VILJAN ATT FINNA TRÄNINGSTID

Fick för en tid sedan en förfrågan om hur vi får ihop vardagspusslet med heltidsjobb, tre barn och deras egna aktiviteter. En mycket relevant fråga som alla småbarnsföräldrar tampas med. Jag vet inte riktigt hur vi lyckas, jag hinner liksom inte fundera så mycket på det. Det är bara att tuta och köra!

En vardag hemma hos oss börjar alltid 05.45, sen är det full rulle tills klockan är 21.00. Det är då träningstiden börjar. Det är dagislämning, förskolehämtning, möten, fortbildningar, jobbresor, barnkalas, fotbollsträning, scoutmöten, gitarrövning, läxor...och löpning. Ibland när jag på söndag tänker igenom vad vi hunnit göra under en vecka kan jag konstatera att man bara för att klara av vardagens aktivitetslopp behöver ha en väldans god kondition och gott humör för att få det att rulla. Sen handlar det om att prioritera och också om att faktiskt tvinga sej ut, hur trött och sliten man än känner sej. Efter avklarad löprunda är man alltid pigg och fulltankad med energi igen!

Sen är det så att jag har ett stort behov av att få röra mej i skog och mark, bland berg och ute till havs för att må bra. Jag tycker om att anstränga mej fysiskt och tycker det är skönt att vara igång, känna pulsen och leva livet fullt ut i mitt mest naturliga element.

Jag har alltid tränat. Som barn var det fotbollen som tog all min tid och i den träningen ingick naturligtvis löpning. Jag har också alltid fascinerats av att ta mej fram av egen maskin och se hur långt jag kan förflytta mej. I tonåren var det cykling, paddling och löpning som lockade. Det viktiga var att jag fick röra på mej utomhus. Friluftslivet har varit en livsstil för mej och någonstans i tonåren fick jag upp ögonen för olika scouttävlingar och evenemang där det krävdes en fysisk ansträngning kombinerat med friluftskunskap. Det var ett sätt att hitta fokus, känna glädje, spänning och liksom vara ett med naturen och bara lyssna på kroppen. Det sociala var naturligtvis också viktigt. Vi var ett härligt gäng som gjorde många galna saker ihop. 

Fastän livet tagit sej olika skiftningar har jag vägrat ge upp mina turer i naturen eller min träning. Under tuffa perioder är det faktiskt det som gett mej mod och framtidstro och samtidigt också fungerat som en oas och ett tillfälle för eftertanke och lugn. Det är skönt att kunna längta efter långa ensamma löppass i skogen, för det är då man vet att tankarna hinner tänkas till slut. När man uppnått sin Runners High är världen en gnutta ljusare och vackrare igen. Löpning är ett behov jag själv skapat. 

I ärlighetens namn är det svårt att hitta tillräckligt med tid till träning i vardagen. Nästan alla mina löppass gör jag tidigt på morgonen eller på kvällen efter klockan 21.00 då barnen lagt sej. 

Sen oktober har jag nästan enbart sprungit i skenet av pannlampan. Ungefär 1200 km i en liten ljuskägla. Under helger försöker jag få lite dagsljus under mina rundor. Man får helt enkelt fånga dom stunder som bjuds. 

Den mesta träningen gör vi enskilt under vardagarna och under helger försöker vi pricka in ett långpass tillsammans, som också kan innebära paddling, långfärdsskridskoåkning, skidåkning eller någon annan aktivitet. Då ringer vi alltid farmor, farfar eller morfar för att få några lediga timmar till träning. 

Jag försöker köra åtminstone ett pass om dagen så långt det bara är möjligt. Om det inte går är det så. Försöker också vara noga med att inte ha dåligt samvete om träningen uteblir. Det gäller att tänka klart och också inse att för mej som inte är en elitsatsande löpare, är det okej att lämna bort ett pass eller två och att det faktiskt inte spelar någon större roll. Det är mest humöret och den mentala biten som lider i fall träningen uteblir. Kroppen och knoppen har helt enkelt vant sej vid att få en dos endorfiner varje dag. 

En liten nyckel till vardagsträning har för mej också varit att jag inte äger någon bil. Jag vill och måste ta mej fram för egen maskin vart jag än ska i vår lilla stad. Vissa dagar blir det en ansenlig mängd kilometrar när jag räknar ihop mina förflyttningar med cykel, sparkstötting eller till fots. Något som jag inte ens räknar in i träningen utan bara lägger till som en extra bonus. Frisk luft och lite extra flås.

Kontentan av min träningsfilosofi är att inte ta stress eller lägga in krav i träningen. För mej handlar det om att må bra, träna för att jag vill och har lust. Ofta är det så att jag kan längta en hel dag på känslan av att ta dom första löpstegen under min runda. Då vet jag att tiden är bara min. Min puls, mina tankar, min kropp och jag får välja musiken själv. Jag väljer att se det som en underbart skön belöning. 

SKÖN LÖPNING I SPANIEN

Under några dagar i slutet av februari hade vi den stora förmånen att få springa  omkring i olika spanska berg på ön Teneriffa. Den stekande solen gjorde att vi försökte förlägga träningen till tidig morgon eller sen eftermiddag när temperaturerna sjunkit en aning. På Teneriffa finns många stigar att välja mellan och för att få goda tips om bra rutter att löpa kan du läsa mera här. Ibland var det svårt att hitta rätt led eftersom märkningarna inte alltid var så tydliga, men en positiv sak är att man ser långt och oftast har havet att orientera sig efter så det är inga risker att springa vilse. 

Våra turer sträckte sej till några timmar och alla rundor gjorde vi på den södra delen av ön. Vi hade gärna också gjort en tur uppe på Teide och till grannön La Gomera, men eftersom detta också var en familjeresa fick träningsrundorna begränsas till några timmar per gång. Det var viktigt att hinna med sol och bad också.

Det som var slående för löpningen i lavabergen var naturligtvis torkan och alla kaktusar och risbuskar som rev upp ens fötter och ben under turerna. Lyckades med konststycket att få en en lång kaktustagg på närmare 10 cm i min vänstra tå så på den andra turen som gick från Adeje upp mot Roque del Conde fick jag lov att plocka fram förbandslådan och tejpa ihop katussåret. I övrigt klarade vi oss utan större blessyrer. 

Spaninen bjöd perfekta löpförhållanden och det var skönt att kunna lämna både mössa, handskar övrig vintermundering hemma. Frihetskänslan är så mycket större när man kan löpa med lätt klädsel. Att dessutom få göra det i fin miljö och veta att ett svalkande dopp i havet väntar som belöning, det är guld värt!