset från Checkpointen i La Fouly. Tiden började bli knapp nu, men jag sprang på.
Väl framme blev det bara en kort vila. Försökte äta och dricka, men spydde upp allt igen. Sörplade försiktigt i mej lite cola. Äh, bara att bita ihop och köra. Jag ger på så länge kroppen håller. Det är faktiskt inte långt kvar nu. Om 12 timmar kan man nästan se Chamonix igen. Ge inte upp nu. 
Jag sprang på. Träffade på en annan tjej som var helt övertygad om att hon inte kommer hinna till nästa checkpoint. Jo, vi hinner, försökte jag övertyga henne. Det var lättlöpta kilometrar vi hade framför oss nu. Jag räknade ut att jag hinner bara jag springer på bra under dom flacka partierna. Det får bära eller brista, bara att gnata på. Målet var Champex Lac innan klockan 02.00 den andra natten. 
Mörkret föll och den här gången fungerade pannlampan. Det var mycket asfaltlöpning under denna sträckning och det gick trots allt ganska snabbt att ta sej fram. Det skulle bara vara en sista stigning på slutet innan jag skulle nå Champex Lac och sedan kunna ta mej an den sista slutspurten. 
Sen kom den sista stigningen. 
Mitt i branten satt en tjej och var helt förtvivlad. I cant fint the checkpoint, sa hon. I have called the emergency number. It is not here. 
Jag hade ju sprungit samma sträcka i fjol under CCC så jag visste att checkpointen låg en bit upp och jag hade ett vagt minne av att det var denna checkpoint som var lite lurig. När man trodde man var uppe var det ännu en sista höjd man skulle över innan man var framme. Avgörande höjder som lätt tar en halv timme extra att avverka. Tid som jag inte hade. Nu gällde det verkligen att bara köra. 




Jag struntade i tjejens försök att övertyga mej om att checkpointen inte skulle finnas. Klart den finns. Det är bara att springa på. Jag fortsatte. 
Så snabba höjdmetrar har jag nog aldrig avverkat tidigare. Jag sprang för allt vad tygen höll nu. Jag skulle ta mej till Champex Lac. 
Jag kollade klockan, jag skulle hinna. Jag sprang och sprang och stigningen tycktes aldrig ta slut. Sen hörde jag ljudet från tältet. Jag såg ett ljussken mellan träden och jag rusade fram för att hinna över linjen i tid. Två minuter innan 02.00 var jag framme men där gick det plötligt upp för mej. Jag måste också lämna checkpointen innan kl 02.00. Det orkar jag inte. 
Jag satte mej ner på en bänk och sade några inte så vackra ord. Minst fem personer ur arrangörsstaben kom fram och gav mej en stor kram. Jag hade inte ätit på ett dygn. Jag hade sprungit drygt 130 kilometer i 34 timmar, jag frös som en lite hund och jag hade avverkat 16 000 höjdmeter, såväl upp som ner. Ändå, det enda jag ville var att fortsätta. Viljan fanns, men orken var slut. 
Det är konstigt i det läget hur man trots allt fattar. Nu får du lägga ner. Det går inte. Du har gett ditt allt. 



Jag gick ut och satte mej ensam i mörkret på en sten och virade in mej i värmefilten. Det kändes surt. Men det konstiga var att jag trots allt kände ett stort lugn. Nånstans kändes det rätt att jag inte skulle korsa mållinjen i år. Någonstans var jag helt okej med att höra till den tredjedel löpare som avbröt loppet. Någonstans allra längst in känns det bra. Nu vet jag hur det är. Nu vet jag att jag inte var mogen än. Nu vet jag att jag fortfarande har min dröm vid liv. Allt finns kvar. 



Innan loppet funderade jag en hel del på vad som skall hända sen? Efteråt,
när allt är över, när jag nått mitt stora mål och uppfyllt min dröm. Vad gör jag då?

Kanske den tanken låg och skav.
Kanske något inom mej inte riktigt ville släppa taget än. 
Det finns så mycket mer att springa för. Det finns så mycket mer att fylla tomrummet mellan dröm och verklighet med så jag låter drömmen leva. 
Klart det är målet man vill åt när man ställer sej på startlinjen. Denhär gången kom jag inte riktigt ända fram. Men åtminstone vet jag att målet är inom räckhåll. För startlinjen till UTMB, den finns kvar. 
Det är bara att låta drömmen leva.



Tack till alla er som följt mej på denna 
osannolika galna resa. Tack till Halti och hela det fantastiska teamet där. Tack till VM sport i Jakobstad för support och sponsorering. Tack till Hoka One One 
för världens bästa löpsko. Tack till Project Liv och ett underbart samarbete. Tack Team Nordic Trail för inspiration och träningsglädje. Tack till min familj som står ut med allt i vått och torrt. Ni lever ett liv snubblandes över löpprylar, sover i bilen för att supporta mej och orkar lyssna på mina analyser och funderingar över lopp och kommande utmaningar. Tack Björn! Du är mitt allt. 

torsdag 20 juli 2017

Tveksamma och klena timmar på NUTS Pallas 134 kilometer UTWT Discovery Race.


Det är smått otroligt att man överhuvudtaget lyckas ta sej igenom ett lopp på 134 kilometer och 4100 höjdmeter när motivationen till att starta är lika med noll. När hela kroppen säger "jag vill inte" och alla tankar bara snurrar kring en solig strand med lekande barn. . 
Motvilligt har jag satt mej ensam i bilen, rafsat ihop lite löpgrejer och kört upp till Äkäslompolo, en tur på nästan 600 kilometer.
Starten för loppet sker på fredag kväll. Så sent som på tisdag, alltså tre dagar innan mejlade jag arrangörerna för att kolla i fall jag fick byta sträcka från 55km till 134km. Visst, det går fint, var svaret och jag hade således tre hela dagar på mej att ladda och förbereda mej. Det blev som det blev. Mest inget alls av den uppladdningen och sent på torsdag eftermiddag gjorde jag så ett ryck och fick allt med i bilen och satte iväg. Försökte ladda i bilen med några löppoddar, lite fräck musik...men jag var fruktansvärt lam. 
Hämtade ut min nummerlapp och fick lite info om loppet på fredag morgon. Åkte sen tillbaka till stugan och sov bort eftermiddagen. Två timmar innan start klev jag upp, kokade kaffe och bytte till löpmundering. Löpshorts eller långbyxa? Tror jag kör på löpshorts. Packar min löpväst med det mest nödvändiga, fyller två softflaskor med Cola och går sen ut till bilen. På trappan ångrar jag mej. Det får bli långbyxor ut på fjället. Rusar in igen och byter om. Nya tag. Kommer mej så äntligen iväg till starten. 
Framme vid Ylläs träffar jag min Team Nordic Trail kompis Pasi som också ska springa 134 kilometer från Ylläs till Hetta under det kommande dygnet. Han är lugn som en filbunke och vi konstaterar som vanligt att detta är galenskap, men trots allt ändå lite kul. 
Tar mej till startlinjen och väntar på den där häftiga känslan jag brukar få strax innan ett ultralopp, precis då när jag ska få ge mej ut på äventyret och allt bara ligger och väntar på en. Känner ingenting. Hör nedräkningen och fattar till slut  att det är nu jag ska börja springa. Håller mej ganska långt fram i startfältet och flyger upp för Ylläs. Det går förvånansvärt lätt och det är då det slår mej. Om jag kör på nu har jag faktiskt chans att få en bra placering. Jag gnatar på och håller bra tempo i blöjan av loppet. Ligger tvåa eller trea och njuter av fin löpning ner mot Kesänkijärvi, uppför Pirunkuru och vidare mot Kukastunturi och ner mot Saivokierros. 


Miljön och terrängen är bekant och det fina sommarljuset gör att jag får njuta av fina vyer under hela natten. Det är helt magiskt att få springa under midnattssolen och det blir faktiskt helt underbara timmar under natten när vi närmar oss Pallas. Jag lyckas hålla bra tempo ungefär 60 kilometer in i loppet då jag redan passerat många checkpointer och lyckats få i mej lite smått ätbart. Någon chokladbit, lite vatten, men tyvärr ingen Cola. När jag sörplat i mej mina två softflaskor går det upp för mej att det inte serveras Cola under loppet och att jag är tvungen att förlita mej enbart på vatten. Shit, tänker jag. Det kommer aldrig gå. 134 kilometer på bara vatten blir ingen höjdare och efter 60 kilometer känner jag kroppen sakta ner. Finns ingen kraft. Fryser som en liten hund och till på köpet känner jag hur mina tår blir allt mer demolerade av alla stenar, all fuktig mossa och all lera som trängt in i skorna. Tar en burana för att lindra smärtan och kämpar vidare. 



Dom låga tankarna kommer som ett brev på posten. "Jag borde aldrig ställt mej på startlinjen". "Vad var det alla sa, spring inte detta lopp". "Spara dina krafter till UTMB". "Jag borde vara vid sommarstugan och simma med mina barn." 

Jag ville bara hem. Nästa stop var Pallas och då skulle jag ha avverkat drygt 80 km av loppet och jag började tänka att jag kliver av där. Det är inte värt att förstöra fötterna nu. Det är inte värt att gå i mål på en dålig tid och vara helt knäckt. Jag kliver av vid Pallas. Så får det bli. 
Jag gnatade på under morgontimmarna och mina ben vägrade nästan förflytta sej. Tog mej så den sista biten genom mossan och leran fram till Pallas och checkpointen där. 


Temperaturen visade +3 grader och jag frös så jag skakade. Jag var fruktansvärt låg och det enda jag förmådde mej till inne i tältet var att lägga mej ner på gruset. Jag somnade genast. 
Jag kvicknade till efter ungefär 10 minuter och upptäckte att en vänlig själv brett ut en varm filt över mej. Jag låg kvar en stund och pratade med en annan tjej som också bröt loppet där. Jag var helt på det klara med att jag tar bussen tillbaka till Ylläs nu. Finns varken motivation eller krafter att slutföra detta. 
Sen kom Pasi inlöpandes i tältet.
"Kom nu Ida, det är bara 55 kilometer kvar. Vi hinner fast vi går."
"Nej"! skrek min kropp. Men jag tog mej upp. Spydde bakom tältet och klädde på mej alla kläder jag hittade i dropbaggen. Dubbla löptröjor och dubbla skaljackor. Jag hade också packat med extra skor och strumpor. 
Det är första gången jag byter skor halvvägs. Om ett byte skulle ske nångång så var det nu. 
Tog av mej skorna och mina fötter skrek av smärta. Båda strumporna var helt blodiga framme vid tårna och jag slet av dem utan att titta nämnvärt på hur mina fötter såg ut. På med torra strumpor och nya dojor. Fick i mej två koppar kaffe och lite choklad. Kanske livet återvände lite trots allt. 
Tog rygg på Pasi. Stängde av hjärnan och tog sikte på 55 kilometer till. Klart det går!



Vi gick ofta, men sprang alla utförslöpor och släta partier. Vi pratade på om dittan och dattan och småningom hade vi kommit en bra bit på väg. Det var tur att jag hållit högt tempo i början för tidsmarginalen var god och vi kunde faktiskt ta oss i mål genom att gå. Dagen grydde och så småningom började de löpare som sprang 55 kilometer hinna i fatt oss. Det var många bekanta löpare som ropade och hälsade längs banan och det gav mycket ny energi. Vi skulle klara det trots allt. 

När vi tagit oss upp för den sista stigningen kändes allt plötsligt alldeles självklart igen. Klart jag ska springa här mellan Ylläs och Hetta. Vilken upplevelse. Skit i tiden, jag kommer klara loppet!



Vi sprang på bra nerför Hetta och tog oss ut på en ändlös grusväg som skulle ta oss till upploppet som bestod av 5 kilometer asfaltväg. Vi gnatade på och på slutet spurtade Pasi iväg medan jag haltade mej fram på mina trasiga fötter. Jag korsade mållinjen efter 28 timmar och 55 minuter och slutade trots min miserabla insats som 10:e dam i min åldersklass. 

Än en gång fascineras jag storligen över denna sport. Varför tusan ställer jag mej på startlinjen när motivationen inte finns? Kanske för att jag nånstans innerst inne vet att jag alltid kommer få något vackert att bära med mej. För så blev det. 
Denna gång var det en enkel mening som avgjorde att jag kunde slutföra loppet. Där, när jag låg helt orkeslös under filten kom en medlöpare om sa "kom Ida, det är bara 55 kilometer kvar". Det var bara det som behövdes. En liten push och en löpkompis som hjälper en ända in i mål. Oftast tävlar man mot varandra inom idrotten, inom ultralöpning är det fullt möjligt att tävla med varandra, att hjälpas åt, att veta att nån finns där. I tidigare lopp har jag hjälpt andra att komma vidare, denna gång var det min tur att bli hjälpt. Kanske det var det som var målet denna gång. Det var fint att se att nån finns där när det behövs som allra mest. Tack Pasi! We did it!








fredag 7 juli 2017

På hög höjd i Kroatien



Kroatien har ett mycket brett utbud för traillöpare när det gäller både träningsmöjligheter och olika lopp med borde korta- och ultradistanser. Under mina två veckor jag hade förmånen att få bo alldeles i utkanten av Biokovo naturpark med Kroatiens näst högsta topp på 1762 meter avverkades många höjdmeter i löpdojorna. Äventyr fanns det gott om. Det var bara att välja och vraka mellan stigar, grusvägar, helt obanad terräng rakt upp i bergen eller vackra strandslingor på platt mark. Sällan räckte det med ett löppass om dagen. Det blev två veckor fyllda med galen, härlig och utmanande löpning. Mycket vatten gick det åt i den stundvis 35 gradiga hettan och både ödlor och spindlar trivdes bra där uppe i dom steniga bergen och man fick vara beredd på att ha dem som sällskap varje dag. Det ingick i konceptet liksom.




Jag klev upp vid halv sju snåret varje morgon för att få lite svalare temperaturer under mina morgonrundor. Ingen frukost i magen för att vänja kroppen inför mina kommande ultralopp. En halv banan, lite vatten och sen var det bara att riva av 2-3 timmar löpning uppe i bergen. Oftast tog jag bilen upp till en liten by som heter Topici därifrån det fanns lite olika stigar att välja mellan. Nästan alltid sprang jag stigen en bit upp och fortsatte sedan i helt obanad terräng till någon närliggande topp. Bergsterrängen bestod mestadels av låga risväxter samt massor av sten så det var relativt enkelt att ta sej fram även fast det inte fanns markerade leder. Brant var det också. Alla rundor bestod i något skede av scrambling och i vissa fall öven klättring. 


När jag kände att jag inte ville fortsätta i dom branta partierna utan att vara säkrad var det bara att vända och hitta andra vägar upp. I dom lägena var det viktigt att våga vända fastän det säkert skulle gått att chansa. När klippväggen ändå är helt lodrät och vägen ner är lång vill jag inte ta några risker. Uppe i bergen fanns inte heller alltid täckning för min mobil så det gällde helt enkelt att se till att komma ner helskinnad. Huvudet måste vara skärpt och tankarna klara i alla lägen. 






Kändes ändå bra att träna att fatta dessa beslut på tom mage, ensam uppe i bergen i stekande sol med bara mej själv som coach. Karaktärsdanande morgonträning kallas det!
Målet med träningen under dessa två veckor var alltså att samla så mycket möjdmeter i benen som det bara var möjligt. Det blev många fina rundor i Biokovo naturpark och eftersom vi också bodde en helg ute på ön Brac passade jag på att ta några toppar där också. Ute på öarna fick jag faktiskt ta en del omvägar eftersom jag ofta stötte på gigantiska spindelnät som jag inte var vidare pigg på att trassla in mej i. Spindelnäten kunde vara upp till fyra meter breda och i mitten satt en liten spindelkrabat lika stor som min tumnagel med långa snabba ben. Är inte egentligen rädd för spindlar med dessa var onekligen respektingivande och där jag kunde tog jag helt enkelt en omväg. På så sätt bevarades också deras vackra nät alldeles fina och hela. 



För dej som är sugen att springa trail i Kroatien rekommenderar jag att besöka Trailrunning croatias hemsida. Där finns alla trailleder och lopp som arrangeras samlade och presenterade. Sök gärna också upp dem på Facebook för att få tips och idéer om vilka trailevent som ordnas i Kroatien och vilka stigar som är löpbara. 
Vill du bara upptäcka naturen och bergen alldeles fritt går det också bra. Dina ben blir kanske aningen upprivna och blodiga när du springer obanat men i stället dyker du plötsligt upp på oerhört vackra platser där knappast många varit förut och din träning höjs ett snäpp både fysiskt och mentalt. 
Viktigast är att du vågar dej ut en runda och upptäcka de nya miljöer du vistas i under sommaren. Den bästa sightseeingen som bekant i löpardojorna.
Garanterat turistfritt är det oftast också bara du vågar lämnar asfalten. Ut och njut!








måndag 12 juni 2017

27 timmar ultralöpning i Dolomiterna


För första gången i mitt liv står jag på samma startlinje jag gjort tidigare. För första gången i mitt liv ska jag fullfölja ett riktigt tufft och utmanande ultralopp helt på egen hand, utan min man och utan att delta som TeamK. Nu är det bara jag, mina tankar och min prestation mot alla 103 kilometer löpning och alla 14000 höjdmeter som skall avverkas både upp och ner under det närmaste dygnet. För två år sedan avverkade jag Dolomite Extreme Trail på sträckningen 54 kilometer. Nu är sträckan nästan den dubbla.



Inför loppet har jag känt mej lugn. Har jobbat nästan dygnet runt i en månad så att få ge se ut i bergen känns faktisk också lite som en retreat. Ett sätt att ladda. Onåbar, helt ensam i underbart vacker natur. När jag står där och väntar på att nedräkningen skall köra igång fylls jag av den där samma konstiga alldeles overkliga känslan som bara finns just där i skaran bland alla andra galna ultralöpare. Vad gör vi här egentligen? Vad är det som sammanför dessa människor från 15 olika nationer, kvinnor och män, fäder och mödrar, unga och gamla, vältränade och mindre tränade. Vi vill nog alla åt den där samma upplevelsen. Jag mot naturen. En utmanande, äventyrlig resa och alla toppar och dalar vi tillsammans kommer möta under resans gång, både mentalt, fysiskt och geografiskt. Life is complicated, running is simple.





Loppet startar på bästa möjliga tidpunkt enligt mitt tycke. Klockan 19.30 på kvällen då den värsta hettan lagt sej och när vi alla löpare inom kort skall få tända våra pannlampor och tillsammans bilda en vacker slingrande ljusrand som letar sej allt högre upp längs bergsväggen.
Startskottet går och vi är iväg. 
Första fyra kilometrarna går längs en asfaltväg då vi alla bara låter benen rulla i en enda lång utförsbacke. Tempot är högt och just känns den overkliga sträckan 103 kilometer oerhört avlägsen. Ganska snart svänger vi av längs en grusväg som smalnar av allt mer och tillslut är det dags att plocka fram stavarna och påbörja den första riktigt utmanade klättringen. Nu kör vi. Bara att gnata på.

Det blev en natt med oerhört många höjdmeter i benen.
Banprofilen till loppet var ganska brutal och jag var mentalt inställd på att det kommer kännas rejält i benen och att det skulle gälla att fixa klättringen bra i början av loppet så att jag skulle vara någorlunda pigg när vi kommer upp till den vackra och vilda Tiwan path när det ljusnat. 






Min målsättning var att hålla ett tempo på två timmar innan tidsbarriären under hela loppet för att kunna ha lite marginal i fall något oväntat händer. Tänkte mej också att det blir svårt att hålla högre tempo än så eftersom mitt näringsintag är som det är och jag helt enkelt får gå på reserver under hela loppet. Jag var beredd på att köra på Cola och vatten igen. Det har funkat förr, det måste funka nu.
Mycket riktigt klockade jag in på 02.00 vid första tidsstoppet vid Passo Duran. 30 kilometer på sex och en halv timme säger ganska mycket om terrängen och stigningarna. Det kändes redan av att det tagit på ordentligt och ännu var jag inte riktigt inne i loppet och det var svårt att hitta känslan och den där viktiga gnistan. Björn mötte mej där mitt i natten och peppade allt vad han kunde. Han fyllde mina vätskepåsar med både Cola och vatten och styrde sedan bilen till vår hyrda lägenhet i den vackra byn Pianaz. Gissa om längtan var stor till rena sköna lakan och en fluffig kudde.
Det var bara att gilla läget, blicka framåt och ta sikte på två av loppets mest utmanande klättringar. Först en brant topp fram till Malga Grave och sedan en till stigning mot Rif Coldai där både Via Ferrata och klättring på alla fyra var ett måste. 

Det som under natten känts som tungt, motigt och besvärligt vände på en gång när jag befann mej uppe på 2300 meters höjd och solen sakta spred ett magiskt sken över alla berg och fina dalar vart man än såg. Jag var tvungen att stanna och bara ta in allt. Plötsligt var det alldeles självklart att jag idkar denna sport. Var skulle jag annars vara än just här?
Precis som i livet är det dom små magiska stunderna som gör det. Då när bitarna faller på plats och du plötsligt har alla energi i hela världen. Nu var det bara att köra. 




Nästa tidsbarriär var vid Passo Staulanza som också var den checkpoint som var precis halvvägs in i loppet. Jag nådde den stationen prick två timmar innan utsatt tid men jag var fullständigt körd i botten. Energin var låg, jag mådde illa och hade svårt att hålla mej vaken. På vingliga ben tog jag mej in i servicetältet, fick tag i en skål med soppa och ett glas Cola och försökte mej på konststycket att äta. Såg en ledig tältsäng längst inne i ett hörn och tog mej dit för att lägga mej ner...bara en liten stund. Framför mej och bakom mej låg två stora karlar och blev omplåstrade av sina fruar. Jag lade mej mellan dem, tog min löpväst som kudde och lade mej i 90 graders vinkel. 
Fan, tänkte jag. 52 kilometer och 3500 höjdmeter kvar. 
Sov i exakt tre minuter. 
Steg upp och spydde bakom en buske. 
Stängde av allt jag kände och tänkte och fortsatte min löpning. 
Nu gällde det att hinna fram till Rif. Talamini i god tid och att också klara av den allra sista tidsgränsen klockan 19.30.


Som tur var följde en lite lättare bansträckning med mycket utförslöpning och kilometrarna tickade in ganska bra. Det behövdes. Jag gnatade på, drack Cola och försökte hitta tillbaka in i loppet igen. Sakta men säkert vände det och när jag kom till Rif Talamini stod Björn där och väntade på mej igen en gång. Krafterna var tillbaka och nu var det bara att köra. Några tuffa stigningar kvar men jag började sakta känna att jag nog kommer klara detta. Det är bara att hålla ut. Jag nådde Passo Cibiana 17.30 och min tidsplan med att vara två timmar före tidsmarginalen hade funkat perfekt. 
Nu var det bara sista sluttampen på 20 kilometer kvar och till min stora glädje fick jag avsluta loppet tillsammans med en trevlig löptjej från Holland och dom sista timmarna av loppet gick mest åt till att peppa varandra och prata om vår gemensamma kommande strapats UTMB i höst. Så underbart att hitta en god vän i det läget! Vi kommer nog aldrig glömma den sista kampen där i mörkret då stigen bara klättrade högre och högre upp fastän målet var nere i dalen. A neverendig race, konstaterade vi. Det kändes så. Både på gott och ont faktiskt. Fast den där sista timmen strax innan målgång känns som en oändligt lång transportsträcka som aldrig tar slut är det samtidigt då som jag ofta upplever att allt gärna får fortsätta. Känslan av att leva är som störst då. När man ser sitt mål, har avverkat alla berg både uppför och utför. När vägen är målet men man ändå ser fram emot att komma fram. Det är liksom perfekt i den stunden.
Vi sprang in i byn tillsammans och korsade mållinjen på en delad tionde plats. Det var lite girlpower just då. Bara 16 damer av totalt 177 löpare. We did it! 
Tack alla som gör och gjort det möjligt för mej att uppleva detta härliga äventyr ute i bergen ännu en gång. Tack till mina sponsorer Halti och Haltiworld. Tack VMSport och Hoka One One, inte en endaste blåsa under 27 timmar löpning och fötterna mår oförskämt bra! Tack 2XUSuomi. Tack till mina svärföräldrar och mina barn. Tack älskade Björn för att du står där mitt i natten i en avlägsen Alpby och fyller min Hydropac. 
Glöm inte att stöda Project Liv. Din hjälp behövs. 
Jag springer vidare och ser fram emot nya berg och nya härliga utmaningar.
Det är bara att snöra dojorna och ge sej ut!





söndag 4 juni 2017

Nya ultralopp till förmån för Project Liv

Från och med denna vecka drar äntligen ultrasäsongen igång på allvar och jag får äntligen lämna alla skogsstigar bakom mej för en tid för att i stället ge mej ut i mäktiga och vackra berg. Som jag har längtat!
Precis som förra säsongen vill jag även i år springa till förmån för Project Liv och långtidssjuka barn och deras familjer. 
Nu är det dags för den första insamlingen och du som vill stöda Project Liv kan betala in en valfri summa till konto: FI76 1113 3000 6201 91 
Min första utmaning detta år blir Dolomite Extreme Trail i Italien den 9-11.6 då jag ska avverka en sträcka på 103 kilometer och 8000 höjdmeter. Loppet beräknas ta 28 timmar. Så snälla heja på mej och skänk en slant till Project Liv. Jag springer för alla de barn som inte kan springa.

Vill du läsa mer om Project Liv kan du göra det på deras hemsida.
Stort tack för ditt bidrag! 





måndag 24 april 2017

NÄR DRÖMMAR BLIR VERKLIGHET


Team Nordic Trail Finland


Det är konstigt hur livet för en ibland. Hur man plötligt landar i ett ögonblick då man inser, shit alltså jag står verkligen här nu. Det händer på riktigt.
I ett blogginlägg i februari 2015 beskriver jag en löptur i fjällen som TeamK gjorde längs Jämtlandstriangeln sommaren 2014. Det var egentligen då ett litet frö till en trailcommunity föddes. Det var då jag för första gången såg ett gäng från Team Nordic Trail som såg ut att ha otroligt trevligt, som peppade varandra, tränade tillsammans, njöt av naturen och åt god mat. Det såg inbjudande ut. Så inbjudande ut att jag tog med mej tanken hem. Tänk om...
Vid ett flertal tillfällen ute på våra löprundor i Alperna har jag träffat på Miranda Kvist som är VD för Team Nordic Trail. För ungefär ett år sedan började vi lite försiktigt spåna på idén att ta över konceptet till Finland. Det formligen kryllar av trailentusiaster i Finland för tillfället och vi tänker att många säkert vill ha ett sammanhang, en community att träna och utvecklas tillsammans med. 





 I mars hölls den första ledarskolningen för blivande Team Nordic Trail dragare på finländsk mark på Norrvalla i Vörå och målet var att starta upp en grupp i Jakobstad och en i Vasa. Vi var ett gäng på 10 personer som slöt upp och hade en fantastiskt trevlig helg med traillöpning i fokus tillsammans med utbildare Robin Johansson från TNT i Stockholm.
Under den senaste veckan har vi kört uppstarter i både Jakobstad och Vasa och totalt kom över 70 löpare för att träna med oss under premiärveckan. Helt galet!
Vi ledare stod tårögda och såg hur alla härliga löpare gav järnet över stock och sten i den fina vårkvällen och i allt det enkla vi har att erbjuda känner vi att det finns något oändligt mycket större. 
Jag tror det är samma känsla som jag kände den där allra första gången jag sprang trail. Känslan som fått mej att fortsätta springa. Varje dag.
Markus Torgeby säger det fint "När jag springer är det något som funkar. Allt blir tydligt. Jag springer utan klocka för att få känna hjärtat och andningen. Jag tror att vi människor alltid behöver ett motstånd. När vi har ett motstånd är det enkelt att fatta beslut. När vi springer är det också ett motstånd. För mej fyller naturen den funktionen."





Kanske är det så enkelt att vi är i vårt rätta element när vi springer trail. Där det är enkelt. Där det finns motstånd. Där vi får andas och höra hjärtat slå.
Vi är ett otroligt taggat gäng eldsjälar som brinner för traillöpningen och tillsammans kommer att jobba upp Team Nordic Trail Finland för att nå så många löpare som möjligt. På sikt kommer vi att starta upp på flera orter och vill du ha ett toppengäng att härja runt med i skog och mark är det bara att hänga med. Mera info hittar du på Team Nordic Trails hemsida.
Löpåret 2017 har börjat på bästa tänkbara sätt. Nu har vi en fantastisk trailcommunity och framtiden är främst uppbokad av en sak, traillöpning i alla dess tänkbara former. Håll i hatten och enjoy the ride! Shit alltså, Team Nordic Trail Finland är verklighet. Det händer på riktigt!




söndag 5 mars 2017

NY SÄSONG I SIKTE


Det känns i luften att ultraloppssäsongen närmar sej för varje dag som går. Världstouren har redan kört igång, men i år är det bara ett lopp som ingår i touren jag siktar på att starta i. Det är dock inte vilket lopp som helst utan ultraloppens moderlopp. Det lopp som många siktar på under hela sin löpkarriär och det som står högt upp mångas bucketlist. Själv har jag siktat på Ultra Trail Mont Blanc i ett års tid och jag är otroligt lycklig över att få chansen att starta redan efter ett års poängjakt. Fru fortuna stod mej bi i lottdragningen och nu väntar 170 kilometer och 10 000 höjdmeter runt Mont Blanc massivet och vill du läsa mer om mina tankar kring det kan du läs här.

                                    

Utöver UTMB är det två brutala lopp under sommarmånaderna jag tänkt ta mej an och som det nu är full fokus på. Som vanligt tränar jag inför att kunna ställa mej på startlinjen någorlunda väl förberedd både när det gäller den fysiska och den mentala biten. Jag tränar så mycket jag hinner och kan och låter kroppen styra enligt dagsform och motivation.
Säsongens stora mål Ultra Trail Mont Blanc full distans är naturligtvis det som snurrar i huvudet under varendaste löprunda och det är något jag ser fram emot med stor tillförsikt och med en djup ödmjukhet. 170 kilometer och 10 000 höjdmeter är ingen barnlek och det är mycket som skall klaffa för att jag skall lyckas korsa mållinjen. Dom två övriga loppen kommer också att kräva en hel del och redan den 9.6 skall jag ta mej an det brutala Dolomite Extreme Trail med oerhört branta stigningar och utförslöpor och sen väntar också X-Alpine Verbier i Juli innan det så är dags för UTMB i början av september. 

                                       

Det har verkligen blixtrat till ordentligt när det gäller trail- och ultralöpning i mitt liv och det är jag otroligt tacksam över. Förutom att jag själv siktar på stora lopp ute i Europa har jag den stora glädjen att få starta upp löpgrupper inom Team Nordic Trail Finland under våren och sommaren och det skall blir fantastiskt att få dela fina trailupplevelser med olika löpare där ute. Är du sugen på att haka på hittar du mera information här. Under våren och sommaren håller jag också en del föreläsningar om ultralöpning och den mentala biten i en sådan prestation. Det är också oerhört roligt att en del sponsorer börjar få upp ögonen  och det hoppas jag kommer att synas mera av framöver.
Mitt i all ruljans kring trail- och ultralöpningen blir det allt viktigare att fortfarande hålla sej till kärnan i varför jag springer. Känslan, de mäktiga upplevelserna och drivet i att ge sej hän i näst intill ogenomförbara prestationer. Glädjen, ilskan, rädslan och den otroliga upprymda känslan när allt sitter och benen bara rullar på. 
Som vanligt är det vägen och inte målet som är det viktiga. Ställer jag mej på startlinjen är jag en vinnare redan då...sen är det bara at njuta. 
Välkommen att följa med under säsongen 2017! Nu kör vi. 


Med på resan i år finns naturligtvis också Project Liv.
Genom mina lopp samlar jag in medel till föreningen Project Liv som jobbar för långtidssjuka barn och deras familjer  och vill du betala in en slant redan nu går det utmärkt att göra det via deras hemsida. Märk inbetalningen med TeamK. Tusen tack för ditt stöd.




Säsongen 2017

9.6  Dolomite Extreme Trail  103 km, +-7100 hm
8.7 X-Alpine Verbier 110 km, +- 8400 hm
1.9 UTMB, 170 km 10 000 hm

Lopp i Finland:




                                  
Vill du följa mitt ITRA poängkonto kan du göra det här.