Någon har liknat ultralöpning vid ett liv. Det går upp, det går ner och ibland finns förutsättningarna helt enkelt inte där för att saker och ting ska gå rätt. Så är livet. Ingen frågar vad man vill, oftast är det bara att gilla läget, dra upp snuvan och kämpa vidare. Vårt Madeira Island Ultra Trail gick inte alls som vi tänkt oss. Det sket sej.
Jag har laddat för loppet i sex månader. Inte så där uttalat, men innerst inne ganska mycket ändå. Jag har sett fram emot dom underbara bergen, den härliga atmosfären och känslan av att utmana mej själv för att slutligen kunna ta mej i mål. Den här gången blev det annorlunda. Det blev inte alls som jag tänkt mej.
Madeira Island Ultra Trail startade vid midnatt i Porto Moniz. Det var drygt 600 löpare som trängdes i startfållan i mörkret och över oss duggade ett ljummet vårregn. Vi varnades för en mycket hal och lerig bana eftersom regnet bokstavligen forsat ner dom senaste dygnen. Det gjorde mej ganska lugnt. Snö, lera och sumpmark är det mest bekanta underlaget för en infödd nordbo. Det kan rentav vara en fördel för oss att ha ett sådant underlag.
Startskottet gick och ett vackert pärlband av lampor började sin stigning upp mot bergen och in mot dom centrala delarna av ön. Det var bara att gnata på. Den första natten gick förvånansvärt lätt och vi hängde bra med både tidsmässigt och i tempo. Vi kände oss båda riktigt starka och fram emot 6-tiden på morgonen fann vi oss båda resonera om att det här nog kommer gå vägen. Det var en underbar känsla. Vi uppskattade en totaltid för hela loppet och tänkte, ja det här, det fixar vi.
En timme senare möttes vi av en underbar vacker gryning och det är sällan man upplever livet återvänt så strakt och konkret som i dom första solstrålarna som nådde över kullarna. Vi sprang över ett oerhört fint område nära Rosario när dagen grydde och just då var vi ett med hela den fantastiska naturen som bredde ut sej.
I en handvändning ändrades fokus på vad som blev viktigt i loppet.
Jag grävde fram min tub med dunderenergi som jag sparat till slutfasen av loppet och tryckte in den i munnen på Björn. Efter ett tag kvicknade han till och kunde stöda på sina ben igen.
Vårt mål blev nu att ta oss helskinnade ner till Curral das Frieras. Att klockan tickade på spelade ingen roll längre. Målet var att ta oss ner helskinnade. Efter en mödosam utförssträcka nådde vi den lilla byn vi så länge skymtat mellan träden.
Vi spräckte tidsmarginalen med 20 minuter vid den sjätte checkpointen. Klev av banan och sällade oss till skaran löpare som satt och väntade på busstransport till målområdet i Machico.
Just då kändes det rätt. Det fanns inget alternativ.
Det grämer mera nu.
Så många söndagsmorgnar jag klivit upp kl 06.00 och givit mej ut för att springa i -20 graders kyla.
Så många varv jag sprungit i vår pyttebacke här i hemstaden. Upp och ner. Upp och ner.
Så många rundor jag gjort på alla vandringsleder jag känner till i min närregion.
Jag har fasen plöjt igenom allt. När jag väl når dom riktiga bergen jag strävat mot, då skiter det sej.
Det är inte värt att analysera. Jag skyller absolut inte på min man för i en sport som ultralöpning kan det hända vem som helst. Det kunde lika gärna varit jag som gått i väggen 10 kilometer senare. De kunde lika gärna varit jag som stukat en fot eller fått kramp. Vi vinner som ett team och vi förlorar som ett team. Så är det.
Det är snarare känslan av att inte få kvittera ut lönen efter allt jobb man lagt ner som grämer. Det är synen av målsnöret om fortfarande hänger kvar där och hånvajar i vinden som tär. En dag ska jag stå där, med det lilla tillägget; till nästan vilket pris som helst.
För det är det som är tjusningen med ultralöpningen. Utsattheten, din kraft mot naturen och förmågan att fatta dom rätta besluten som kanske inte alltid innebär att det är det fysiska målet som är det rätta. Ditt mål kan plötsligt bli ett helt annat. Precis som i livet.
Vi klev av loppet efter 15 h och 20 minuter då vi avverkat 60 km och drygt 7000 höjdmeter.
